Mo Yan - Det röda fältet

Det krigas mycket i Det röda fältet, man krigar inte bara mot japanerna (som besatte Kina under andra världskriget) utan också mot andra kineser, olika grupper och fraktioner. Alla dessa beskrivningar av olika fältslag, bakhåll och överfall är långtråkiga och det blir bara för mycket våld. Återigen inser man att människan är som mest uppfinningsrik när det gäller att vara grymma och skada varandra. Det är mycket negativa och beskrivande ord i den här boken. Det är förruttnelse och blod. Det stinker, bubblar och jäser av döda kroppar, alltså inget för mig egentligen.

Ibland lämnas kriget åt sidan och Mo Yan tar läsaren på en resa i sin egen värld, den uppdiktade Gaomi men som en dålig kännare kan jag inte skilja hans fantasivärld från det riktiga Kina. Jag tyckte speciellt om beskrivningen om hur en brud hämtades till sitt bröllop, sittande i en bärstol, där bärarna roade sig med att försökat gunga bruden så mycket att hon till sist anlände nerspydd till sitt nya hem.

En av de bästa sidorna av boken är det myllrande persongalleriet vars karaktärer Mo Yan skickligt drar upp med bara ett fåtal meningar, men som oftast är på pricken. Att de för ett västerländsk öra också har roliga namn gör det hela än bättre, eller vad sägs om Svartöga, Fläcknacke, Fem trassel, Järnnävarna eller Lillfoten Jiang?

Det är svårt för att inte säga omöjligt att bedöma ett författarskap eller värdera ett nobelpris på basen av bara en enda bok varför jag lämnar den diskussionen åt sidan. Delar av boken läste jag extensivt då jag har väldigt svårt med att läsa om grymheter mot människor och djur.  Det har varit roligt att bekanta mig med Mo Yan. Dessvärre har det inte givit mig mersmak och förmodligen kommer det att stanna vid en läst bok för min del.