De sammansvurnas saga

Mitt sista bidrag till Utmaningen Tre på Tre och den sista isländska sagan på ett tag. Jag är ganska mätt på hjältar, dråp, släktfejder och ting och vill läsa något annat och kanske liiiite modernare.

De sammansvurnas saga som också kallas Bandamannasagan lär finnas i två versioner, en kortare och en längre och jag vet dessvärre inte vilken av de två som finns i utgåvan från 1940-talet som jag läst. Handlingen den här gången utspelar sig ca 1050-1055. Berättelsen kretsar kring Odd och Ospak. Den senare får anställning hos den förre att vakta får. Så småningom skär sig vänskapen mellan de bägge och Ospak gifter sig och flyttar till eget ställe. Då märker Odd att många baggar saknas. Ospak får skulden. Det blir tingssak och Odd får ta hjälp av sin far som han inte pratat med på många år. Naturligtvis är där ett mord längs vägen, mycket prat om heder män emellan och en och annan båtresa till Orkneyöarna.

Jag har gillat att läsa några av de isländska sagorna och ta del av kulturen. De är rappt skrivna utan krusiduller, överaskande nog med humor och det är aktion hela vägen. Faktiskt ett ganska modernt sätt att skriva.

Sagor och sägner från Island

EN litterär souvenir fick jag med mig hem från sommarens resa till Island. Det är Sagor och Sägner från Island. Det är en samling av urgamla sagor, myter och sägner, sådana som varje land och kultur egentligen har. Berättelserna i den här boken beskrivs som den isländska bondebefolkningens kulturskatt och det är bara att hålla med.

Boken är pedagogisk uppbyggd kring vilka figurer det är som figurerar i de olika sagorna. Alver och troll, Spöken och trollkarlar, Fredlösa och fromma samt en övrig-kategori. Hela kalaset är frejdigt illustrerat av den isländske konstnären Kjartan Guðjónsson.

Vissa av temana i sagorna och drag av karaktär och innehåll känner jag igen från vår svenska berättartradition. Inte så konstigt egentligen efter kulturutbyte ändå har förekommit mellan våra länder sedan Island blev koloniserat.

Sagan om Hravnkel Frösgode

Hravnkel Frösgodes saga är en av de mest kända isländska släktsagorna. Den utspelar sig under första halvan av 900-talet. Vid denna tid är fortfarande asatron allenarådande på Island och den ger läsaren en inblick i hur människor trodde och tänkte. Detta är också ett land och en kultur där en dräng kan bli dräpt för att rida på fel häst, vilket är upprinnelsen till fiendskap mellan två släkter på östra Island. En vendetta värdig Sicilien bryter ut där bägge sidor känner att de måste hämnas prestigeförlusten.

För den som vill läsa mera, faktiskt hela sagan, kan göra det här.

Sagan om Hravnkel Frösgode har jag läst som en del i Pocketlovers Utmaning tre på tre. Tidigare har jag läst Hönsa-Tores saga.

Hönsa-Tores saga

Jag valde att läsa Hönsa-Tores saga för det är en av de kortare och mindre kända av de isländska sagorna. Hönsa-Tore är en rik och aktad bonde men inte särskilt väl omtyckt. När skörden slår fel för många i grannskapet vägrar Hönsa-Tore att dela med sig av sin rikliga skörd av hö. Därmed har Hönsa-Tore mist mycket av sin ställning i samhället. En del av hedern på Island gick ut på att de rika hjälpte de fattiga. Att ha rang innebär plikter och ansvar mot sina medmänniskor. Grannarna roffar åt sig Hönsa-Tores hö ändå och hans hämnd blir gruvlig. Han bränner sina grannar till döds. Hönsa-Tores triumf blir inte långvarig, han dräps själv.

Handlingen är förlagd till Borgarfjördur runt år 960. Språket och stilen är lika kärv och rättfram som i andra sagor. Jag tycker speciellt om att alla krusiduller och onödiga beskrivningar är bortskalade i känd stil.

Detta är den första sagan av tre som jag planerar att läsa i Pocketlovers utmaning Tre på Tre.

Isländska sagor översätts på nytt

De isländska sagorna håller på att nyöversättas till danska, norska och svenska. Det beskrivs som det största arbetet i världen hittills när det gäller västerländsk litteratur. Över 60 personer jobbar med projektet i de tre länderna.  Totalt är det 40 sagor och 48 mindre texter som ska översättas. Tillsammans rör det sig om 2 800 sidor och projektet beräknas kosta 16 miljoner kronor.

Det är första gången som sagorna översätts till mer än ett språk samtidigt. Arbetet med översättningen är nu i en slutfas och verket planeras att lanseras i Reykjavik under 2014.

Bra litteratur står sig, apropå isländska sagor

Jag har värmt upp inför min isländska odyssé med Gunnlaug Ormstungas saga. Vilken story! Den är behändigt kort på ca 40 sidor och en lagom introduktion innan jag ger mig på Den stora, Egil Skallagrimssons Saga. Den lär ha skrivits runt 1270-1280 och handlar från tiden då Island just hade kristnats.

Gunnlaug är en ung man som brinner av lust att ge sig av från Island för se världen och vinna är och berömmelse. Innan han reser friar han till den vackra Helga, men får inte gifta sig med henne förrän han kommer tillbaka inom en viss tid. Resan tar honom till Island, Sverige, England, Orkneyöarna m fl ställen och han hinner inte hem i tid utan Helga gifts bort med en rival. De bägge hormonstinna unga hannarna beslutar sig för att slåss med varandra och bägge dör i striden. Helgas hand vinns så av en tredje man.

Innehållet i sagan är av tidlöst framgångsmaterial. Här finns kärlek, svek, avundsjuka, strid och hämnd. Berättarkonsten i sagan är rak och utan krusiduller, en stil som passar mig mycket bra. Nu ser jag fram emot att tackla den betydligt längre Egil Skallagrimssons Saga.

Råttfångaren i Hameln

De flesta känner nog till sagan som är känd sedan 1300-talet. Den lilla tyska staden Hameln drabbas av en råttinvasion. En flöjtspelare erbjuder sig mot betalning att rensa staden på råttor. Han spelar på sin flöjt och alla råttor följer efter de lockande tonerna och drunkar i närbelägna floden Weser. När väl råttorna är döda vägrar staden betala flöjtspelaren.

Hans hämnd är grym, när stadens befolkning är i kyrkan går han än en gång spelande genom staden och lockar denna gång bort alla stadens barn som försvinner in i en underjordisk grotta. Kvar är bara två barn, ett blint och ett lamt som kan vittna om vad som hände.

Jag ramlade över en förtjusande version av The pied piper of Hamelin på Engelska i översättning av Robert Browning med sång av barn och en fantastisk uppläsning. Det var en glädje att återse Råttfångaren efter så många år och på ett så vackert sätt.