söndag 17 november 2013

Vi kom över havet, en riktig pärla

Ett knytnävsslag i magen är inte riktigt hur jag kände när jag läste Vi kom över havet, men tappade andan gjorde jag. Av förundran och av beundran. Julie Otsuka har berättat en i stort sett okänd historia på ett oerhört vackert, annorlunda och medryckande sätt.

På ett fartyg från Japan med destination USA reser 1919 en hel last med kvinnor för att gifta sig. De är postorderbrudar, beställda av män som redan invandrat till det förlovade landet. De har aldrig träffat sin män. De bär med sig fotografier på makarna som visar sig vara minst 20 år för gamla och drömmar om lycka och framgång. Makarna visar sig inte vara de utlovade bankdirektörer, disponenter och företagsledare de utgivit sig för att vara utan mestadels lantbruksarbetare eller så driver de någon liten restaurang eller närbutik. Det som väntar de japanska kvinnorna vid framkomsten är hårt slit, mycket arbete och lite kärlek.

Julie Otsukas skickliga berättarteknik beskriver alla kvinnor som ett kollektivt, ingen får mer plats än den andra och berättarrösten är nästan genomgående VI. Det ständiga upprepandet av ordet vi som handlar om upplevelser från bröllopsnatten må ses vid första anblicken som en uppräkning, men det är mer än så. Valet av pronomen skapar sammanhållning och en gemensam upplevelse. En katalog av mänskligt lidande, av kulturkrock och många kvinnors svåra upplevelser, t ex:

Vi födde i dammiga vigårdsläger i Elk Grove och Florin. Vi födde på avlägsna gårdar i Iperial Valley enbart hjälp av våra äkta män... Vi födde i Rialto i skenet av en fotogenlapa ovanpå ett gammalt sidentäcke som vi hade haft med oss i vår koffert från Japan... Vi födde i städer där inga läkare tog emot oss, och vi sköljde själva ur oss efterbörden... Vi födde bakom en spetsgardin Adachis frisersalong i Gardena, medan vår make gav mr Ota veckans rakning... o s v.

Efter Japans attack på Pearl Harbor 1941 blir japanerna sedda som rikets fiender. Likt judarna i ghettot i nazityskland som transporterades i godstågen, samlas japanerna ihop och förs bort utan att de, eller de kringboende vet vart, och utan någons protester.

En tänkvärd bok. En vacker bok. En bok jag är väldigt glad jag läst.

2 kommentarer:

luttradbibbla sa...

Jag hade så stora förhoppningar på den här boken men jag blev tyvärr lite besviken. Den började så bra men jag hade velat lära känna personerna närmare, nu var det en anonym samling, blev nästan lite ointressant.

mimmimarie sa...

Det är just sättet att frångå individen och berätta genom kollektivet som gör boken stark tycker jag.