Precis som Sarahs nyckel som jag läste för några månader sedan av samma författare som jag skrev om här, är den här boken baserad på en sann berättelse (Paris omdaning i mitten av 1800-talet) som Tatiana de Rosnay har lånat som ett slags backdrop och vävt sin historia runt. Huvudpersonen Rose sitter ensam kvar i ett hus i Paris som snart kommer att rivas för att ge plats åt en ny boulevard. Hon skriver ett långt brev till sin avlidne make och relaterar på samma gång deras liv tillsammans och både maken och läsaren får till slut ta del av hemligheter som Rose hållit tyst om i många, många år.
Jag tycker mycket om porträtten av Paris invånare som författaren levandegör med flyhänt penna vare sig det rör sig om lumpsamlare, vinhandlare eller blomsterflickor. I huset går livet sin gilla gång med födslar, död och andra liveta sorge- och glädjeämnen. Utanför huset rasar revolutionen och kung byts mot kejsare utan att husets invånare nämnvärt berörs eller reagerar.
Rose har lovat sin döde make att aldrig lämna huset eller sluta kämpa för sin existens och hon utför hans önskemål på pricken, gränsande till galenskap. Jag får en känsla av att hon söker förlåtelse för begångna synder och gör det för att rena sitt samvete. Hursomhelst, jag instämmer i hyllningskören av denna lättlästa och gärna lästa bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar