Mikrorecensioner, uppsamlingsheat 2013

Sedan i början av året har jag deltagit i en Facebookcirkel om Brasilien berättar, Ljud av steg. En novellsamling av uteslutande brasilianska författare. Två av författarna har skrivit ett gäng med s k mikronoveller. En genre som i alla fall jag har svårt att ta till mig. Men nu, ändå, så använder jag formen till att göra ett uppsamlingsheat på några av 2013 års lästa böcker som jag ännu inte bloggat om.

Rosas buss av Fabrizio Silei och Maricio A.C. Quarello är berättelsen om hur Rosa Parks vägrade resa sig upp på en buss i de amerikanska sydstaterna för att ge sin plats till en vit person. Detta skedde 1955 och på kort sikt innebar det en busstrejk. På längre sikt märktes hennes handling på ett annat sätt. Den amerikanska medborgarrättsrörelsen grundades som så småningom ledde till förändringar i diskrimineringslagstiftningen. Rosas Buss berättas av en äldre man, en farfar, för sin sonson och är full av tecknade, fina illustrationer.

Magdalena Ribbing berättar den spännande historien om hennes äldre släkting som på 1700-talet var med i konspirationen kring Gustav IIIs mord. Adolph Ludvig Ribbings liv och äventyr överträffar verkligen fiktionen. Efter kungens död på maskeradbalen tvingas Ribbing i landsflykt. Han lever i Schweiz, Danmark, Frankrike och Belgien. Han gifter sig men längtar hela tiden tillbaka till Sverige och sin gamla mor. Den vackre kungamördaren är en spännande bok och jag tänker att den skulle göra sig utmärkt väl som film. Den gode Adolph Ludvigs liv var fyllt av sånt som fängslar.

Fay Weldeons bok En styvmors dagbok var den sämsta boken som jag läste klart 2013. Ju mindre sagt om den, desto bättre. En tunn historia, fåniga och platta karaktärer, obefintliga miljöbeskrivningar och en huvudperson som jag retade ihjäl mig på.

 

Det fanns en tid när jag verkligen uppskattade Arto Paasilinnas böcker, hans fiffighet, roliga karaktärer och dråpliga situationer. MEN det var då. Jag fortsätter slentrianmässigt att lyssna på de nya böckerna som kommer ut, men utan något större engagemang. Uppdrag skyddsängel handlar om en man som efter döden får i uppdrag att skydda en man på jorden. Skyddsängeln går in för sitt uppdrag men det mesta går fel.

En egen plats

Boken har legat länge och väntat på rätt tillfälle att läsas, och då blev det inte i pappersform utan som ljudbok. Charlie Beale dyker upp i en sömnig liten stad i Virginia där det aldrig begåtts ett brott. Redan här i början av boken står det klart att innan boken är slut kommer ett brott att begås och att Charlie Beale kommer att vara inblandad på något sätt. Robert Goolricks bok En egen plats, är en kärlekshistoria som försöker sticka ut redan innan läsningen börjar. Boksidorna är nämligen ojämnt skurna för att likna en äldre, sprättad bok. Denna yttre finess gör varken till eller ifrån ska det visa sig.

Charlie stannar i sömniga Brownsburg, jobbar som slaktare och skaffar sig några vänner, mest av allt skaffar han sig mark, gårdar och mera mark. Det allra mesta skriver han i hemlighet över på Sylvain Glass som han har förälskat sig i. Hon är gift med, jag köpt, av en äldre man och till Charlies ilska vägrar hon lämna sin make som har hållhakar på henne. Sylvain är en vacker ung flicka som drömmer bort sina dagar på biografer och ser massor av filmer. Hon låter sy upp filmstjärnornas vackra klänningar och lever i sin egen drömvärld.

Temat äldre man, yngre flicka är lite uttjatat tycker jag och själva storyn är inte heller så originell. Slutet är inte svårt att räkna ut, det är vägen dit som borde varit intressant att skriva om, men det lyckas inte Robert Goolrick med. Jag kommer nog dessvärre att glömma bort boken ganska snart.

Ett kvinnoöde mitt i rosornas krig

Under hundra år rasade rosornas krig i England. Det var ätterna York och Lancaster som stred om makten och kungakronan i öriket. Monarker avsattes, mördades och dog på slagfältet eller i fängelset och den anhängare till någondera sidan som var vid makten ett år, kunde lika gärna vara förföljd nästa år.

Elizabeth av York föddes 1466 som dotter till engelske kungen Edward IV och hans drottning Elizabeth Woodville, se länk. När Elizabeths far dog 1683 förändrades hennes familjs situation i ett slag. Tillsammans med mor och de flesta syskonen sökte de tillflykt till ett kloster. Den mäktige fienden var Elizabeths farbror Richard. Det är idag tämligen klarlagt att Richard lät mörda Elizabeths två bröder, prinsarna i Towern, för att själv kunna utropa sig till Englands kung. Elizabeth fick aldrig klarhet i vilket öde hennes bröder hade mött.

Nye kungen Richard III kastade lystna blickar på sin brorsdotter. Hon skulle bli en utmärkt brud, vacker, kunglig och med bättre krav på Englands tron än han själv. Innan den här planen hann sättas i verket dök en annan släkting upp från andra sidan kanalen. Henry Tudor invaderade England och slog Richard. Han utropade sig till Henry VII, gifte sig med Elizabeth och tillsammans fick de en rad barn där efterföljaren på tronen, Henry VIII utmärkte sig alldeles extra.

Alison Weir har skrivit en alldeles utmärkt biografi om en kvinna vars öde fortsätter att fascinera oss mer än 500 år efter sin död.

Shakespeare

Jag har tillbringat många sköna timmar tillsammans med en biografi över William Shakespeare. Författaren Peter Ackroyd har gått grundligt till väga. Det finns knappt någon källa som han inte grävt, något rykte över tid som han inte vänt och vridit på. Han har analyserat innehållet i pjäserna och lägger fram bevis på vad som inspirerat till olika scener och skådespelare.

Jag har fått mig en rejäl dos av engelsk 1500-talshistoria och tycker jag kommit att lära känna den kände mannen. Hans pittoreska och välbevareade hemstad Stratford har jag besökt flera gånger och några av hans pjäser har jag sett, antingen på svenska eller engelska samt att jag har avlagt besök på den nya The Globe Theatre i London, se länk här.

Egentligen hade jag behövt ha läst mycket mera av Shakespeares pjäser innan jag läste biografin för mycket information gick mig förbi. Det var en hel del fakta som jag helt enkelt inte kunde relatera till. För den som kan sin Shakespeare kan jag inte annat än att rekommendera biografin. Den är mycket välskriven och faktiskt ganska lättillgänglig.

Tysk torsdag - Drottningens hemlighet

Finns det något mera retligt att förlora sina noggrant förda anteckningar om intrycken av en läst bok? Det är precis vad som hände mig någon gång efter jul, då jag slutförde Drottningens hemlighet av Johan Åsard. Sedan dess har jag letat på alla upptänkliga ställen utan att kunna hitta dem, så nu blir det att skriva ur minnet.

Upprinnelsen till boken var ett program i serien Kalla Fakta på TV4 som grävde i drottning Silvias fars bakgrund. Han gick tidigt med i Nazistpartiet och kunde 1939 köpa sig en fabrik billigt. Orsaken? Jo, ägaren var jude och desperat att lämna Tyskland. Dessutom pågick den så kallade ariseringen (läs mera här) av tyska tillgångar. Judar var förbjudna att äga t ex fabriker. Den, som liksom Walther Sommerlath, höll sig framme kunde göra riktigt bra affärer då motpartens förhandlingsläge så att säga var uselt. När fabriken väl var i Walther Sommerlaths ägo var han tvungen att, liksom så många andra tyska fabriker, ställa om produktionen och tillverka varor som krävdes för att hålla tyska armén igång.

Johan Åsard och Kalla Faktas redaktion lägger fram en trovärdig historia med gedigen forskning i de dokument de får tillgång till och med personliga intervjuer. Drottning Silvia blir såklart upprörd över hur hennes far har presenterats och går till motattack. Hon anställer en historiker för att skriva sin fars vitbok. Kalla Fakta svarar med ytterligare ett TV-program samt boken Drottningens hemlighet.

Jag, liksom många andra, är helt inne på att en dotter inte kan straffas för sina föräldrars brott. Det är inte heller det som författaren siktar in sig på utan det faktum att drottningen inte ser de fakta som är negativa för fadern, utan skjuter in sig på vissa dokument som förmildrar omständigheterna. Själva sakfrågan om medlemskapet i Nazistpartiet och utnyttjandet av ariseringen går inte att komma ifrån.

Författaren menar också att Drottning Silvia intagit "fel attityd" gentemot vad hennes far gjorde under kriget. Det hade varit bättre om hon, liksom många av nazikoryféernas barn i Tyskland, tagit avstånd från sin fars handlingar, istället för att försöka förmildra.

Här är en del länkar för den som själv vill bilda sin egen uppfattning.
Kalla Fakta: Nazisten Walther Sommerlath
Kalla Fakta: Kalla Fakta fortsätter granska arvet efter Sommerlath
Hovets hemsida med drottning Silvias dokument rörande fadern.

Tysk torsdag

Den stora matchen. Islandsnostalgi med hög faktor.

Helgen har gått åt till att lyssna på islänningen Arnaldur Indridasons nyaste bok, Den stora matchen. Det var lagom kravlöst lyssnande medan jag inte mår så bra just nu, och en stor portion Islandsnostalgi. Detta är min första bekantskap med den kände isländske deckarförfattaren och det var en ganska positiv överraskning.

Polismannen Marion Briem får ta hand om fallet när en tonårspojke återfinns mördad i biosalong i Reykjavik. Tålmodigt polisarbete och briljant tankearbete för honom snart på spåren och det hettar riktigt till. Berättelsen utspelar sig på Island 1972 som verkar vara en slags lekstuga för flera främmande makter. Island och England gnabbas om fiskerättigheter. Det är stridigheter om en amerikansk flygbas på ön och mitt i allt detta ska en av schackvärldens största matcher spelas på Island just nu. Det är amerikanen Bobby Fischer som utmanar sovjetiske världsmästaren Boris Spasskij. Har schackmatchen att göra med mordet på den unge pojken? Vem avlyssnas och varför försöker höga politiker stoppa polisens utredningsarbete? Det blir många frågetecken och Arnaldur Indridason leder oss till en upplösning.

Jag lyssnar med Reykjavikskartan i knäet och känner glatt igen mig på Hverfisgata, Bankastraeti och Ingólfstraeti där vårt hotell låg. Simbadet där Boris Fischer badar i boken har jag också besökt liksom naturreservatet Þórsmörk där en av bokens poliser träffade sin blivande hustru. För mig var igenkänningsfaktor och semesternostalgin från i somras lika viktig som själva boken.


 Þórsmörk Ett populärt naturreservat med vandringsleder

 Þórsmörk

Utsikt från Hallgrimskyrkan mot gatorna till höger där
  Hverfisgata, Bankastraeti och Ingólfstraetir ligger.

 

Pengar är inte allt

Jocelyne är ganska nöjd med sitt liv trots att hon inte blev modeskapare i Paris och trots att drömprinsen aldrig kom. Istället gifte hon sig med Joselyn (jo, den där lilla bokstaven som skiljer deras namn åt har en viss poäng i berättelsen) och lever ett gott liv med honom. Hon driver en sybehörsaffär och dessutom en väldigt framgångsrik blogg om handarbeten. Detta är förutsättningarna i Gregoire Delacourts roman Allt jag önskar mig.

Jocelyne blir övertalad att spela på Lotto en vecka och vinner såklart storkovan. MEN vill hon ha pengarna??? Hon berättar inte för någon medan hon sakta vänjer sig vid tanken på vinsten och hur hennes liv kommer att förändras.

Det är en skön bok att läsa. Lyckan och pengar går inte hand i hand och pengar ger inte tillfredsställelse. Detta är en klassisk sanning och tror jag mindre vanlig idag.

Andra som läst Allt jag önskar mig är Fru E och Och dagarna går.

Vad är en hjälte?

Enligt ett online lexikon är definitionen av en hjälte följande: Hjälte är i allmän betydelse en beundransvärd person som utför stordåd, och som på så sätt vinner stor heder och ära.


Den engelske historikern har i sin bok Heroes samlat en gäng hjältar från biblisk tid till vår egen och har gjort ett par udda val. Hans definition av hjälten är också vidare än vad det traditionella lexikonet vill ge vid handen.

I Paul Johnsons bok får följande plats på hans lista:
Deborah, Judit, Samson och David från bibeln.
Alexander den store och Julius Ceasar. Krigiska erövrare.
Bodicea, Henry V, Jeanne d'Arc. Krigiska renässanspersoner.
Thomas More, Lady Jane Grey, Maria Stuart, Elizabeth I och Sir Walter Raleigh. Brittiska 1500-tals hjältar.
George Washington, Lord Nelson, Hertigen av Wellington. Krigare och frihetskämpar.
Emily Dickinson och Jane Walsh Carlyle. Kvinnliga 1800-tals författare.
Abraham Lincoln och Robert E. Lee. Amerikanska inbördeskriget.
Lady Pamela Barry. Societetsvärdinna.
Winston Churchill och Charles de Gaulle ledare under andra världskriget.
Mae West och Marilyn Monroe, kvinnliga förgrundsgestalter på film.
Ronald Reagan, Margaret Thatcher och Påven Johannes Paulus II för att de fick slut på kalla kriget.

Hjältarna i uppräkningen har en lite anglosaxisk slagsida minst sagt. (Hade det funnits britter i bibeln hade de säkert platsat också). Det som är anmärkningsvärt är att han ger plats åt två kvinnliga författare från 1800-talet, och det är inte de uppenbara (Austen eller Brontë). Jag har själv inte läst någon av dessa damer men måste absolut försöka få tag på något verk av dem.

Det som är intressant att se är hur synen på hjältar har förändrats över tid och omvärderats. Djingis Khan som var en världens mest kända mordbrännare, rövare och våldtäktsman har numera en slags hjältestatus i delar av det forna Sovjet, t ex Azerbajdzjan. Man reser statyer och minnesmärken över honom och skolbarn uppmuntras att se honom som landets fader. David Livingstone sågs av sina samtida som en hjälte men med nya kunskaper är han nu skydd som en rasist. Synen på hjälten varierar det gäller att vara politiskt korrekt för att platsa på listan. Gamla meriter kommer man inte alltid längst med.

Jag kan tycka att en hjälte är någon som gör något utöver det vanliga och riskerar något själv för att hjälpa andra. Det är svårt att definiera en hjälte, kanske lättare att exemplifiera. Sporthjältar hör vi talas om titt som tätt och då kanske vi lever i en ganska futtig värld?

Gardell x 3

Tredje och sista delen i Jonas Gardells episka berättelse om de homosexuella unga männen som flyttade till Stockholm för att få en chans att leva sina egna liv, är nu fullbordad och så är också min läsning.

Torka aldrig tårar utan handskar. Döden. Den tredje delen. I och med denna tredje del så knyts påsen ihop. De två tidigare delarna. Kärleken och Sjukdomen har jag tidigare skrivit om. Gardell har skrivit en hel folkgrupps historia med den begynnande frigörelsen och upptinande klimat som de homosexuella började uppleva på 1970-80-talen för att nästan med en gång de känt frihetens sötma drabbas av HIV och AIDS med följd att de hängdes ut i media och fick utstå mycket spott och spe. För vi som var med på den tiden minns propagandan och den smått hysteriska känslan av rädsla som genomsyrade allt och alla som hade någon anknytning till HIV,

Kunskapen om sjukdomen och dess smittvägar är idag mycket bättre och det och Gardells romansvit har och kommer att ha en stor betydelse för framtiden.

Jag skulle vilja sticka ut hakan och påstå att detta redan är en klassiker. Den har redan skördat flera priser och utmärkelser och jag misstänker det blir flera. Lite konstigt tyckte jag det var att den inte var med i Augustprissammanhanget.

Tredje gången är inte gillt

Nu har jag återigen glömt att blogga om en bok. Den här gången är det Khaled Hosseinis bok Och bergen svarade som jag lyssnade mig igenom i augusti. Därför kan jag dessvärre inte vara så detaljerad som önskad eftersom mitt minne inte är jättebra och boken inte heller är särskilt minnesvärd.

Efter Flyga Drake som jag gav högsta poäng kom Tusen strålande solar som var klart godkänd och nu denna. Sorry Khaled Hosseini men den här når inte ända fram och tänder ingen gnista hos mig. Magin saknas. Kemin mellan mig och huvudpersonerna klickar inte som det ska. Inte ens det  bitterljuva slutet omvänder mig. Varför?

Det är i botten en familjesaga i några generationer där två syskon skils åt. Bägge känner sig senare i livet stympade utan att kunna sätta fingret på varför. Det är något som saknas. Hade bara författaren nöjt sig med detta och miljöer och förklarande historia från Afghanistan tror jag att det hade funkat för mig. Han blandar in många bifigurer som drar iväg onödigt långt i periferin och sliter på mitt tålamod.

Bloggbohemen försökte också läsa den i somras men kom aldrig till slut. Läs här vad hon tyckte. Jag skulle måhända ha lyssnat till henne?

Nytt mästerverk av Håkan Nesser

Redan på i inledningen fångade Håkan Nessers nya roman Levande och döda i Winsford mig då huvudpersonen bestämmer sig för att överleva sin hund. Så har jag själv tänkt ibland, någon som bryr sig om sin hund kan inte vara en dålig människa, eller?

Maria är bokens huvudperson. Hon är 50+ och har slagit sig ner vid Exmoorheden i sydvästra England under falskt namn. Detta är en magisk och mystisk plats, full med sägner och sagor som Nesser skickligt drar nytta av i sin berättelse. Mobiltelefoner eller GPS fungerar inte och ingen granne finns på nära håll att få hjälp av. Att lyssna på boken är som att långsamt skala en lök, varv efter varv plockas bort och nya lager uppenbarar sig, ny kunskap framträder och sympatier förskjuts. Bit efter bit rullas Marias liv upp och de händelser som ledde fram till att hon plötsligt finns här i Exmoor.

Det är det inre dramat som fångar mig under lyssnandets gång. Ser hon i syne, hör hon i syne, inbillar hon sig. När hjärnspökena övergår till reella hot går berättelsen upp en växel utan att förlora den genuina, saktfärdiga, omsorgsfulla berättarstilen som jag tycker så mycket om.

Det är bara synd att vi som lyssnar inte fick njuta av författarens egen uppläsning. Han har en oslagbar röst som gjord för att läsa sina egna verk.

Andra som läst Levande och döda i Winsford är Och dagarna går och Lyrans noblesser.

Stora ljudbokspriset 2013

Det kom en inbjudan i mejlen till Stora Ljudbokspriset. Nu är jag inte på bokmässan i år och kan bevittna tilldragelsen, men intresserar mig ändå för priset eftersom jag är storkonsument på ljudböcker.

Av de sju nominerade har jag lyssnat på fyra och läst ytterligare två, så visst har jag åsikter i frågan. De nominerade är:

Mikael Niemi - Fallvatten
Jonas Gardell - Torka aldrig tårar utan handskar, del 1 Kärleken
Sofi Oksanen - När duvorna försvann
Göran Rosenberg - Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Jonas Hassen Khemiri - Jag ringer mina bröder
Chris Cleave - Little Bee
Aino Trosell - Krimineller (Den enda i gänget jag inte läst)

Vilken är då min favorit? Mikael Niemis Fallvatten som jag lyssnade på vid den här tiden förra året och sedan lyssnade på honom på bokmässan. Vilken berättare! Fast jag tror dessvärre inte att han vinner.

Läs mera om Stora Ljudbokspriset och juryns nomineringar här.

Populärmusiken ljuder även hos mig

Det tog mig lång tid att komma till skott och läsa Mikael Niemis Populärmusik från Vittula, men nu är det gjort. Ibland är det bra att suga lite på en karamell och ha roliga läsupplevelser kvar, för denna var rolig. Niemi lär själv i någon intervju ha sagt att svenskarna tyckte boken var "rolig men lite sorglig", medan finnarna tyckte den var "sorglig men lite rolig".

De flesta kan historien om huvudpersonen Matti som växer upp i Tornedalen på 1960- och 70-talen tillsammans med tystlåtne kompisen Niila. Hemorten är Pajala och närmare bestämt kvarteret Vittula, fittmyren. Pojkarna längtar så småningom bort till den stora världen och tror att frälsningen kommer med hjälp av det rockband de bildat.

Niemi är en mästare på att med ord beskriva scener och miljöer att läsaren kan känna sig delaktig. Jag fastnade speciellt för stycket där Niila som hittills varit närmast stum plötsligt reser sig upp i kyrkan och börjar tolka för den tornedalska menigheten vad den främmande afrikanske predikanten i kyrkan säger. Eller den mustiga, levnadsglada berättelsen om bröllopet som slutar med både armbrytning och bastutävling.

Det må va' hänt att det inte går att hålla isär sanning och fantasi men hela boken är en lång skröna, eller som att sitta på en ljugarbänk, och det är en stor del av charmen. Det KAN vara sant. Jag föredrar att se den som en kulturresa och kanske som ett tidsdokument och jag tyckte den var fantastisk att läsa, definitivt mer rolig än sorglig.

En ganska tråkig klassiker

Jag har haft svårt för Alexandre Dumas och hans musketörer. Det är något med de svärdsvingande fäktarna, snabba ritter där mantlar flaxar bakom hästrumporna och rädda inlåsta damer, företrädesvis ur torn, som jag har så svårt för. Säkert är detta någon smitta från svartvita Errol Flynn filmer som repriserades på sommarloven när jag var liten. Nåja, för att komma till sak, nu har jag i alla fall läst/lyssnat på Mannen med järnmasken av Alexandre Dumas. Mina fördomar har besannats.

Trots att jag är mycket intresserad av historia, och den franska 1600-tals historian är inget undantag, fångar det här dravlet mig inte. Det är en svagt ihoprafsad intrig och för att krydda sin fadda anrättning klipper Dumas in sina musketörer. Nu äldre och erfarnare men inte visare. Detta sammelsurium av idéer är knappt värt att ödsla sin tid på. Tur att boken var så kort.

Slumpvandring

Slumpvandring av Majgull Axelsson har varit min ständiga följeslagare i MP3-spelaren i sommar. Och vilket sällskap sedan.  Majgull Axelsson gör ingen besviken med denna klokt sammansatta historia och ett språk som gör mig helt trollbunden.
Klasskamp, klassmotsättningar och klassresa är tre epitet på Slumpvandring men det är inte bara en berättelse med rötter i den svenska arbetarrörelsen. Framförallt är det tre kvinnors berättelse ur tre skilda generationer, men släkt med varandra. Augusta, Alice och Angelica. Från Augusta har kvinnorna alla ärvt ett tjockt, kastanjebrunt hår som får en central roll för många av dem. Alla tre är utsatta och var och en på sitt sätt utstötta ur samhället p g a hur de uppför sig. Det är tragiskt förutbestämt att det kommer att gå snett för vissa beroende på arv och miljö.

Den har skakat om mig, rört mig till tårar, fått mig att le och bli melankolisk. Mycket kan man förvänta sig av en bok och Slumpvandring levererar.

Drogodling som underhållning

Det kan tyckas udda att välja marijuanaodling som ett tema i en underhållningsbok där det till på köpet figurerar en barnfamilj som odlare med koppling till den undre världen. Men temat fungerar och Christer Lundbergs debut som författare fungerar också. Jag är inte närmare bekant med författaren sedan tidigare, har aldrig lyssnat på hans radioprogram Christer t ex. Gräspojken är rolig, en uppväxtskildring som i mångt och mycket är en skröna.

När 12-årige Kalle mamma sticker till Indien för att hitta sig själv brakar inte familjelivet ihop, tvärtom. Kalle kommer närmare brorsan Björn och farsan. Han lyckas få marijuanafrön att gro mer eller mindre av misstag och detta engagerar allihop. Pappan säger upp sig från jobbet och blir "trädgårdsmästare" på heltid. Sommarstugan isoleras och blir deras växthus. Affärerna rullar igång och med goda kontakter är det bara att hiva in storkovan. Parallellt med gräsodlingen har Kalle vanliga tonårsproblem centrerade kring skolan, kompisar och hans begynnande intresse för tjejer med många pinsamma och roliga episoder.

Jag tror inte det är tänkt som ett sätt att propagera för att legalisera rökning av gräs genom att skriva en småputtrig bok om företeelsen. Den var rolig att lyssna till, uppläst av författaren själv.

Little Bee

Jag har läst flera recensioner och blogginlägg om Chris Cleaves bok Little Bee och nog egentligen väntat mig mera av den. Upphaussad och uppskriven tycker jag dessvärre inte att den håller måttet.

Little Bee är tonårsflickan som ser sin familj dödas av makthungriga och skrupellösa oljebolag och i synnerhet sin syster som skändas och våldtas med Little Bee som vittne. Ett brittiskt par dras oförskyllt in i dramat men kan göra lite för att rädda systrarna. Sara och Andrew återvänder till sitt lugna liv i London föga anande att Little Bee något år senare skulle söka upp dem i England. Men detta är precis vad som händer. Little Bee tar sig till England och blir internerad i ett flyktingläger. När hon äntligen släpps fri söker hon upp Sara och Andrew vilket leder till att livet för alla tre ändras för alltid.

Författaren gör tappra försök att skapa opinionsbildning kring flyktingfrågan i allmänhet och Little Bees historia i synnerhet. Det är inte det att jag är hjärtlös eller övermättad av den här typen av historier utan jag tror snarare det bottnar i skillnaden mellan den svenska och engelska synen på flyktingar och behandling av dem.

Sofi Oksanen - När duvorna försvann

Jag har gått och väntat på Sofi Oksanens senaste bok sedan jag läste Utrensning innan jag började blogga. Mina förväntningar skruvades ner en del efter att flera recensioner var lite försiktigt negativa men jag behövde inte vara besviken på När duvorna försvann. Jag tycker den håller hela vägen.

Det är inte ofta som kritikerrosade författare också vinner de vanliga läsarnas intresse och kärlek, men det har Oksanen visat att hon kan med sina inalles fyra romaner.

Återigen är det Estland boken handlar ifrån. Dels åren runt andra världskriget då Estland först besattes av Sovjet, sedan i några år av nazityskland för att återigen lyda under Sovjet. Dels mitten av 1960-talet då Sovjet verkligen bitit sig fast och det fanns agenter och angivare överallt i samhället.

Det är en bok om makt och om överlevnadsstrategier. Sofi Oksanen sa själv i en intervju att skrivande är kopplat till makt och att hon själv är intresserad av maktstrukturer. Totalitära staters makt är kopplad människors rädsla. Jag fastnar mer för överlevnadsstrategierna som bokens huvudperson, ibland kallad Edgar och ibland Barts uppvisar. Han lyckas vända kappan efter vinden och sno sig själv ut-och-in för att överleva. Han tjänar glatt olika herrar och politiska system för att överleva och skaffa sig själv fördelar. Han har inga skrupler när det gäller att ange de som står honom allra närmast, både hustrun och kusinen offras.

 Titeln syftar på att duvorna i Estland försvann när Tyskarna 1941 ockuperade landet eftersom det var en populär fågel att äta. Detta var tidigare okänt som föda i Estland. Såklart kan det ju också tolkas som att freden försvann, då duvan är en fredssymbol. Hursomhelst, en mycket läsvärd bok som varmt rekommenderas.

Det finska originalomslaget, likadant
som det svenska vilket innebär att jag
klarat av nr 26 i Kaosutmaningen. Läs
en bok vars omslag är samma som originalet.

Hett blod, kalla nerver

Den som har läst och känner till Arto Paasilinnas författarskap kommer inte att bli besviken på Hett blod, kalla nerver. Här finns visserligen inte någon kranförare som blir Gud, en busslast med självmordsbenägna resenärer eller björnar som betjänter men ändå är det klassiska Paasilinnaäventyr som läsaren bjuds på.

När Antti Kokkoluoto föds 1918 spår jordemodern att gossen kommer leva ett långt och lyckligt liv prytt av framgång och inte dö förrän 12 juli 1990 under sitt eget kalas. Vi får följa Antti och hans familjs öden genom dessa 70 år och samtidigt speglas Finlands moderna historia i familjen Kokkoluotos. Det är klassiskt grepp som fungerar utmärkt här. Jag finner att jag lär mig mycket om inbördeskriget, vinterkriget, fortsättningskriget, president Kekkonen och fram till våra dagar. Vår hjälte blir just hjälte genom ett par stordåd under krigen. Han ska ju inte dö förrän 1990 så han vågar ta lite risker. Så hur går det då med den förutspådda dödsdagen? Jo, läs själva får ni se. En hejdundrande fest ställer han i alla fall till med.

Det är mustigt, det är burleskt, otroligt och roligt på en och samma gång. Detta är författarens 22 bok på svenska. Som pausmusik från lite tyngre verk fungerar Aarto Paasilinna för det mesta. Jag har läst i stort sett allt som är utgivet på svenska och bara blivit besviken en gång. Han humor fungerar som en härlig vitamininjektion.

En modern klassiker

ALLT gott jag har hört om Chimamanda Ngozi Adichies roman En halv gul sol är sant. Jag var uppriktigt ledsen när boken var slut och trots att det är en sådan tegelsten kommer jag att läsa om den.

Liksom många andra av min generation som inte tyckte om maten hemma eller i skolan fick vi höra att vi skulle äta upp och hur synd det var om barnen i Biafra som svalt. Ett inte särskilt pedagogiskt framgångsrikt sätt att få barn att äta upp. Jag tyckte verkligen inte om barnen i Biafra som fick mig att framstå i dålig dager och något av den känslan har suttit i. Mina kunskaper om Biafra har varit mycket bristfälliga. Nu tack vare En halv gul sol och flitigt googlande bl a här, vet jag mera. Det är underbart vad en bok kan sätta igång för processer. Det är verkligen god litteratur.

Titeln En halv gul sol anspelar på Biafras flagga i rött, svart och grönt med en uppåtgående (halv) sol i mitten. Romanen är så full av liv och kraft, så initierad och involverande att det är svårt att samla tankarna och skriva något vettigt. En modern klassiker som förtjänas att läsas och diskuteras. Chimamanda Ngozi Adichie är en gudabenådad berättare och jag har tidigare skrivit om hennes andra böcker Det där som nästan kväver dig och Lila Hibiskus.

Kainene, Olanna, Ugwu, Baby och de andra har blivit som riktiga vänner och det känns lite som att säga adjö till goda vänner när boken är slut. Jag vill verkligen veta hur det går för dem i fortsättningen. Tydligen planeras en filmatisering av boken, men hur de planerna framskrider vet jag inte.