Maries ålderdomliga boktrippel
Det har varit väldigt inne
ett tag med böcker där pensionärer är hjälte eller i vart fall huvudperson.
Karin Brunk Holmqvist spottar i stort sett varje år ur sig en ny roman där
pensionärer på företrädelsevis Österlen har huvudrollen, för att inte tala om
den stora framgång som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
blev. Den här gången har jag valt att skriva om tre inte lika kända böcker där
pensionärer är huvudpersonerna.
Sara Beischer – Jag ska egentligen inte jobba här
Den här boken
är lika mycket ett inlägg i debatten om privata äldreboenden som berättelsen om
en ung flickas resa och utveckling under ett år. Moa är 19 år. Hon har
skådespelardrömmar och är nyinflyttad i Stockholm. För att försörja sig innan
hon kommer in på scenskolan jobbar hon på det privata äldreboendet Liljebacken.
Parallellt som
läsaren får följa Saras privata liv, där hon sitter på caféer och läser pjäser
eller smyger in på genrep, tar hon sina första stapplande steg på äldreboendet
och hennes möte med gamla kroppar, med kiss och bajs och döden. Det äcklar och
skrämmer henne till en början. Läsaren får ta del av de äldres ångest inför
döden men också glädjen över att se en vitsippsbacke och hur kärlek på boendet
kan gestalta sig.
Sara Beischer skriver rakt och realistiskt och
skildrar verkligenheten sådan som den är. Här finns viktiga tankar att ta till
sig, t ex att det är ett mycket tungt ansvar som läggs på unga och outbildade
människor när de förväntas utföra sitt arbete. Hade det gällt barn i förskolan
hade det inte accepterats skulle jag tro, men med äldre verkar det inte vara
lika noga. Vi får följa en Moa som mognar och förändras genom sitt arbete.
Gradvis märker hon att hon faktiskt tycker om de gamla och sörjer när de går
bort. I slutet av boken låter hon sitt hjärta segra och beskrivningen över hur
en av de boende, Gullan, sitter och väntar på henne är hjärtsnörpande och så
verklig.
Liksom många
andra har jag en nära anhörig på boende och känner att hon har det bra som har
utevistelse flera gånger i veckan och tas om hand på ett fint sätt. Man slutar
inte att vara människa bara för att man blir gammal.
Gerda Antti – Adamsson
Nora bor på
hemmet Gullvivan. Det är hennes barn som övertalat henne att sälja gården och
flytta till särskilt boende. De är oroliga för henne. Nu går en stor del av Noras
tid åt till att sitta och fundera på sitt liv, det som varit, det som är nu och
det som återstår att leva. Hela berättelsen utvecklar sig till en lång monolog
där Nora gör upp med sig själv, sitt liv och de val hon gjort och alla andra.
Nu på äldre dagar gör hon sig till språkrör för många äldre när hon ger uttryck
åt sin känsla av att ha blivit marginaliserad och åsidosatt där hennes egen
handlingskraft, det egna tyckandet och den egna viljan har tagits ifrån henne
av hennes egna barn.
Adamsons här är
detsamma som människosläktet, alltså avkomlingar av Adam. Överhuvudtaget är de
bibliska övertonerna många och hänvisningarna speciellt till Adams första söner
Kain och Abel flitigt förekommande. Detta är en bok som rör sig framåt, i
sidled och bakåt i ett ganska makligt tempo, men det blir inte tråkigt. Bitvis
är hon ganska frän i tonen och hon skräder inte orden när det är något som
Nora/Gerda inte tycker om. Gerda Anttis ord har stor genomslagskraft och
Adamsons manar till eftertanke för alla oss yngre. Är det så här vi själva vill
ha det en dag när vår ålderdom nalkas.
Petra Holst – Så länge jag minns
I Petra Holst
roman Så
länge jag minns är 82-åriga Signe hjältinnan. En dag möter hon sin
ungdoms stora kärlek Fabian på snabbköpet. Det är bara det att han ser precis
likadan ut som 1950 och han känner inte igen Signe. Hela hennes vanliga
tillvaro, som normalt består av kaffe med bästa väninnan Hjördis och bussresor
till minneslunden för att besöka maken Axels sista viloplats, vänds
upp-och-ner. Förhållandet till dottern Yvonne är ansträngt och Signe saknar
barnbarnet Alice som bor i USA. Parallellt med att Signe försöker närma sig den
unge Fabian får läsaren genom tillbakablickar ta del av Signes liv, mötet och
förhållandet till Fabian, livet som skurgumma och inte minst äktenskapet med
"reserven" Axel som hon gifte sim med när Fabian emigrerat.
Petra Holst
skriver enkelt och rättframt och läsningen flyter på bra. Hon tecknar Signes
historia med ömhet och gör många fina betraktelser av vardagslivet. Är det en
evigt ung Fabian som Signe träffat på eller finns det en annan förklaring?
Signe ser över sitt liv, sina val och minnen. Hon försonar sig med sig själv
och på vägen lär ut en viktig läxa. Att kunna glömma, gå vidare och kunna le
igen och leva med sig själv och lita på sig själv är det allra viktigaste
oavsett om livet och världen omkring dig stormar.
2 kommentarer:
Gerda Antti gillar jag.
Gerda Antti gillar jag.
Skicka en kommentar