Boktips till sockenbladet - juninumret

Vårt kära sockenblad har fått ny redaktion, ny layout och genomgår för tillfället en ganska radikal förändring, dock är jag glad att rapportera att de vill ha kvar mina boktips, Maries boktrippel. Dessutom har jag inviterats att bli med i kulturredaktionen vilket jag stolt tackat jag. Återstår att se vad det kommer att innebära. Min senaste boktrippel handlade om barndomsskildringar och dessa tre har jag skrivit om.

Skynda att älska – Alex Schulmann

Jag minns att jag sett något reportage om kändisfamiljen Schulman på 1970-talet när de tre sönerna var små men inte reflekterat så mycket över det då. Att Alex Schulman som vuxen är en ganska kaxig typ och ibland rent av otrevlig när han framträder i media, men inte värre än att det har gått att undvika honom. Jag brukar göra så med folk jag inte tycker om, enklast att inte bli uppretad i onödan. När jag lyssnade på Alex Schulmans sommarprogram förra året blev jag tvungen att göra en ganska rask omvärdering av honom. Efter att ha läst boken Skynda att älska är jag omvänd kan jag säga. Ett vackrare skrivet porträtt av en far får man leta efter. Alex skyggar inte för att berätta om dåliga sidor hos pappan men det är de ljusa minnena som dominerar, de flesta av förlagda till sommarstället i Värmland.  

Efter pappa Allan Schulmans död nekar Alex att sörja, det är en sorgeprocess som kom av sig.  Det går fem år innan han besöker torpet med alla sommarminnen igen efter pappans död. När han så börjar gå i terapi tar han tag i känslorna kring pappans död och börjar äntligen sörja. Boken är skriven på ett milt och lågmält sätt som jag i första hand inte förknippar med Alex Schulman men det är roligt att se att han har flera strängar på sin lyra. Han beskriver sin pappas åldrande, hans pillertrillande och dödsångest på ett fint sätt och tårarna rullade över mina kinder när jag läste slutet av boken.

Jonas Hassen Khemiri – Montecore – en unik tiger

Vissa böcker träffar en rakt in i själen, eller kanske rakt i maggropen så man nästan tappar andan. Montecore - En unik tiger av Jonas Hassen Khemiri, är just en sådan bok. 

Huvudpersonen i boken råkar heta Jonas Hassen Khemiri, som råkar vara författare och växer upp i Stockholm som son till en svensk mor och en tunisisk far. Här någonstans i gränslandet slutar sanningen och fantasin tar över. Det blir en slags fiktion som har drag av självbiografi men ändå är fjärran från sanningen. Huvudpersonen Jonas får ett mejl från Kadir, en gammal vän till Jonas far. Kadir föreslår att de tillsammans ska skriva en bok om Jonas far och sedan får läsaren ta del av Jonas fars berättelse, växelvis berättad av Kadir och växelvis av Jonas. Ju längre historien löper desto mer divergerar deras två versioner. Författaren Jonas Hassen Khemiri säger själv att han skrev boken för att visa hur svårt det är att säga sanningen om något alls. 

Visst är innehållet i boken intressant och bra med starka karaktärer jag verkligen vill krypa under huden på men det är språket som främst gör att jag tappar andan. Jag har haft förmånen att lyssna på en lysande uppläsning av Rikard Wolff och Hamid Khemiri. De har inlevelse och gör det säregna språket Jonas Hassen Khemiri verkligen rättvisa. Det är inte alls säkert att jag hade haft samma läsupplevelse om jag läst boken för egen maskin.

En spricka i kristallen – Cecilia von Krusenstjerna

När jag såg i tidningen att Cecilia von Krusenstjerna fyllde 50 för några veckor sedan tänkte jag att nu är det banne mig dags att läsa hennes debutbok En spricka i kristallen. Den här boken har självbiografiska drag och författarinnans alter ego heter Suss. Hon var den udda, den känsliga, den som ingen förstod sig på i den framgångsrika familjen Gyllenhammar. Allting kretsade kring pappa som var Volvochef och mamma var först och främst hustru innan hon var mor.  

Huvudpersonen Suss får en svår resa genom barn- och ungdom och in i vuxenlivet. Hon passar inte in i familjen där fasaden är allt. Hon mobbas i skolan, kommer på glid som tonåring, hoppar av en amerikansk utbildning som vem som helst skulle avundats henne och "räddas" av en ung man från ett liv som deprimerad och arbetslös bulimiker. Äktenskapet blir inte långvarigt, mannen är otrogen och föraktar Suss familj och hennes mjäkiga inställning till dem, ännu ett misslyckande alltså. 

Författaren har skrivit en naken och avskalad skildring där hon lämnar ut både Suss och hennes mamma ganska skoningslöst. Hon har ett realistiskt sätt att skriva utan känsloyttringar, en stil som jag tycker mycket om. Jag såg TV-serien baserad på boken för några år sedan, alltså ett fall där jag sett filmen innan jag läste boken och det vann de båda på.