Berlinböcker

Jag har nedräkning inför min efterlängtade Berlinresa och halva nöjet med en resa är att läsa om resmålet, planera och längta. Jag försöker alltid läsa in mig på den plats som jag ska åka till, ta del av historien, kulturen och även läsa en del skönlitteratur. Berlin är verkligen ett resmål som det inte lider någon brist av litteratur om. Jag har tidigare läst Folke Schimanskis bok och skrivit om den här.

Första klass resguider är en utmärkt serie för den som bara söker restauranger, caféer och praktiska tips hur telefonautomaterna fungerar, den har jag med mig i väskan MEN jag vill också ha mera kött på benen och den aktuelle Carl-Johan Vallgren gav för tiotalet år sedan ut Berlin på 8 kapitel. Det är hans egen, högst personliga guide till den stad han själv bott i och känner väl.

Jag har plockat bland tipsen, valt och vrakat det som tilltalar mig. Tipsen med litterära aspekter, adresser där Goethe bott, museet tillägnat författarna Berthold Brecht eller Anna Seghers, finns i mångfald och några ska jag väl hinna med. Däremot är det inte lätt att veta hur mycket som är aktuellt 13 år efter utgivningen.

En annan bloggare som också läst Berlin på 8 kapitel är Boklomma.

Bokhyllerunda - F

Mitt i ljusa Småland vid sjön Rymmen ligger herrgården Tagel. Här är oerhört vackert och gårdsmiljön är bevarad förvånandsvärt intakt. Här har inte ändrat sig så mycket under senaste 100 åren.

Det är Adelheid von Schmiterlöw som var kvinnan bakom boktiteln. Hon ville egentligen bli konstnärinna men var tvungen att ge upp dessa drömmar för att bli Fröken på Tagel. När hon dog 1959 arkiverades henne brev, dagböcker och utkast till memoarer och öppnades inte förrän 100 år efter hennes födelse 1975. F d partiledaren och landshövding i Kronobergs län, Gunnar Helén har skrivit Frökens historia baserat på hennes privata papper när arkivet öppnades.

Bokmässans invigningstalare

Nu är det klart att det blir Merethe Lindström, vinnare av Nordiska Rådets Litteraturpris som inviger Bokmässan 2012. Läs mera här.

Anna Wiazemsky - Mitt Berlinbarn

Det var inte särskilt många månader sedan jag gav mig själv ett löfte att på ett tag inte läsa fler böcker som handlar om andra världskriget. Ett ovanligt korkat löfte och jag borde ha vetat bättre. Jag dras nämligen som en fluga till ljuset till dessa böcker och vilket underbart sätt att bryta sitt löfte på, genom att läsa Anne Siazemskys bok Mitt Berlinbarn!

Det är författaren själv som är berlinbarnet och boken handlar om hennes föräldrars möte och kärlekssaga i den mest otänkbara miljö, i det sönderbombade Berlin. Pappan som kallas Wia har suttit större delen av kriget i fångenskap träffar mamman Claire. De arbetar båda knutna till franska Röda Korset med att lokalisera och föra hem fångna fransmän till Frankrike. Det är ett slitsamt arbete där förhandlingarna med ryssarna för att få loss fångar ofta går trögt och där Wia som ryskfödd furste gör ett gott arbete med att bl a tolka. Claire kör ambulans.

Anna Wiazemsky har följt sina föräldrars kärlekssaga tillbaka till Berlin 1945 genom de brev de båda skrev hem till Paris och genom att prata med ett par av deras överlevande kamrater i Röda Korset och pusslat ihop deras historia. Den är rättfram, vacker och fri från nostalgi. Ett kärleksfullt porträtt av föräldrarnas kamp för att få gifta sig med varandra, deras första tid i Berlin och Annas egen födelse 1947 i ett Berlin där sjukdomar härjade och liklukten låg tät över den raserade staden långt efter krigsslutet. Claire och Wia gör Berlin till sin stad och även om allt är rosarött för dem i början låter författaren oss skymta framtiden, som inte blev helt enkel för familjen, då föräldrarnas olikheter i nationalitet, religion och uppfostran i grund och botten var för stora och bäddade för kulturkrockar. Delvis känner jag igen detta tema i Irene Nemirovskys bok Ensamhetens vin som jag skrev om här.

Anna blandar de autentiska breven och dagböckerna med delvis fiktiva berättelser från livet i Berlin och de sporadiska besöken hemma i Paris, men det fungerar faktiskt och jag är trollbunden av Mitt Berlinbarn och kommer definitivt att försöka läsa mera av samma författare.

Orhan Pamuk - Snö

Årets åttonde nobelpristagare är Orhan Pamuk och hans bok Snö. Den utspelar sig i staden Kars under några dagar 1992 då det snöar oupphörligen och ingen kan ta sig in i eller bort från staden. Kars är en mindre provinsiell stad långt bort från Ankara och Istanbul.

Läsaren får följa poeten Ka som återvänder till Turkiet efter många år i exil i Tyskland. Han reser till Kars med förhoppningen att återse en gammal flickvän och för att för en tidnings räkning skriva en artikel om en våg av självmord bland unga flickor som förvägrats bära slöja. Han stiger rakt in i en stad som är delad politiskt, där islamisterna är på frammarsch och hatet mot skolans rektor är så starkt för att han har förbjudit huvudduk på skolans flickor att han mördas. Ka blir ett huvudvittne och dras in i de politiska intrigerna och maktspelet bakom det förestående valet. Han träffar företrädare för alla olika sidor och dras djupt in i intrigerna.

Jag tycker miljöbeskrivningarna av den av snö avstängda staden Kars är underbara, liksom de av människorna, TV-n som verkar stå på överallt, tehusen som ligger i varje kvarter och alla har bilder från alperna på sina väggar. Det är en viktig roman politiskt sett som ger en bild av dagens Turkiet och de problem de brottas med. Pamuk är en duktig berättare men jag tycker boken är för lång. De ideliga utdragna konversationerna mellan personer med olika ståndpunkt blir för invecklade och rent ut sagt tråkiga. Jag är glad att jag har läst Snö, men jag fick kämpa mig igenom den och var nära att ge upp flera gånger.

Bokhyllerunda - E

Ebba Brahe var ung när 1600-talet var ungt. Hon tillhörde en av Sveriges rikaste och mäktigaste adelsfamiljer och stod kungahuset nära. Ebba växte upp och tjänstgjorde som hovfröken där och fick en fin uppfostran. Vid hovet fanns också den prins som blev Gustav II Adolf. Ljuv musik uppstod men den stränga drottningen, Gustav Adolfs mor, gick emellan och såg till att de unga tu skiljdes åt.

Ebba fick nöja sig med att gifta sig med Jacob de la Gardie och tillsammans fick de 14 barn. Den mest kände var Magnus Gabriel som var drottning Kristinas gunstling. Här kan man läsa mera om Ebba Brahe.

Svante Norrhem har skrivit boken Ebba Brahe.

Justine Levy - En ovärdig dotter

Min odyssé bland nutida fransk litteratur fortsätter. Den här gången är det En ovärdig dotter av Justine Levy som jag har läst. Detta är uppföljaren till Place de la Sorbonne, som jag skrev om här.

Louise har nu blivit 10 år äldre och förhållandet till modern är lika komplicerat. Modern är döende i cancer och Louise försöker vara hos henne och stötta så mycket hon bara kan. Saker och ting kompliceras av att Louise själv är gravid och snart ska bli mamma. Detta vågar hon inte berätta för sin dödssjuka och därmed rids hon av skuld och ångest i en förskräcklig blandning. I alla små saker som Louise själv har felat ger henne ett dåligt samvete och hon ser sig själv som en ovärdig och vem vet om hon inte kommer att bli en lika ovärdig mamma själv som hennes egen mor alltid varit.

Det är en ganska sorglig bok där Louise väntande barn inte ger henne den glädje man skulle önska henne utan hon känner ångest när hon inte kan berätta för modern. Hon brottas med tvångstankar och försöker byta löften om framtida uppoffringar mot moderns tillfrisknande. Dödens baksidor är grafiskt beskrivna i boken, hur kroppen förfaller, andedräktens sjuka unkenhet och hur det sista tunna håret bak på hjässan är sammanklibbat av svett. Det är så realistiskt skrivet att jag får gåshud.

En ovärdig dotter är en värdig uppföljare till Justine Levys första bok. Trots det svåra ämnet lättläst och mycket eftertänkansvärd.