Döda vita män är en samling av berättelser om tetton mer eller mindre excentriska engelska gentlemän. Det är deras excentricitet som är den röda tråden genom boken. Jag undrar för mig själv vem som denna bok är skriven för, vem är den tilltänkta målgruppen? Det kan vara roligt att läsa en eller två berättelser men excentriker och lustigkurrar, men tretton berättelser är för mycket. Vissa berättelser skummade jag bara förbi. Få av berättelserna har satts in i ett större sammanhang och även om jag är väl bevandrad i den engelska kulturen efter ett par år i öriket, saknades helheten och berättelserna hänger i luften.
Det är möjligen en petitess att det inte finns någon innehållsförteckning i boken, vilken gentleman som presenteras på vilken sida i boken, men vad värre är, är den totala avsaknaden av bilder av bokens huvudpersoner. DET saknade jag, det borde vara elementärt i en bok som handlar om människor. I höstas kom Hakelius ut med ännu en bok om engelska excentriker, denna gång kvinnor. Jag kommer inte att läsa Ladies, det räcker med de Döda vita männen.
3 kommentarer:
Oj, vilken sågning! Men du, håller helt med dig om att man saknade bilder på personerna. Tur att man har Internet och kan kolla upp dem efteråt i alla fall!
Oj, vilken sågning! Men du, håller helt med dig om att man saknade bilder på personerna. Tur att man har Internet och kan kolla upp dem efteråt i alla fall!
Ja, det är en tröst, för jag har känt mig lite som Kejsarens nya kläder för jag tycker inte ens att han skriver så bra. Min sambo motsvarar nog den tänkta målgruppen: han gillar gamla gubbar, mer och mindre excentriska, och är anglofil, så han tyckte den var underhållande. (Däremot har han inte läst Ladies) Jag är inser efter denna att jag är mer åt anglofil- än gubbfantasthållet.
Skicka en kommentar