Sofi Oksanen - När duvorna försvann

Jag har gått och väntat på Sofi Oksanens senaste bok sedan jag läste Utrensning innan jag började blogga. Mina förväntningar skruvades ner en del efter att flera recensioner var lite försiktigt negativa men jag behövde inte vara besviken på När duvorna försvann. Jag tycker den håller hela vägen.

Det är inte ofta som kritikerrosade författare också vinner de vanliga läsarnas intresse och kärlek, men det har Oksanen visat att hon kan med sina inalles fyra romaner.

Återigen är det Estland boken handlar ifrån. Dels åren runt andra världskriget då Estland först besattes av Sovjet, sedan i några år av nazityskland för att återigen lyda under Sovjet. Dels mitten av 1960-talet då Sovjet verkligen bitit sig fast och det fanns agenter och angivare överallt i samhället.

Det är en bok om makt och om överlevnadsstrategier. Sofi Oksanen sa själv i en intervju att skrivande är kopplat till makt och att hon själv är intresserad av maktstrukturer. Totalitära staters makt är kopplad människors rädsla. Jag fastnar mer för överlevnadsstrategierna som bokens huvudperson, ibland kallad Edgar och ibland Barts uppvisar. Han lyckas vända kappan efter vinden och sno sig själv ut-och-in för att överleva. Han tjänar glatt olika herrar och politiska system för att överleva och skaffa sig själv fördelar. Han har inga skrupler när det gäller att ange de som står honom allra närmast, både hustrun och kusinen offras.

 Titeln syftar på att duvorna i Estland försvann när Tyskarna 1941 ockuperade landet eftersom det var en populär fågel att äta. Detta var tidigare okänt som föda i Estland. Såklart kan det ju också tolkas som att freden försvann, då duvan är en fredssymbol. Hursomhelst, en mycket läsvärd bok som varmt rekommenderas.

Det finska originalomslaget, likadant
som det svenska vilket innebär att jag
klarat av nr 26 i Kaosutmaningen. Läs
en bok vars omslag är samma som originalet.

Piratenposten del IV

Solveig Ternström spelade Texas Ros i filmatiseringen av Bombi Bitt och jag sommaren 1967. Hon minns inspelningen med glädje. Det var hennes första stora filmroll. Piraten följde inspelningarna nära och var bl a med på en stor fest på en gård utanför Kivik. Han var på strålande humör och underhöll sällskapet med historier och envisades med att det skulle vara brännvin på allt, oavsett vad som serverades. Piraten envisades med att även stänka brännvin på jordgubbarna och påstod att detta var en smaksensation.

Efter den festen fick inspelningen ställas in i flera dagar framöver.

Flodernas bok

Vatten är liv och floder är livsnerver. I Europa flyter flera stora livsnerver. Nina Burtons bok handlar om tre av de största, Rhen, Rhône och Themsen. I Flodernas bok reser hon från källa till mynning på dessa tre viktiga farleder. Jag har aldrig varit i närheten av Rhône men besökt flera platser längs Rhen på dess väg genom Schweiz, Tyskland och Holland. Themsen är den flod jag känner bäst. Jag bodde i dess närhet i ett par år i trakten av Oxford och har tillbringat mycket tid på, vid och bredvid.

På flodresorna besöker Nina Burton kända platser på vägen, utforskar historien bakom och personer med anknytning till orterna längs floderna. Vad har de betytt igår, idag och finns det en framtid för flodtrafiken?

Det är något speciellt med rinnande vatten, må det vara en mindre bäck. Jag är född och uppvuxen och har bott många vid Nissans strand både på den småländska och halländska sidan av ån. Här har jag många smultronställen och härliga minnen. Mina förfäder har flottat timmer och fiskat i ån. Använt den till bevattning och någon har även drunknat däri.

Jag har läst Flodernas bok sakta och stannat upp och reflekterat. Boken är som gjord för detta, till eftertanke och funderingar. Det är skrivet i essäform, något som jag brukar ha lite svårt för, men här älskat och njutit av Nina Burtons texter. Det är en resa i tid och rum från min läsfåtölj.

Sommarspanarna på Smålandspostens redaktion

Smålandspostens chefredaktör Magnus
Karlsson hälsar oss välkomna.

 Igår kväll var vi sommarspanare inbjudna till Smålandspostens tidningshus i Växjö för att mingla, fotograferas och få information om uppdraget. Vi var ett 30-tal av totalt 45 spanare som dykt upp.

Jag får vänta länge och hinna bli rejält nervös innan min krönika publiceras i allra sista veckan, den 13 augusti.

Sagobygden - Ivars kyrka

Vi har fördelen att bo i Sagobygden. Hit räknas Alvesta, Ljungby och Älmhults kommuner. Här i sydvästra Småland har man gått samman för att bevara den muntliga berättartraditionen. Här levde märkliga sagoberättare, betydelsefulla sagosamlare och här finns otaliga sägenomspunna platser. Det är dessa 40 platser jag tänker presentera här på bloggen, en varje vecka. Småland är ett magiskt landskap som gömmer otaliga spännande och roliga berättelser och utflyktsmål. Centrum för själva Sagobygden ligger i Ljungby med dess Sagomuseum och årliga berättarfestival.

Ivars kyrka

Den stora stenen i skogen har fått sitt namn efter prästen Ivar. Han var så helig att han kunde gå på vattnet. Men en dag syndade han. Han bad om förlåtelse och att Herren skulle låta stenen rämna om han blev bönhörd.

Hett blod, kalla nerver

Den som har läst och känner till Arto Paasilinnas författarskap kommer inte att bli besviken på Hett blod, kalla nerver. Här finns visserligen inte någon kranförare som blir Gud, en busslast med självmordsbenägna resenärer eller björnar som betjänter men ändå är det klassiska Paasilinnaäventyr som läsaren bjuds på.

När Antti Kokkoluoto föds 1918 spår jordemodern att gossen kommer leva ett långt och lyckligt liv prytt av framgång och inte dö förrän 12 juli 1990 under sitt eget kalas. Vi får följa Antti och hans familjs öden genom dessa 70 år och samtidigt speglas Finlands moderna historia i familjen Kokkoluotos. Det är klassiskt grepp som fungerar utmärkt här. Jag finner att jag lär mig mycket om inbördeskriget, vinterkriget, fortsättningskriget, president Kekkonen och fram till våra dagar. Vår hjälte blir just hjälte genom ett par stordåd under krigen. Han ska ju inte dö förrän 1990 så han vågar ta lite risker. Så hur går det då med den förutspådda dödsdagen? Jo, läs själva får ni se. En hejdundrande fest ställer han i alla fall till med.

Det är mustigt, det är burleskt, otroligt och roligt på en och samma gång. Detta är författarens 22 bok på svenska. Som pausmusik från lite tyngre verk fungerar Aarto Paasilinna för det mesta. Jag har läst i stort sett allt som är utgivet på svenska och bara blivit besviken en gång. Han humor fungerar som en härlig vitamininjektion.

Radioföljetongen med Bodil Malmsten

Just nu går en önskerepris på SR Radioföljetongen med Bodil Malmstens Mitt första liv. Den gudarna älskar dör inte. Det blir en fin försommarpresent att lyssna på. Bodil Malmsten är örongodis när det är som bäst och denna, hennes barndomsminnen är obekanta för mig. Ljudfilerna finns upplagda fram till 20 juli. Se här.