Göran Rosenberg - Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Det var med en viss förväntan som jag hämtade Göran Rosenbergs bok om sin far Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Till en viss del kan jag skylla på tvånget att läsa den inom två veckor för boken är efterfrågad, men det är inte hela sanningen om varför jag tyckte den var seg och jag gjorde små framsteg i läsandet.

Boken fokuserar på tiden efter Auschwitz, befrielsen, återhämtningen från lägret och sjudomarna och den långa vägen för att finna ett liv efter kriget. Får många som Göran Rosenbergs far var deras gamla liv i stort sett utplånat och det gick inte att återvända dit. De flesta överlevande judar ville antingen till USA eller till Palestina men för David Rosenberg blev det Sverige och Södertälje efter ett par utlänningsläger alldeles i början av vistelsen här. Där fann han ett främmande språk, land, kultur, mat (vi svenskar sockrar maten för mycket klagar han) etc. Det var svårt att finna sig tillrätta även efter att han återfunnit sin ungdomskärlek som också överlevt koncentrationslägren och bildat familj. Efter dryga tio år tar han livet av sig efter en djup depression.

David Rosenbergs historia liksom alla andras i hans situation är värd att berättas och väl värd att läsas. Göran Rosenberg koncentrerar sig på vägen från koncentrationslägret och skriver så här:

"varje väg från Auschwitz är ett individuellt mirakel för sig, till skillnad från till Auschwitz som är ett kollektivt helvete lika för alla".

Sonen följer faderns väg geografiskt runt i Tyskland innan han får komma till Sverige sommaren 1945.  Sonen följer också fadern via brev och gamla dokument på ett mera mentalt plan på hans inre resa. Ämnet är angeläget fortfarande efter 65 år och det kunde ha blivit så bra, en framgångshistoria men pappan orkar inte leva vidare. Helgar ändamålet alltid medlet frågar jag mig själv när Göran Rosenberg exponerar sin far genom brev och sjukjournaler från mentalsjukhuset under hans sista tid. För mig som jobbar i vården är journaler heliga, de vårdas och aktas och se dem citerade i en bok på detta sätt känns ganska obehagligt. Kanske hade författaren uppnått sitt syfte och berättat sin fars historia utan att vända ut och in på honom på detta sätt?

Eftersom Göran Rosenberg är journalist borde boken vara lättläst men detta klagade jag på redan i inledningen. Läsandet flyter inte på, det går trögt och jag hakar upp mig hela tiden. Till exempel vänder sig Göran ibland direkt till pappa i texten och skriver Du och Din etc. Detta bruk av versaler är främmande idag, det känns föråldrat och skapar ett avstånd till hans pappa. Vill han verkligen det? När jag ändå håller på och klagar tycker jag att återgivandet av bilderna är erbarmligt. De är små (6,5 x 5 cm), svartvita, suddiga och det verkar inte ha gjorts någon ansträngning att förbättra dess kvalitet.

Boken är djupt personlig och ett kärleksfullt och intimt porträtt av en älskad far. Säkerligen har skrivandet betytt mycket för författaren själv att lära känna en förälder och försöka förstå.