Äntligen, äntligen har jag så Ru i min hand efter att ha köat länge på biblioteket. Bara omslaget är oerhört vacker, dimhöljda berg någonstans och jag börjar läsa. Läsaren kastas rakt in i Tet-offensiven i Vietnamkriget då bokens huvudperson föds.
Ru betyder både bäck eller flöde, kanske av tårar eller blod eller pengar, men också vaggvisa på vietnamesiska. Fram ur sidorna flödar berättelsen om en flicka som blir kvinna, hennes föräldrar och syskon och deras längtan bort från det kommunistiska Vietnam. Familjen sätter allt på ett kort och blir båtflyktingar som landar medtagna på en strand i Malaysia. I flyktinglägret där de bor alltför länge råder fruktansvärda förhållanden men till slut tas dem emot i Kanada.
I Kanada mottas de med stor vänlighet och Kim Thúy beskriver med lätt hand och rakt på sak vilka kulturkrockar som uppstod och hur lite de förstår sina nya landsmän. De saknar klibbigt ris och soppan till frukost som de är vana vid hemifrån och uppskattar inte särskilt när de får följa med på naturvandring för att lyssna på insekter och flugor. Dessa hade de mer än nog av i det stinkande flyktinglägret.
Boken består av små berättelser, inte stort mer än fragment, som är ihopfogade till en lysande berättelse. Läsaren får en bra insikt i förhållandena i Vietnam och hur civilbefolkningen led. I alla fall jag har varit ganska ovetande om hur det egentligen förhöll sig.
”Det är lätt att glömma alla dessa kvinnor som bar Vietnam på sina ryggar medan deras män och söner bar vapen på sina”, är ett citat jag fastnar för.
Boken är bara på 150 sidor och är lättläst, men innehållet är långt ifrån lättsmält. Jag tror nog att jag kommer att återvända till Ru.
