Glädje och sorg i en drottnings liv

Biografier om kvinnor från svunna tider är något av det roligaste jag vet att läsa. Att skickliga författare kan levandegöra en sedan länge bortgången person genom brev, dagböcker, domböcker, kyrkoböcker och andra källor är helt fantastiskt. Tillgången på material när det gäller en kunglig person är såklart större än för gemene man och när väl en lämplig tidsrymd gått brukar arkiven kunna öppnas och släppa in forskare. Kerstin Nohrenius och Lars Wiklund har gjort ett gott arbete och lagt ner mycket tid på ett ordentligt forskningsarbete i svenska och utländska arkiv för att skildra drottning Josefinas liv i boken Glädje och sorg i en drottnings liv.

Trots det rikhaltiga materialet och de många bilderna verkar författarna ha haft svårt att få ihop en bok om bara Josefina så för säkerhets skull får hennes syskon, föräldrar och farföräldrar också komma med på ett hörn, för att inte tala om brorsbarn, brorsbarnbarn etc. Jag får en känsla av att de har gapat över ett lite för stort stycke och hastat över för många av bifigurerna. Det gör ett lite rörigt intryck dessvärre.

Boken var lätt att ta till sig och jag har lärt mig mycket nytt om drottning Josefina och njutit av läsupplevelse. Tyvärr retar jag mig på författarnas ihärdiga och återkommande hänvisningar till och jämförelse med Viktoria och Daniel. Det är en ganska värdelös tankelek att jämföra personer där inte bara tvåhundra år ligger mellan utan också en helt annat tidsålder och kultur. Om någon roas av dylikt är jag säker på att en intilligent läsare själv kan klara det utan att få det skrivit på näsan titt som tätt. Detta drar ner allmänintrycket på en annars välforskad, välskriven och vackert producerad bok.

 Jag har tidigare läst Eugène, vid Napoleons sida också av Kerstin Nohrenius och imponerades av också av kvaliteten på det verket.