Nu fattas bara lindblomsteet

Den litterära världens allra mest kända kakor måste väl vara Madeleinekakorna som Marcel Proust odödliggjort i På Spaning Efter Den Tid Som Flytt.

Kakorna är inte bara enkla att baka, de är också mycket goda. Så nu gjorde jag äntligen slag i saken och skaffade mig en silikonform för ändamålet. Nu ser de också jättefina ut och jag är stolt att bjuda på dem. Lindblomste har jag dock ännu inget. Det får bli nästa steg på vägen mot Marcel Proust.

Tre noveller från elib.se av Guy, Karin och Selma

Vad vore lämpligare än att börja med än Guy de Maupassant som av många anses som novellens fader. Detta alster har titeln Kyrkogårdsdamen och är översatt av självaste Hjalmar Söderberg.

Joseph de Bardou "ungkarl och äkta parisare" besöker Montmartrekyrkogården för att där hälsa på gamla vänner, bl a en f d väninna. När han står vid hennes grav ser han en sörjande kvinna vid graven intill. Den galante de Bardou åtar sig att trösta änkan, torkar hennes tårar och stödjer henne ända hem till hennes bostad. Efter en pratstund byter hon dräkt och är redo att följa med ut och äta middag...

Karin Boye är nästa novellist på tur. Hennes Ella gör sig fri gav mig i och med titeln en helt association och förväntan än innehållet. Ellas äktenskap med Arvid är inte bra. Hennes bästa väninna gör allt för att övertala henne att lämna honom och vad Ellas mamma tycker om maken framgår också med önskvärd tydlighet. Någonstans mitt i detta gör sig då Ella fri, men inte som jag trodde. Novellen handlar om frihetslängtan och hur man gör sig fri.

Selma Lagerlöfs novell Frid på jorden kretsar kring en familj i julefrid som tillsammans läser ur bibeln när plötsligt en gammal, ynklig, knappt mänsklig figur kommer in i huset. Det visar sig att det är Urd, dottern i huset som försvann för tio år sedan. Hon berättar om sitt tragiska öde och männen i huset rustar för hämnd.

Samtliga Novellix-noveller finns att ladda hem från eLib.

Pengar är inte allt

Jocelyne är ganska nöjd med sitt liv trots att hon inte blev modeskapare i Paris och trots att drömprinsen aldrig kom. Istället gifte hon sig med Joselyn (jo, den där lilla bokstaven som skiljer deras namn åt har en viss poäng i berättelsen) och lever ett gott liv med honom. Hon driver en sybehörsaffär och dessutom en väldigt framgångsrik blogg om handarbeten. Detta är förutsättningarna i Gregoire Delacourts roman Allt jag önskar mig.

Jocelyne blir övertalad att spela på Lotto en vecka och vinner såklart storkovan. MEN vill hon ha pengarna??? Hon berättar inte för någon medan hon sakta vänjer sig vid tanken på vinsten och hur hennes liv kommer att förändras.

Det är en skön bok att läsa. Lyckan och pengar går inte hand i hand och pengar ger inte tillfredsställelse. Detta är en klassisk sanning och tror jag mindre vanlig idag.

Andra som läst Allt jag önskar mig är Fru E och Och dagarna går.

Eftermiddagarna med Margueritte

Den gamla klichén att när man är gammal så sitter man i parken och matar duvorna stämmer in på början av boken Eftermiddagarna med Margueritte av Marie-Sabine Roger, men där slutar klichén och en alldeles underbar berättelse tar sin början.

Det är Margueritte som sitter bänken i parken när den medelålders Germain kommer förbi och av en impuls slår sig ner på bänken. Över många eftermiddagar djupnar deras samtal och vänskap. De är ganska omaka. Margueritte är en liten, gammal kvinna med ett förflutet med spännande resor och forskning kring vindruvskärnor. Hon älskar att läsa. Germain å andra sidan har knappt lämnat staden de bor i, är ganska obildad och knappt läskunnig. Hon bor på ett äldreboende och han i en husvagn i mammans trädgård.

Margueritte börjar läsa högt ur sina böcker för Germain och han lyssnar andäktigt och kommer med små inlägg och drar paralleller till sin egen vardag och människor han känner. Germain vågar sig t o m in på biblioteket alldeles själv och lånar en bok för att glädja Margueritte.

Germain är den förste att erkänna att han inte är särskilt beläst eller bildad men Margueritte behandlar honom med respekt och talar till honom som om han var någon. Det är viktigt att bli sedd och inte jämt idiotförklarad. Germain å andra sidan hyser stor beundran och ömhet för Margueritte. Han kan precis beskriva innehållet i hennes handväska som alltid är detsamma, bara titeln på boken hon bär med sig varierar. Det är väl inte så konstigt att Germain "adopterar" Margueritte som sin mormor. Han månar om henne, följer henne över gatan etc och konstaterar att
"vara fäst vid en mormor, det är inte mer vilsamt än att bli kär. Tvärtom."
Deras vänskap växer och Germain och Margueritte med den. Det har varit trivsamt att läsa om deras litterära samtal och härligt att följa med på resan när Germains läslust vaknar och börjar upptäcka en helt ny värld. De lär sig saker av varandra och tillsammans och författaren har lyckats skildra detta med stor humor och värme. Jag vill inte att boken ska ta slut och läser långsamt och med eftertanke, det är den värd. Detta är verkligen litteratur serverad på en guldkantad tallrik.

Eftermiddagarna med Margueritte är utgiven av Oppenheim förlag.

Paris efter befrielsen

Anthony Beevor har gjort sig själv synonym med djupgående och breda skildringar av olika skeden av andra världskriget. I den nya Paris efter befrielsen 1944-49 har han med sin hustru som medförfattare. Jag har tidigare läst D-dagen och Berlin-slutstriden av samma författare och är en stor beundrare av det han har åstadkommit.

Som vanligt i Beevors böcker förekommer det ett myllrande persongalleri från höga befälhavare till meniga soldater, folk från olika länder och från olika sidor av kriget. En del av hans mästarhand ligger i att han har en förmåga att levandegöra historien med hjälp av enskilda människor och deras vittnesmål.

Efter den första befrielse- och fredsyran förestår en svår tid. Det är ett samhälle som gör upp med krigs- och ockupationsåren. Kollaboratörer och medlöpare nosas fram och i de flesta fall straffas dessa på ett grymt sätt av sina vanliga medmänniskor vid sidan av polis- och domstolsväsende. Inte minst kvinnorna som har haft umgänge med tyskarna skändas offentligt på känt maner från andra ockuperade länder med rakade huvudet och skam.

Det är många utmaningar som Paris står inför. Frankrike är i stort sett konkursmässigt, har stora utlandsskulder och svårigheter att mätta och värma sin befolkning. Hur ska medlöpare och kommunister hanteras, nu när Sovjetunionen inte längre är en allierad utan ett hot mot västvärlden? Inte minst hjärtslitande är det att läsa om krigsfångarnas återkomst, de vandrande skeletten som stiger av tågen och tar med en fläkt av koncentrationslägren och grymheterna från krigszonerna.

Då är det desto roligare att läsa om kulturpersonligheterna. Det dröjde inte länge innan Paris åter var en samlingsplats och metropol i Europa med Ernest Hemingway i spetsen. Läsaren får följa med till olika ställen där Camus, Simone de Beauvoir, Violette Leduc, Sartre och Jean Genet hänger. Två fattiga unga män bodde samma hotell och svalt sig igenom tillvaron medan de drömde och jobbade på sin litterära framtid. Båda skulle så småningom få nobelpriset i litteratur, Gabriel Garcia Marques och Mario Vargas Llosa.

Det har varit oerhört intressant att ta del av efterkrigstiden med sina specifika problem. Alltför ofta slutar krigsskildringarna med fredsslutet. Jag ska försöka läsa samtliga böcker som Anthony Beevor gett ut tidigare. Han är en mästare.

Tack till Historiska media för recensionsexemplaret och för att de outtröttligt sprider god historisk litteratur.

En ganska tråkig klassiker

Jag har haft svårt för Alexandre Dumas och hans musketörer. Det är något med de svärdsvingande fäktarna, snabba ritter där mantlar flaxar bakom hästrumporna och rädda inlåsta damer, företrädesvis ur torn, som jag har så svårt för. Säkert är detta någon smitta från svartvita Errol Flynn filmer som repriserades på sommarloven när jag var liten. Nåja, för att komma till sak, nu har jag i alla fall läst/lyssnat på Mannen med järnmasken av Alexandre Dumas. Mina fördomar har besannats.

Trots att jag är mycket intresserad av historia, och den franska 1600-tals historian är inget undantag, fångar det här dravlet mig inte. Det är en svagt ihoprafsad intrig och för att krydda sin fadda anrättning klipper Dumas in sina musketörer. Nu äldre och erfarnare men inte visare. Detta sammelsurium av idéer är knappt värt att ödsla sin tid på. Tur att boken var så kort.

Något av ett leende

I över ett år har Något av ett leende blivit liggande i min bokhylla. Det är andra romanen i en bok med två av Francoise Sagan. Den första, Bonjour Tristesse, skrev jag om här.

Den unga studentskan Dominique inleder ett förhållande med Luc. Det som komplicerar förhållandet är att Dominique är ihop med Lucs unge släkting Bernhard och dessutom vän med Lucs hustru som hon beundrar. Dominque och Luc möts i hemlighet på kvällar och när de kan smyga till sig tid. Höjdpunkten i boken och i deras förhållande blir en fjortondagarssemester tillsammans i Cannes.

Slutet är för dem blir det förutsedda och uppenbara och läsaren får  vara med om hur Dominique sakta reser sig och går vidare i livet.

Ett franskt litet smycke

I Lilla Smycket av fransmannen Patrick Modiano är artonåriga Thérèse huvudperson. Hon är ensam i Paris med få vänner och ingen familj. En dag på en metroperrong får hon syn på en kvinna i gul kappa. Thérèse inbillar sig att det är hennes mamma som övergav henne för flera år sedan i Marocko. Det blir en mani för Thérèse att följa efter henne, finna ut var hon bor, vad hon gör, var hon handlar och äter. Men att gå så långt som att ta kontakt vågar hon inte.

Det är en tunn bok, men ingalunda snabbläst. Den kräver eftertanke under läsandets gång. Den suddiga omslagsbilden tycker jag speglar boken vad gäller karaktären och innehållet. En drömsekvens där jag är osäker på vad det otydliga innehållet egentligen vill säga. Jag uppfattar det som att Lilla Smycket handlar mycket om minnet och dess betydelse. Thérèse har få minnen kvar av sin mor och klänger alltmer desperat fast vid dessa. En ask, en telefonkatalog, ett porträtt. Samtidigt försöker hon använda minnet till att söka efter sin identitet.

Detta var mitt första möte med Patrick Modianos författarskap och jag kan inte påstå att det var kärlek vid första ögonkastet, men efter Lilla Smycket är jag mera nyfiken på att läsa mera av honom.
Tack till Elisabet Grate bokförlag för ännu en kvalitativ fransk bok.

Med Nathalie kom läslusten tillbaka

Min läsning på senhösten och i vinter har varit som att försöka springa i tuggummi. Inte mycket har lockat mig och böcker jag längtat efter har jag fastnat i och inte kommit vidare. Nu har det lossnat, äntligen. Antingen är det julferien med mycket lästid eller så är det Nathalie - en delikat historia som har fått mig nedåtgående spiral att vända. David Foenkinos visar sig ha en särskild talang för att skriva en fin kärlekshistoria med lätt hand, humor och en del oväntade vändningar.

Nathalie blir änka efter en trafikolycka. Hon tröstar sig med att begrava sig i arbete och när livet så smått börjar återvända till henne är det mer än en man på arbetet som blir förälskade i henne. Den ene är chefen vilket aldrig är komplikationsfritt och den andre är Markus,  en ung svensk man från Uppsala, bosatt i Paris. Har jag något negativt att säga om berättelsen så är det det något stelbenta och förutsägbara porträttet av Markus. Är det så vi svenskar fortfarande upplevs utomlands?

Nathalie är avkopplande att lyssna till (och läsa gissar jag). En litterär fiffighet är de små korta avbrott, citat eller bara någon reflexion, som läsaren bjuds på i läsandet.

Bokdjungeln, Bokmania och Bokmoster har också läst om Nathalie.

En plågsam bok att läsa

Tänk dig att en okänd främling ger dig lift. Tänk dig att han våldtar dig. I vilket västerländsk land som helst skulle offret bli förhört och kroppsundersökt, mannen skulle fångas in eftersom han är identifierad och ställd inför rätta och förhoppningsvis få sitt rättmätiga straff. Men inte så i Khouf där Noor bor. Hon stöts istället ut från byns gemenskap, hennes man tar deras tre söner och lämnar henne och hon döms till att stenas på byns torg, Noor har ju begått äktenskapsbrott!

Detta är läget i Vénus Khoury-Ghatas bok Sju stenar till den otrogna hustrun när en fransk biståndsarbetare, kallad främlingskan träder in på scenen fast besluten att med sitt västerländska rättspatos rädda Noor.

Det är ingen lätt bok att läsa och ingen bok som är lätt att förstå. Skillnaderna i religion, kultur, sättet att behandla kvinnor är slående men inte oväntade. Det är främlingskan snarare än den dödsdömda Noor som blir upprörd över henne orättvisa öde och väntande stening. De muslimska kvinnorna har å andra sidan märkliga fantasier om franska kvinnor och deras sexualitet. Det spekulerar helt allvarligt bl a om huden på benen skulle följa med om de västerländska kvinnorna försöker dra av sina tajta byxor.

Jag läste för ett tag sedan Hafia av samma förföttare och blev alldeles trollbunden av hennes sätt att skriva och Sju stenar till den otrogna hustrun gjorde mig inte besviken. Den var både vacker och mycket plågsam att läsa och jag fann mig tvungen att göra täta pauser för att ta mig igenom den. Jag finner det upprörande att läsa om våld och orättvisor mot de som inte kan försvara sig. Jag ser fram emot att läsa mer av samma författare om tillfälle skulle ges.

Andra som har läst boken är Bokmania, Lyran, Violen och och dagarna går. Detta var tredje och sista boken i utmaningen Tre på Tre som Pocketlover ordnar. Det är andra året jag deltar och det är verkligen en rolig utmaning och lagom omfattande där jag själv kan styra vilka tre böcker som på något sätt hör ihop som jag vill läsa. Gemensamt för mina tre böcker är att de alla är utgivna av Elisabeth Grate Bokförlag och att de har franska som orginalspråk. Hoppas utmaningen kommer tillbaka nästa år.

Dagens Klondike i Coca

När borgmästaren i en liten sömning kalifornisk stad beslutar sig för att bygga en ny stor bro från "sin" stad Coca (jo stan heter faktiskt så) till grannstaden Edgefront på andra sidan av floden planerar han att sätta Coca på kartan. När planerna blir kända börjar så massvandringen av arbetare från alla jordens hörn mot Coca där de hoppas på arbete och rikedom. Detta är inledningen på Maylis de Kerangals bok Drömmen om en bro. Det är bokförlaget Sekwa som än en gång ger oss chansen att läsa god, fransk samtida litteratur.

För god, riktigt naggande god, är Drömmen om en bro. Historien rör sig på flera plan. Här växer en ny pulsåder fram, en liten stad får oanade arbetstillfällen och turistströmmar att dra nytta av. Läsaren får också inblick i en handfull arbetares väg till Coca och hur det går för dem under och efter brobygget. Här finns också en proteströrelse invävd för naturligtvis är inte alla positiva till brobygget.

Persongalleriet är lagom stort och varierande. Vi träffar Mo Yun, en kinesisk gruvarbetare som söker sin lycka vid bron, fröken Betong som har det ansvarsfulla uppdraget att basa för all betongtillverkning, Soren som hämnades sin förra flickvän i Alaska genom att låsa in henne tillsammans med en björn och många fler.

 

Jag gillar Maylis de Kerangals sätt att skriva. En helt berättande prosa utan tillstymmelse till dialog fungerar faktiskt riktigt bra. Hon beskriver miljöerna, människorna, naturen och inte minst brobygget med ett storvulet språk som gör att jag nästan känner att jag står vid brospannet och kikar ner, yrseln infinner sig. Boken är underhållande och tragisk på samma gång och jag är riktigt glad att jag läst den. Tack till Sekwa som gav mig boken på Bokmässan.

Kéthévane Davrichewy - Svarta Havet

Om jag någonsin får uppleva min 90 födelsedag och befinner mig i någorlunda vigör kroppsligt och själsligt undrar jag vad det är för tankar som kommer att uppta mig då? Alldeles säkert funderar man mera på den tid som varit än den tid man kanske har kvar att leva. Så är det i alla fall för Tamouna, huvudpersonen i Kéthévane Davrichewy roman Svarta Havet.

Tamouna föddes i Georgien i början av förra seklet och hade där en underbar och fri uppväxt tills dess att kriget kommer alltför nära. Pappan som är en höjdare inser att han måste fly med familjen innan kommunisterna tar över. Familjen hamnar i Paris. Tamouna träffade redan i Georgien Tamaz, en pojke några år äldre än hon själv, som kommer att bli hennes stora kärlek. De träffas endast en handfull gånger under årens lopp, båda skaffar sig familj på var sitt håll, men en märklig kärlek håller de ändå samman. Medan Tamounas familj ordnar och fixar kring henne för det stundande födelsedagskalaset glider hennes tankar till flydda dagar och läsaren får sig till livs inte bara Tamounas utan också många andra flyktingars öden i Paris.

När jag läser Svarta Havet får jag starka vibbar Irene Nemirovskys författarskap, författarens flykt från Ryssland som avspeglas i flera av hennes böcker, bl a Höstflugorna, Balen och Ensamhetens vin.

 

Ett tack till förlaget 2244 som specialiserar sig på litteratur från trakterna kring Svarta havet. Alla bloggambassadörer fick varsitt recensionsexemplar på Bokmässan och jag väntar spänt på att fler ska läsa den här boken.

Nina Bouraoui - Pojkflickan

På baksidetexten står det att "läsaren tas med på en fascinerande upptäcktsfärd i tre världar: den algeriska, den franska och hennes egen, inre värld". Visst är det så att Nina Boruaoui i boken Pojkflickan lyckas skildra en ung flickas splittrade uppväxt i Algeriet och i Frankrike. Det är 1970-tal. Frankrikes kolonialkrig i Algeriet har satt djupa spår och en ung flicka växer upp där med en fransk mamma och en algerisk pappa. Familjen misstros och förföljs på diverse sätt tills situationen blir ohållbar. Det blir flytt till morföräldrarna i Frankrike och även här misstänkliggörs de p g a sitt algeriska utseende. De möts av samma rasism och samma främlingfientlighet i två länder.

Lika kluven som Yasmina, även kallad Nina, som ibland kallar sig Ahmed är i sin geografiska hemhörighet är hon i mycket annat. Vill hon vara pojke eller flicka? Inte vill hon ha långt hår, inte vill hon gå som en flicka och absolut inte gifta sig. Yasmina är kluven och förvirrad och det blir även jag när jag läser boken. Språket i boken är sällsamt med mycket korta meningar. Jag lyckades inte hitta någon med flera än tio ord i. Det är arbetsamt att läsa och blir ett slags staccato som själva berättelsen tyvärr förlorar på. Det är en mycket intensiv bok och jag är ganska tagen när den är slut. Trots sina 140 sidor tar den ganska lång tid i anspråk att läsa men är väl värd tiden jag lade på läsningen.

Ny rolig utmaning Tre på Tre

En av förra årets roligast utmaningar var Tre på Tre som anordnades av Pocketlover. På allmän begäran blir det repris i år, kika in här för att se reglerna och vilka roliga utmaningar andra bloggare valt.

"Det hela är mycket enkelt. Du kan välja att läsa en trilogi, tre böcker av samma författare, tre böcker i samma genre, de tre första i en serie, tre böcker från samma land, tre som börjar på samma bokstav - you name it! Och de tre du väljer ska du slutföra inom tre månader. Vi drar igång första september och avslutar sista november".

Jag tänker läsa tre romaner från Elisabeth Grate Bokförlag. Samtliga är romaner av kvinnliga författare och översatta från franska. Det kommer att bli tre av dessa fyra romaner;
Jeanne Cordelier - Utbrytningen
Vénus Khoury-Ghata - Hafia
Vènus Khory-Ghata - Sju stenar till den otrogna hustrun
Madeleine Borudeouxhe - Gilles kvinna

Hoppa på utmaningen du också. Du kommer garanterat inte att ångra dig.

Tematrio om resor

Bloggen och jag må ha semester men det innebär ju inte att ett och annat inlägg tillverkas. Speciellt en av Lyrans tematrios med lockande ämne är svår att låta bli att vara med på.

1. Orhan Pamuks huvuperson gör i Snö en resa reportageresa till hemstaden Kars för att rapportera från det stundande valet men också om varför så många muslimska flickor begår självmord. För huvudpersonen Ka blir det inte bara en geografisk resan utan också en tillbaka till sin barn- och ungdom, en resa för att finna kärleken och inte minst en inre resa. Läs mera här.

2. I Tanja Langers bok Cap Esetrel får vi följa ett antal personer som av olika skäl kommer till sydfrankrike och Cap Estrel för att tillbringa sin sommarferie där. Läs mera här.

3. I Kaffe med musik av Karin Brunk-Holmqvist gör fyra väninnor från en syförening en bussresa till en julmarknad i Tyskland. Läs mera här. 

Fransk Tematrio

Veckans tematrio hos Lyran går i de franska färgernas tecken. De som känner min boksmak och läst min blogg då och då kommer att sucka, inte den författaren IGEN, men jo jag kan inte släppa en favorit när bara tre franska ska väljas så visst kommer hon med den här gången med, som nr 1.

1. Irene Nemirovsky och Storm över Frankrike som jag skrev om här.
2. En riktig klassiker är Francoise Sagan  och Bonjour Tristesse som jag skrev om här.
3. Jag vill gärna plocka in en av de duktiga moderna franska författarinnorna också och då blir det Justine Levys bok Vi ses vid Place de la Sorbonne. Läs mer om den utmärkta boken här.

Irène Némirovsky - Affären Kurilov

Den sista bok som jag läst i raden av Irène Némirovsky som blivit översatta till svenska är Affären Kurilov. Jag har blivit smått fascinerad av denna

Händelserna utspelar sig kring 1905 i Ryssland vid tiden för vad några kallar den första ryska revolutionen. En ung revolutionär skickas under cover från Schweiz till Ryssland för att i revolutionens tjänst likvidera en en minister i tsarens regering. Han tar tjänst som livläkare hos minister Kurilov och vi får följa Kurilovs försämrade hälsa och när han av tsaren tvingas välja mellan sin fru och sin tsar.

Liksom de andra av böckerna av Nemirovsky som jag har läst lägger författarinnan inte någon större vikt vid miljöerna utan det är människorna och de våldsamma passioner som de kan drivas av som står i centrum. Hon är helt enkelt mera intresserad av vad som rör sig inuti en människa en utanverket.

Francoise Sagan - Ett moln på min himmel

Jag har precis läst Ett moln på min himmel eller Bonjour Tristesse som den är mest känd som. Francoise Sagans debutroman är en riktig kortis och därför kändes den lätt att ta till när jag inte kände för något annat en lat söndag. Tekoppen älskade den och Bokblomma dissade den, så vad tyckte egentligen jag? Jo, jag mesar och vet egentligen inte vad jag tycker, kanske någonstans emellan men mer åt det negativa hållet.

Cecile är 17 och tillbringar sommaren vid havet i med sin far. Han har med sig en älskarinna, Elsa, till att börja med men snart anländer Anne och det blir hon som tar hem spelet om faderns gunst. Cecilie gillar Anne fram till dess att hon ska gifta sig med fadern och då vänder hon totalt. Cecile intrigerar för att förstöra faderns och Annes lycka och när hon lyckas över förväntan ångrar hon sig. Hämnden är alltså inte ljuv men den unga Cecile kommer säkerligen att utvecklas till en riktig bitch när hon är så kapabel på intrigspel vid bara 17 år.

I min upplaga av boken finns ytterligare en kort roman som heter Något av ett leende, men det sparar jag till senare i sommar. Jag räknar nämligen den här boken till Lyrans klassikerutmaning.

Bokbloggsjerka - del 79

Då och då hoppar jag på Annikas bokbloggsjerka och den här helgen lyder frågan:

Upptäckte du någon ny författare under förra året som du kan berätta lite om?

Läsåret 2011 var fullt av upptäckter av nya författare och språkområden men en författare som lyser klarare än andra är Irène Némirovsky.  Irène Némirovsky dog i Auschwitz 1942 och drygt 60 år efter hennes död har hennes efterlämnade böcker väckt stor uppmärksamhet och hyllats både i hemlandet Frankrike och internationellt. Författarinnan var född judinna i det som nu är Ukraina. När ryska revolutionen bröt ut tvingades hennes familj lämna Rysslanda och hamnade till slut i Paris där hon levde fram till tyskarna deporterade henne till utrotningslägret 1942.

Till dags dato har jag läst sex av de sju böcker av henne som är översatt till svenska. Här är länkar till var och en av böckerna:

Balen

Höstflugorna

Blodets hetta

Ensamhetens vin

Storm över Frankrike

David Golder

Laurence Cossé - Drömbokhandeln

Francesca, en rik arvtagerska möter Ivan, bokhandlarbiträde som går mot strömmen och föredrar att saluföra bra romaner. Dessa två finner en gemensam nämnare i kärleken till goda böcker och på en vecka utarbetar de ett mönster för hur en ny bokhandel skulle kunna ta sig ut och fungera. Bokbeståndet ska bestämmas av ett antal lektörer, författare med oförvitlig smak för den goda romanen. Första halvan av boken handlar i stort sett om alla förberedelser Francesca och Ivan gör för att öppna sin bokhandel. Det är roligt att följa deras förberedelser, som dock ibland blir lite för detaljerade, men det är den del av boken som tilltalar mig mest.

Bokhandel Au Bon Roman öppnar i Paris och blir nästan över en natt en klar succé. Bokälskare flockas till affären som inretts med soffor där litteraturälskare i lugn och ro kan sitta ner och läsa, bara det är oerhört tilltalande. Det dröjer dock inte länge förrän Francesca och Ivan stöter på problem. Deras lektörer utsätts för olika sabotage, förtalskampanjer genom annonser och artiklar i tidningarna riktas mot dem och till slut öppnar flera andra bokhandlare på samma gata.

Jag delar inte många andra bloggares dröm om att själv ha en egen bokhandel då jag tror att det skulle vara ett säkert sätt att döda min egen läslusta. Däremot som bokälskare är jag särskilt glad över böcker som hyllar böcker. Det är riktigt läsgodis det. Listan längst bak i boken över de böcker som nämns i boken är trevliga. Det franska inslaget är såklart tungt men jag kunde inte låta bli att kryssa för de böcker jag läst och göra en egen över de som jag själv blev inspirerad över att läsa.

Till slut kan jag inte låta bli att gratulera Sekwa till en väl genomförd marknadsföringskampanj, på bl a Facebook, där vi läsare långt innan boken kom ut, kunnat vara med i den allmänna hypen och själva nominera våra egna favoritbokhandlar. Den självklara frågan till slut blir då såklart vilken min favoritbokhandel är. Dessvärre kan jag inte säga att jag stött på någon i Sverige som passar för den prestigefyllda titeln, men många, många besök på Blackwells i Oxford har gjort mig övertygad om att där finns en verklig pärla.