Ismaïl Kadaré - Aprils frusna blommor

Det här var premiär för mig med att läsa en albansk författare. Jag hittade författare och bok hos Lyrans nobelpristagarutmaning och tyckte den lät intressant och jag blev inte besviken.

Huvudpersonen i boken är Mark Gurarbardhi och han är konstnär och ganska nyinflyttad till en landsortsstad i de albanska bergen. Det är några år sedan dikaturen föll i Albanien men mycket av det gamla lever kvar sida vid sida med de moderna västerländska influenserna. Ett bankrån och ett mord i den lilla staden ställer saker på sin spets. Hur ska albanerna gå vidare? Är den gamla blodshämnden som existerade innan kommunismen en väg att gå återigen?

Jag har läst flera tyska böcker på sistone där diktaturen i DDR som föll varit framstående teman bl a Hemsökelse av Jenny Erpenbeck och Honeckers kanderade äpplen av Claudia Rusch samt Herta Müllers Idag hade jag inte velat träffa mig själv. I jämförelse med Kadarés bok är de förhållandevis nyktra och realistiska berättelser. Ismaïl Kadaré svävar ut i folksagor och ibland upplever jag hans stil som märkt av feberyrsel, eller kanske det bara är surrealism. Gemensamt för de här böckerna är dock att de alla på olika sätt tacklar frågan om Vad gör en diktatur med människorna?