Pensinären Harold Fry bor i södra England och en dag dimper det ner ett brev från ett hospice i norra delen av landet som meddelar att hans f d arbetskamrat Queenie ligger för döden. Harold tänker svara på brevet men på väg till postlådan mognar beslutet fram att han ska fotvandra hela vägen till Queenies sjukbädd. Han är varken mentalt eller praktiskt utrustad för en såpass lång fotvandring men det avskräcker honom inte.
Allt eftersom vandringen fortskrider lär läsaren känna Harold mera och inser att han bär på en ganska stor mental ryggsäck som han sakta bearbetar under färdens gång. Efter ett tag blir Harolds pilgrimsfärd känd i media och han får en får snart en hel svans med vandrare som också ska gå till Queenies dödsbädd. Mina tankar går till filmen Forrest Gump där huvudkaraktären ska springa över USAs kontinent och får en svans påhängare efter sig.
Det finns mycket i boken som är vackert och tänkvärt. Det är t ex först när Harold ger sig ut på sin vandring som han börjar upptäcka världen omkring sig och se skönheten i en liten blomma. Hans dygnsrytm ändras och den verkliga andliga resan börjar den dagen då han skickar hem sin plånbok och tillhörigheter och bestämmer sig för att endast leva på vad människor han möter ger honom. Harold överlever skoskavsblåsor, kramper, han sover utomhus eller i en lada och äter alltsomoftast ur soptunnor och når till slut fram till Queenie. Scenen då de två möts är tårframkallande och vacker. Det ensliga i hans vandring, trots sällskapet, är det som ger honom insikt och vishet och häri ligger en av bokens styrkor.
Det är inte för inte som Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd har blivit en bästsäljare i England och jag tippar att segertåget här i Sverige bara har börjat.
6 kommentarer:
Många pratar om den här boken. Jag måste läsa den.
/Pia
Du kommer garanterat inte att ångra dig Pia, den är skön, varm bok som lämnar något efter sig.
jag känner på mig att jag vill ha tid på mig när jag närmar mig den här boken som jag absolut vill läsa!
Läst, sett etc: Boken är värd den extra tiden, verkligen. Jag tror nog att jag kommer att läsa om den oxo.
Och originalet skrevs, och genomfördes praktiskt av filmregissören Werner Herzog som 1974 fotvandrade från München till Paris för att besvärja gudarna att låta vännen Lotte Eisner bli frisk. Därefter skrev han den mycket läsvärda boken "Att gå i kylan", det vore absurt om inte Rachel Joyce läst den!
Kurt: tack för ditt inlägg. Det var ny kunskap för mig.
Skicka en kommentar