En ganska tråkig klassiker

Jag har haft svårt för Alexandre Dumas och hans musketörer. Det är något med de svärdsvingande fäktarna, snabba ritter där mantlar flaxar bakom hästrumporna och rädda inlåsta damer, företrädesvis ur torn, som jag har så svårt för. Säkert är detta någon smitta från svartvita Errol Flynn filmer som repriserades på sommarloven när jag var liten. Nåja, för att komma till sak, nu har jag i alla fall läst/lyssnat på Mannen med järnmasken av Alexandre Dumas. Mina fördomar har besannats.

Trots att jag är mycket intresserad av historia, och den franska 1600-tals historian är inget undantag, fångar det här dravlet mig inte. Det är en svagt ihoprafsad intrig och för att krydda sin fadda anrättning klipper Dumas in sina musketörer. Nu äldre och erfarnare men inte visare. Detta sammelsurium av idéer är knappt värt att ödsla sin tid på. Tur att boken var så kort.

Är Hemingway alltid en litterär hjälte?

Det var länge sedan jag läste något av Ernest Hemingway. Senast för 10-talet år sedan var det Över floden in bland träden som verkligen är vintage Hemingway och inte gör läsaren besviken. Hårdkokt är ett ofta använt ord om författaren och visst är Och solen har sin gång bitvis hårdkokt, men jag upptäcker till min förfäran att den är ganska händelsefattig och rentav tråkig. Besvikelsen står mig upp i halsen, inte ska väl jag uppleva Hemingway så?

Ett gäng mer eller mindre arbetsskygga unga människor baserade i Paris på 1920-talet ska ut och röra på sig. Målet är tjurrusningarna i Pamplona och på vägen dit gör några av dem en avstickare för att fiska. Väl framme i Pamplona gör de det som de gör bäst, de super. Brett, lady Ashley är en kvinnan i sällskapet och de flesta karlarna trånar efter henne och hon har bara ögonen på en av matadorerna.

Det flyter blod, både manligt i slagsmålen om lady Ashley och tjurblod i det grymma tidsfördriv som kallas tjurfäktning att jag blir ganska nöjd när även matadoren blöder lite grand. Kanske har jag redan konsumerat de bästa Hemingwayböckerna eftersom denna lämnade mig ganska kall. I så fall är jag lite deppig för det. Han är bäst när han är bra, men den här gjorde det inte för mig.

En rysk klassiker

Ivan Iljitjs död är en av Leo Tolstojs mindre kända böcker, men en verklig liten pärla och en bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig när jag väl börjat läsa.

När advokaten Ivan Iljitj ligger på sin dödsbädd får läsaren ta del av hans liv som det tett sig fram tills nu. Det är ett för tiden ganska vanligt liv skulle jag tippa på men på det sätt som Tolstoj förmedlar det ter det sig futtigt, misslyckat och ganska olyckligt. Iljitj har på ytan varit framgångsrik och nått högt i karriären. Pengabekymmer tränger trots det på. Det kostar att vilja tillhöra societeten och ha en perfekt yta. Han äktenskap är olyckligt. Han har aldrig älskat sin hustru och nu efter 20-talet års äktenskap går hon honom på nerverna. Hon tjatar honom till döds. Den enda tröst och lindring han får finner han hos en tjänare, en man han betalar för att lindra hans smärtor och se till hans välbefinnande.

Nu på slutet av livet börjar han hata allt och alla runt omkring honom. Han får ingen hjälp av sin läkare, tvärtom finner han honom märkligt distanserad. Tolstoj tränger djupt in i Iljitjs själ och det blir en spännande psykologisk resa med mycket mänskliga förtecken.

En smak av Selma

Det händer då och då att en bok genast väcker intresset att läsa en eller två till. Så var det när jag lyssnade på Selma Lagerlöfs bok Löwensköldska ringen. Detta är del 1 i en trilogi där de andra två böckerna heter Charlotte Löwensköld och Anna Svärd respektive. Löwensköldska ringen upplever jag som en ganska mörk, mollbetonad bok, mer än spökhistoria, än Selma sagotantens berättelser som oftast går i dur.

Den gamle karolinske krigaren Bengt Löwensköld begravs med sin dyrbara ring på fingret enligt egen önskan. Frestelsen blir för stor för en av traktens bönder som smyger sig till graven och stjäl ringen innan gravkammaren är igenmurad. Det skulle han aldrig ha gjort. Hans hus brinner ner, skörden slår fel och hustrun går i sjön. Det är först på dödsbädden som bonden lättar sitt hjärta och lämnar ringen till prosten. Bondens son vill annorlunda och rånar prosten bara för att själv bli ihjälslagen strax därefter. Tre män hängs för det mordet men ringen är och förblir borta. Så småningom kommer ringen i hemlighet tillbaka till Löwensköldska gården där det nu börjar spöka.

 

Hon skriver fantastiskt bra Selma och jag har svårt att lägga ifrån min MP3-spelaren när jag väl börjat lyssna. Upplösningen är oväntad och inte helt lycklig, så långt kan jag sträcka mig att avslöja. Nu hoppas jag på ett snart tillfälle att sätta tänderna i de efterföljande böckerna.

 

Lyrans klassikerutmaning

 

Hermann Hesse - Stäppvargen

Jag har länge haft ögonen på Herman Hesses Stäppvargen och nu har det äntligen blivit av att läsa den, inte så lite tack vare Lyrans klassikerutmaning.

Stäppvargen är influerad av sagor och psykoanalysen har också starkt påverkat boken. Harry Haller är bokens huvudperson. Han är en man i 50-årsåldern som har en viss distans till samhället och dess gemenskap. En dag får han ett manifest i sin hand som beskriver honom. Det är Traktat om Stäppvargen, en varelse som är till hälften människa och till hälften varg som drivs bort mot stäppen och bort från borgerlighetens instängdhet och moral.

Den är bitvis svår att få grepp om, handlingen pendlar mellan olika tider och platser och bryts med långa, teoretiska resonemang kring t ex självmord, borgerskapet eller kriget. Stäppvargen lägger till slut sitt liv i en kvinnas händer och det är först då han börjar leva på allvar. I spelet ingår att han ska följa hennes minsta vink och upptäcker att han mår bra av det. Det tar dock en ände med förskräckelse. Eller som han säger på ett ställe i boken "Priset för underhållningen är förståndet".

Hermann Hesse fick nobelpriset i litteratur 1946 och motivationen löd så här:

”för hans inspirerande författarskap, som i sin utveckling mot djärvhet och djup tillika företräder klassiska humanistideal och höga stilvärden”

Årets första klassiker

Årets första klassiker blev Hjalmar Söderbergs bok Martin Bircks ungdom från 1901. Den utspelar sig i Stockholmsmiljö och är uppdelad i tre delar som beskriver huvudpersonens barndom, ungdom och tidig medelålder. Läsaren möter ett allvarligt och eftertänksamt barn som möter en hård och kompromisslös värld utanför hemmet där nya läxor ska läras när skolan börjar. Barnet växer upp till en melankolisk ung man som ägnar mycket tid till att fundera över livet och dess mening. Hans förhållande till kvinnor är komplicerat, de både attraherar och stöter bort honom. Han skriver dikter som återspeglar hans ångest.

I vuxen ålder har han en flickvän men hans ekonomi är för dålig för att kunna gifta sig och försörja en familj varför de får smyga med sitt förhållande. Han känner sig misslyckad över att han inte kan ge henne vad hon vill ha och inte kan erbjuda henne ett bättre liv. Det är tragiskt att de måste följa konventionerna och smyga med sin kärlek.

Jag passar på att försöka läsa några klassiker i vinter/vår för att hänga med i Lyrans klassikerutmaning.

Elin Wägner - Norrtullsligan

Jag har gått och klämt på Elin Wägners bok Norrtullsligan som var förra årets "Stockholm läser"-bok nu i snart två år. Trots att författaren har lokal anknytning och jag har varit i hennes hem i Berg norr om Växjö, har jag hitills inte läst något av henne. Norrtullsligan visade sig vara en bra inkörsport, lättläst och tänkvärd.

Lilla Björka, Elin Wägners hem utanför Växjö

Norrtullsligan är Elin Wägners debutroman från anno 1908 men det märks inte alls att denna bok är över 100 år gammal. Fyra unga kvinnor hyr rum tillsammans och arbetar på kontor. De brottades med samma vardagligheter i början av förra seklet som dagens ungdomar gör. Det är trist att måndagsmorgnarna kommer så ofta, svårt att ta sig upp, de äter frukost i flygande fläng och hade det svårt att få ekonomin att gå ihop. Männen gick förbi dem i karriärsstegen eller så gjordes det sexuella närmanden. De fyra flickorna som alltså är Norrtullsligan är vardagligt skildrade och även om en del av språket är lite föråldrat är det inget hinder i läsningen.

Elin Wägners arbetsrum

Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken

Det är alltid med lite bävan jag sätter mig för att skriva ner mina tankar om ett klassiskt verk där allt redan är sagt och tyckt om av större kännare än jag. Jag är lite förvånad att det har tagit mig såpass lång tid att komma till skott vad gäller Hjalmar Söderbergs roma Den allvarsamma leken. En riktigt klassisk svensk kärleksroman som måste ha ansett djärv när den kom ut för 100 år sedan, men ändå idag har en viss aktualitet även om den inte upprör.

Lydia Stille och Arvid Stjärnblom träffas som unga en sommar, blir kära men när hösten kommer rinner allt ut i sanden. När de åter träffas flera år senare inser de att känslorna finns kvar, lika starka. Båda är gifta på sitt håll och Lydia lämnar raskt sin man medan Arvid fegar och inte berättar för sin fru. Lydia nöjer sig inte bara med Arvids kärlek utan skaffar sig en del andra unga älskare också. Arvid blir förkrossad när han upptäcker detta, han är inte nog för henne. Livskris uppstår och han löser problemet på klassiskt manér, han reser ifrån Lydia och bort från problemet.

Pernilla August planerar att göra film av Den allvarsamma leken med inspelning 2013 och premiär året därpå. Det blir något att se fram emot. I morgon börjar Den allvarsamma leken som radioföljetong på radion och på nätet. Lyssna vettja, här är en länk.

Jag har läst Den allvarsamma leken som en del i Lyras klassikerutmaning denna sommar. Tidigare har jag läst Mrs Dalloway, Bonjour Tristesse och Halldór Laxness bok På tunet därhemma.

Halldór Laxness - På tunet därhemma

Det är extra trevligt att läsa när det går att kombinera tre läsutmaningar i en enda bok. Hur? Voila!

1. Lyrans klassikerutmaning
2. Läsa nordiskt inför bokmässan
3. Läsa nobelpristagare

Jag har tidigare endast läst en, inte så värst representativ, novell av Halldór Laxness innan jag gav mig på På tunet därhemma. Det är en självbiografi om författarens barndomsår. I början är det en väldig uppräkning av namn på grannar, på släktingar och på anställd och det är svårt att hänga med i Laxness svängar. Ju äldre han själv blir, ju intressantare blir boken och när han skriver om de olika influenserna på hans eget läsande och senare författarskap kan jag knappt lägga ner boken. Det hela gav mersmak och snart hoppas jag kunna ge mig på tegelstenen Salka Valka också.

Francoise Sagan - Ett moln på min himmel

Jag har precis läst Ett moln på min himmel eller Bonjour Tristesse som den är mest känd som. Francoise Sagans debutroman är en riktig kortis och därför kändes den lätt att ta till när jag inte kände för något annat en lat söndag. Tekoppen älskade den och Bokblomma dissade den, så vad tyckte egentligen jag? Jo, jag mesar och vet egentligen inte vad jag tycker, kanske någonstans emellan men mer åt det negativa hållet.

Cecile är 17 och tillbringar sommaren vid havet i med sin far. Han har med sig en älskarinna, Elsa, till att börja med men snart anländer Anne och det blir hon som tar hem spelet om faderns gunst. Cecilie gillar Anne fram till dess att hon ska gifta sig med fadern och då vänder hon totalt. Cecile intrigerar för att förstöra faderns och Annes lycka och när hon lyckas över förväntan ångrar hon sig. Hämnden är alltså inte ljuv men den unga Cecile kommer säkerligen att utvecklas till en riktig bitch när hon är så kapabel på intrigspel vid bara 17 år.

I min upplaga av boken finns ytterligare en kort roman som heter Något av ett leende, men det sparar jag till senare i sommar. Jag räknar nämligen den här boken till Lyrans klassikerutmaning.

Klassiker

Vad gör en bok till en och vem bestämmer kriterierna? Ett lite spännande spörsmål jag ställde mig efter jag anmält mig till Lyrans klassikerutmaning i sommar och tagit del av hennes utvald klassiker. En lista begränsad till 100 böcker är såklart en brist i sig beroende på det snäva urvalet som krävs men vilken lista som helst är väl beroende av den utgångspunkt listskaparen har, hens (första gången jag använder det ordet) personliga smak, läserfarenhet och i visst mått godtycklighet. Hursomhelst, jag har varken tid eller ork att sätta ihop en egen lista och tycker ändå det är roligt att testa hur många jag själv har läst.

Utav de tre jag valt för min klassikerutmaning i sommar finns endast en med.

Fetstila titel + författare om du läst boken.Om du inte läst just den boken men annat av författaren - fetstila författaren

1. Chinua Achebe: Allt går sönder

2. Carl Jonas Love Almqvist: Drottningens juvelsmycke

3. Isabel Allende: Andarnas hus

4. Martin Andersen Nexö: Ditte människobarn

5. Stina Aronson: Hitom himlen

6. Jane Austen: Stolthet och fördom

7. Honoré de Balzac: Pappa Goriot

8. Charles Baudelaire: Ondskans blommor

9. Samuel Beckett: I väntan på Godot

10. Harriet Beecher Stowe: Onkel Toms stuga

11. Victoria Benedictsson: Fru Marianne

12. Frans G. Bengtsson: Röde Orm

13. Hjalmar Bergman: Markurells i Wadköping

14. Giovanni Boccaccio: Decamerone

15. Karin Boye: Kallocain

16. Bertholt Brecht: Mor Courage och hennes barn

17. Fredrika Bremer: Hertha

18. Anne Brontë: Agnes Grey

19. Charlotte Brontë: Jane Eyre

20. Emily Brontë: Svindlande höjder

21. Mikhail Bulgakov: Mästaren och Margarita

22. Italo Calvino: Om en vinternatt en resande

23. Albert Camus: Främlingen

24. Cao Xueqin: Drömmar om röda gemak

25. Cervantes: Don Quijote

26. Joseph Conrad: Mörkrets hjärta

27. Dante Alighieri: Den gudomliga komedin

28. Daniel Defoe: Robinson Crusoe

29. Charles Dickens: Oliver Twist

30. Fjodor Dostojevskij: Brott och straff

31. Alexandre Dumas d ä: De tre musketörerna

32. Marguerite Duras: Älskaren

33. T S Eliot: Det öde landet

34. Euripides: Medea

35. William Faulkner: Absalom, Absalom

36. F Scott Fitzgerald: Den store Gatsby

37. Gustave Flaubert: Madame Bovary

38. Flygare-Carlén, Emilie: Rosen på Tistelön

39. Per Anders Fogelström: Stockholms-serien

40. Gabriel García Márquez: Hundra år av ensamhet

41. André Gide: Den omoraliske

42. Johann Wolfgang von Goethe: Den unge Werthers lidanden

43. Maksim Gorkij: Min barndom

44. Graham Greene: Brighton Rock

45. Knut Hamsun: Markens gröda

46. Jaroslav Hasek: Den tappre soldaten Svejk

47. Joseph Heller: Moment 22

48. Ernest Hemingway: Den gamle och havet

49. Hermann Hesse: Stäppvargen

50. Homeros: Odysséen

51. Henrik Ibsen: Et dukkehjem

52. Eyvind Johnson: Strändernas svall

53. James Joyce: Ulysses

54. Franz Kafka: Processen

55. Yasar Kemal: Låt tistlarna brinna!

56. Kleve, Stella (Malling, Mathilda): Bertha Funke

57. Pär Lagerkvist: Barabbas

58. Selma Lagerlöf: Kejsarn av Portugallien

59. Lidman, Sara: Lifsens rot

60. Väinö Linna: Okänd soldat

61. Ivar Lo-Johansson: Kungsgatan

62. Thomas Mann: Huset Buddenbrook

63. Harry Martinson: Nässlorna blomma

64. Moa Martinson: Kvinnor och äppelträd

65. Vilhelm Moberg: Utvandrar-serien

66. Molière: Tartuffe

67. Elsa Morante: Historien

68. Morrison, Toni: Älskade

69. Vladimir Nabokov: Lolita

70. George Orwell: 1984

71. Boris Pasternak: Doktor Zjivago

72. Francesco Petrarca: Kärleksdikter

73. Marcel Proust: På spaning efter den tid som flytt

74. Erich Maria Remarque: På Västfronten intet nytt

75. J. D. Salinger: Räddaren i nöden

76. Cora Sandel: Alberte-serien

77. Sapfo: Dikter och fragment

78. William Shakespeare: Macbeth

79. Mary Shelley: Frankenstein

80. Sofokles: Konung Oidipus

81. Solzjenitsyn: En dag i Ivan Denisovitjs liv

82. John Steinbeck: Vredens druvor

83. Stendhal: Rött och svart

84. Bram Stoker: Dracula

85. Robert Louis Stevenson: Dr Jekyll och Mr Hyde

86. August Strindberg: Röda rummet

87. Snorre Sturlasson (?): Egil Skallagrimssons saga

88. Jonathan Swift: Gullivers resor

89. Hjalmar Söderberg: Den allvarsamma leken

90. Anton Tjechov: Damen med hunden

91. Lev Tolstoj: Anna Karenina

92. Mark Twain: Huckleberry Finn

93. Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter

94. Jules Verne: Jorden runt på 80 dagar

95. Voltaire: Candide

96. Oscar Wilde: Dorian Grays porträtt

97. Woolf, Virginia: Mot fyren

98. Wägner, Elin: Pennskaftet

99. William Butler Yeats: Tornet

100. Émile Zola: Thérèse Raquin

Virginia Wolf - Mrs Dalloway

Jag har tidigare läst Orlando och Mot fyren av Virginia Wolf men jag tyckte ändå att Mrs Dalloway var en annorlunda bok jämfört med de första två.

Medan jag läser eller lyssnar på en bok för jag alltid anteckningar, lite stödord, sidhänvisningar etc för att senare kunna skriva ner mina högst personliga åsikter om boken. Dessvärre har lappen om Mrs Dalloway försvunnit och det är snudd på kaos i mitt litterära minne. Jag har förgäves sökt i snart en vecka och inser att skriver jag inte nu kommer jag att glömma än mer.
Hela boken utspelas i London en dag i juni något år på 1920-talet. Vissa litteraturkännare anser att Virginia Wolf sneglat mer än en gång på Odysseus som ju också handlar om en dag. Jag har själv inte läst Odysseus men kanske förhåller det sig så. Även om boken handlar från denna junidag då Mrs Dalloway planerar hålla en större fest för societeten, får läsaren hela tiden genom tillbakablickar följa inte bara Mrs Dalloways liv, utan också flera av hennes gäster. Första världskriget kastar fortfarande en lång skugga över livet för många av de inblandade.

Jag lyssnade på Mrs Dalloway i bilen till och från jobbet, möjligen hade det varit lite lättare att följa fladdret av karaktärer in och ut ur berättelsen om jag läst boken istället. När jag hoppade på Lyrans klassikerutmaning var hade jag reda läst ut Mrs Dalloway men tycker ändå att hon kan få följa med i utmaningen som en bonusbok. Fram till augusti hoppas jag också hinna med
Edith Wharton - House of Myth
Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken
Antingen Somerset Maugham eller Francoise Sagan
För snart ett år sedan köpte jag ett par bokörhänge av Tekoppen med just Mrs Dalloway som motiv. Jag tyckte att det var lite skämmigt att jag inte hade läst just den bok jag stolt bar omkrig i öronen vid bokliga tillfällen, nu har jag i alla fall åtgärdat detta.

Utmaningar

Det har varit mycket prat kring utmaningar i bloggosfären på sistone. Veckans jerka lyder så här:

Brukar du delta i bloggutmaningar och i så fall vilka? Finns det någon utmaning du saknar men som du själv inte orkar/vill/kan dra igång?

Förra året när jag var ny som bloggare kastade jag mig över de flesta utmaningar som cirkulerade på nätet, nu har jag blivit mera restriktiv. Trenden med 11 frågor som valsat runt de senaste veckorna har inte lockat mig och jag har avstått från att svara, utan att ha sårat någon får jag hoppas. Läsutmaningar är däremot något helt annat. Att haka på en jubilerande författare, i år är både Strindberg och Dickens på tapeten, är kul och att läsa geografiskt eller på något annat tema tilltalar mig också.

Förra året hade Pocketlover en rolig utmaning där varje deltagare kunde lägga ribban som hon ville. Utmaningen hette TRE på TRE och gick ut på att läsa tre romaner på samma men valfritt tema över tre månader. Jag valde att läsa tre böcker av Hjalmar Bergman. En sådan utmaning skulle jag gladeligen ställa upp på igen, men har nog inte lusten att själv dra igång den.

Sommaren är inte min bästa lästid, det brukar finnas så mycket annat som pockar på uppmärksamhet då, men Lyrans utmaning om att läsa tre klassiker i sommar bör jag ändå kunna klara av. En inventering bland hyllvärmarna visar att jag har minst tre olästa klassiker i den högen och det är de jag satsar på att läsa i sommar.

1. Edith Wharton - House of Mirth
2. Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken
3. Antingen Somerset Maugham eller Francoise Sagan (jag kommer att bestämma mig när tiden är inne).

Selma Lagerlöf - Herr Arnes penningar

Då och då tar försöker jag mig på en av Selma Lagerlöfs böcker med en förhoppning att jag kanske ska kunna omvärdera henne lite grand. Sorgligt nog har jag ännu inte riktigt blivit helt vän med hennes diktning och författarstil. Jag finner hennes stil lite för melodramatisk, för gammaldags och rent ut sagt trist. Herr Arnes penningar är dessvärre inte boken som omvände mig.  

Huvudpersonen är Elsalill och att bara hitta på ett så fånigt namn* med ett inbyggt dimunitiv är att sätta tonen för karaktärens litenhet och hjälplöshet. Nåja, 1586 är Elsalill ensam överlevande vid ett rån mot en prästgård där en stor summa pengar stjäls och husets övriga invånare brutalt mördas. Elsalill låter sig dåras av en skotte, Sir Archie. Hon är ett våp som tror på alla hans lögner och de luftslott han bygger för att snärja henne, när han i själva verket är en av förövarna.

Läsaren får följa när Elsalilla brottas med sitt samvete, sin kärlek till sir Archie, där skuld och förlåtelse står i centrum. Jag kan tycka att det är ett angeläget ämne att behandla men med ljudbokens uppläsares röst, attityd och sätt att läsa blir det bara sentimental smörja och jag retar mig på Elsalill.

* Det där med fånig namn är något jag tidigare stött på hos Selma Lagerlöf, i Kejsaren av Portugallien heter den olyckliga hjältinnan Klara Fina Gulleborg. Helt osannolikt!!!

August Strindberg - Tjänstekvinnans son

Att skriva en recension om ett klassiskt verk låter sig helt enkelt inte göras. Det skulle vara förmätet av mig att försöka hitta på något orginellt att skriva om ett verk där så många kunniga och bildade människor redan avgett sina omdömen.

Jag har lyssnat på Tänstekvinnans son som radioföljetong och den ligger kvar här t o m 16 mars för den som är sugen att också lyssna. Jag kommer ihåg att jag läste boken på gymnasiet och då tyckte den var ganska tråkig och full av religiöst grubbel. Förvisso är här en hel del religiösa tankar men jag skulle inte vilja ge den epitet tråkig idag. Det är snarare intressant att läsa om Johans, Strindbergs alter ego, själsliga och kroppsliga resa och utveckling, hans sökande efter andlig styrka och vilja att bryta sig ut från familjen.

Dickens och Strindberg

Det har väl knappast undgått någon att det är 100 år i år sedan August Strindberg avled i Stockholm. Här finns en utmärkt sida där allt möjligt rörande jubileet finns att läsa om.  Att markera någons dödsår kan jag tycka är lite märkligt, det är ju det oundvikliga slutet på den gärning en person åstadkommit. Dessutom är det lite makabert, om inte det är en dödskult man är ute efter.

Desto roligare känns det att fira att det är 200 år sedan Charles Dickens föddes. Även här finns en sida som tar upp det mesta kring författaren och jubileet. Det är en angenämare känsla att fira någons födelse och början på ett liv än någons död.

Hursomhelst det viktiga är ju att två utmärkta författare uppmärksammas. Jag är inte odelat förtjust i någon av herrarna men känner till och har läst mera av Strindberg. Röda rummet, Hemsöborna, Giftas, En tjänstekvinnas son, Fröken Julie och Ett Drömspel har jag läst eller sett framförda. På Dickens lista finns tyvärr enbart Oliver Twist och Pickwickklubben. Jag har i alla fall bestämt för att försöka läsa något av bägge herrarna i år. Det är de värda.

Madame de Lafayette - Prinsessan de Clèves

Det var en förflugen kommentar från den franske presidenten Sarkozy som väckte mitt intresse för Madame de Lafayettes Prinsessan de Cléves. Sarkozy menade att det är inte så konstigt att den franska ungdomen ballar ur när de får läsa sånt "känslosvammel" från i skolan. Presidentens uttalande ledde till en kampanj i Frankrike om att läsa klassiker. Knappar med texten "Jag läser Prinsessan de Cléves" delades ut på bokmässan i Paris.

Nyligen fick jag i mitt paket Pocket och Prassel 6 pocketboken i svensk översättning och kunde inte vänta länge med att själv läsa och bilda mig min egen uppfattning. Det var det värt.

Historien utspelar sig i mitten av 1500-talet vid det franska hovet dit det kommer en ung och vacker flicka som väcker uppseende. Hon blir snabbt bortgift med prinsen av Cléves som avgudar henne men som hon inte alls bryr sig om. Det dröjer inte länge förrän prinsessan de Clèves blir kär, men inte i sin make, utan i hertigen av Nemours. Känslorna är besvarade men hon håller på sig precis som hon blivit uppfostrad till att göra. Prinsessan de Clèves make dör av sorg över sin obesvarade kärlek til sin hustru och då kan man tro att det är fritt fram för de båda älskande, men icke sa nicke. Prinsessan håller på sig även i sitt änkestånd, hon går i kloster och vägrar träffa hertigen av Nemours som mer eller mindre förföljer henne.

Det finns de som säger att detta är en av de första moderna romanerna De är historien om en kvinna som tänker för sig och som handlar efter eget huvud inom gränserna för de konvenanser och uppförandegränser som fanns då. Hon sätter sin ära i första rummet och månar om sin inre sårbarhet.

Initialt var det lite jobbigt att läsa, de första 20 sidorna innehöll i stort sett bara en lång radda av hovpersonligheter vid denna tid. Alla personer i boken har funnits, utom Prinsessan de Clèves och hennes mor. Den franska drottningen vi möter är ingen mindre än Katarina av Medici, en viljestark och makthungrig kvinna som låg bakom Bartolomeinatten och som jag läst en hel del om. Hon var en fascinerande kvinna. Boken då? Ja, kommer man bara över början av boken lättar läsningen. Till slut kan jag säga att jag inte håller med president Sarkozy.

Vilhelm Moberg - Din stund på jorden

Jag har haft turen att läsa och lyssna på många bra böcker hittills i år och än är det inte slut hoppas jag. Vilhelm Mobergs Din stund på jorden kommer säkert att finnas med bland årets tio-i-topp när jag summerar läsåret 2011.

Din Stund på jorden är en slags uppföljare till Mobergs stora utvandrarepos i fyra delar. I ett hotellrum i Kalifornien sitter emigranten Albert Karlsson och minns och summerar sitt liv. När han nu själv är 64 går hans tankar allt oftare tillbaka till barndomen som torparson i Småland och som immigrant i Amerika. Hans tankar går även framåt i tiden, mot döden och vad som då kommer att hända. Symboliskt nog ligger hans hotell mitt emellan den eviga oceanen och den bullrande staden.

Vi får glimtar av Alberts nuvarande liv i Kalifornien och den del av livet som han ser som ett misslyckande, hans tid i Amerika. Två äktenskap och två barn har inte gjort honom lyckligare men han försöker förstå och acceptera de val han gjort i livet. Albert har återvänt till Sverige några gånger och för var gång har han blivit mindre svensk. Han tycker att Sveriges identitet bleknat och är på väg att bli en kopia av Amerika. Detta skrevs 1962 och jag kan inte annat än undra hur Moberg hade ställt sig till våra dagars Sverige.

Han grubblar mycket över sin älskade äldre bror Sigfrid som dog mycket ung efter en tid i militären. Hur Sigfrids död påverkade Alberts liv och de val han gjorde. Boken lyfter många viktiga existensiella frågor och skriven som den var i Kubakrisens skugga är det nästan som ett omen. Din Stund på jorden är fylld av visdom och här finns otaliga citat att plocka om man det ville. Jag kände att jag behöver läsa den igen för att verkligen ta till mig all visdom som finns häri.

Hur förvaltade Albert Karlsson sin tid på jorden? Hur förvaltar jag min tid på jorden?

Kejsaren av Portugallien - Selma Lagerlöf

Varje gång jag läst en s k klassiker känner jag mig extra nöjd på något oförklarligt sätt. Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien var inget undantag. De flesta känner väl bakgrunden till historien om Jon i Skrolyckas dotter Klara Fina lämnar det fattiga torpet i Värmland för att tjäna ihop pengar till ett friköp av huset. Dottern kommer inte tillbaka och Jon i Skrolycka längtar efter henne så till den grad att det påverkar hans redan klena förstånd. När ryktena sedan når hembygden att hon i själva verket går på gatan sluter sig fadern i en fantasivärld där Klara Fina blir kejsarinna för att skydda sig själv.

När dottern sedan kommer hem efter 18 långa år och ser hur det står till med fadern tar hon modern med sig och lämnar honom utackoderad på socknen. Det är ett alltigenom sorgligt slut på den här historien men det bestående intrycket är ändå den stora faderskärleken som övervinner allt. Jag har läst en del av Selma Lagerlöf men språket och varsamheten med vilken hon vävt denna väv måste vara en av de allra vackraste.