Det är författaren själv som är berlinbarnet och boken handlar om hennes föräldrars möte och kärlekssaga i den mest otänkbara miljö, i det sönderbombade Berlin. Pappan som kallas Wia har suttit större delen av kriget i fångenskap träffar mamman Claire. De arbetar båda knutna till franska Röda Korset med att lokalisera och föra hem fångna fransmän till Frankrike. Det är ett slitsamt arbete där förhandlingarna med ryssarna för att få loss fångar ofta går trögt och där Wia som ryskfödd furste gör ett gott arbete med att bl a tolka. Claire kör ambulans.
Anna Wiazemsky har följt sina föräldrars kärlekssaga tillbaka till Berlin 1945 genom de brev de båda skrev hem till Paris och genom att prata med ett par av deras överlevande kamrater i Röda Korset och pusslat ihop deras historia. Den är rättfram, vacker och fri från nostalgi. Ett kärleksfullt porträtt av föräldrarnas kamp för att få gifta sig med varandra, deras första tid i Berlin och Annas egen födelse 1947 i ett Berlin där sjukdomar härjade och liklukten låg tät över den raserade staden långt efter krigsslutet. Claire och Wia gör Berlin till sin stad och även om allt är rosarött för dem i början låter författaren oss skymta framtiden, som inte blev helt enkel för familjen, då föräldrarnas olikheter i nationalitet, religion och uppfostran i grund och botten var för stora och bäddade för kulturkrockar. Delvis känner jag igen detta tema i Irene Nemirovskys bok Ensamhetens vin som jag skrev om här.
Anna blandar de autentiska breven och dagböckerna med delvis fiktiva berättelser från livet i Berlin och de sporadiska besöken hemma i Paris, men det fungerar faktiskt och jag är trollbunden av Mitt Berlinbarn och kommer definitivt att försöka läsa mera av samma författare.
2 kommentarer:
Detta är en bok som jag också skulle vilja läsa.
//Pia
Pia: ja, vi brukar ju ha samma smak, så jag tror du också skulle gilladen.
Skicka en kommentar