Första halvan av boken är en blandning, här finns bl a essäformen, intervjuformen och recensionsformen. Nydahl hyllar Christine Falkenland, Imre Kertész, Jenny Diski och Witold Gombrowicz för att nämna några. Det är i den bokens andra halva jag känner igen Thomas Nydahls författarskap från Långsamhetens nej och trivs med läsningen. Att läsa hans dagboksanteckningar, fragment från okända dagar är som att sakta samtala med författaren.
På var och varannan sida finns tankar, idéer och sentenser jag vill fundera vidare över. Det är ingen bok att hasta igenom utan läsa lite åt gången, smälta detta och gå vidare. Han är självutlämnande i sina tankar och berättelser om sitt liv. Han raljerar och ironiserar över mycket i vårt moderna samhälle men blir aldrig en gnällspik. Han sätter litteraturen, samhället och individen både i förhållande till varandra men också som perspektiv. Jag känner att jag växer och mår bra av att läsa Thomas Nydahls böcker och det kommer att bli ett återseende snart. Till sist ett citat där jag förstår precis längtan efter ett eget bibliotek:
"Det jag allra mest drömde om och längtade att få som vuxen man var ett eget bibliotek. När jag idag sitter i det, förverkligat, men under ständig utveckling och förändring, i takt med att nya böcker kommer dit och andra lämnar det, vet jag att det är den viktigaste platsen i mitt liv, den mest sensuella, varma och omslutande platsen av alla som finns fysiskt närvarande".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar