Sagobygden - Pär och Kerstin i Röckla

Vi har fördelen att bo i Sagobygden. Hit räknas Alvesta, Ljungby och Älmhults kommuner. Här i sydvästra Småland har man gått samman för att bevara den muntliga berättartraditionen. Här levde märkliga sagoberättare, betydelsefulla sagosamlare och här finns otaliga sägenomspunna platser. Det är dessa 40 platser jag tänker presentera här på bloggen, en varje vecka. Småland är ett magiskt landskap som gömmer otaliga spännande och roliga berättelser och utflyktsmål. Centrum för själva Sagobygden ligger i Ljungby med dess Sagomuseum och årliga berättarfestival.

Pär och Kerstin i Röckla

På 1600-talet blev bondhustrun Kerstin i Röckla tagen av trollen. Hon fördes till en backe som kallas Käringekullen. Folk såg henne sitta på en sten på backen varje julafton i sju år och kamma sitt hår. Hennes och maken Pers tragiska öde beskrivs i den kända Röcklavisan.

De viktigaste boken för mig det senaste halvåret

En del böcker och människor kommer in i ens liv vid precis rätt tidpunkt, kanske när som vi behöver dem mest. Detta var fallet för mig med Bönbok för utmattade och dess författare Marianna Agetorp. (Mötet med henne har jag tidigare skrivit om här).

Bönboken har varit som en livboj för mig och jag har läst och läst om och bar den med mig i handväskan varhelst jag skulle den första tiden. Bönerna, som egentligen tar form av dikter, har en sällsam kraft och har talat till mig rakt in i själen. De har hjälpt mig att komma till ro och acceptera min utmattningssjukdom, lärt mig att ta emot hjälp från oväntade håll. Och inte minst har bönerna hjälpt till att öppna ett fönster till mig själv och min själ och låst upp en hel del knutar.

Mot samma mål
Tack för den stora maktlösheten
för tröttheten som stillar mig
Inget orkar jag

Vilar i min utmattning
och öppnar hjärtats hand
mot en högre stjärnhimmel

De okända färdvägarna
får mig att vila vid varje rastplats
och alla skyltar visar
mot samma mål
utan att jag ännu
kan uttala dess namn


Säg bara tid
Du kallar mig utmattad
men så långt ord
skulle jag själv
aldrig orka uttala
Säg bara tid
och jag ska motta
som en livboj
runt min viloplats

Det är länge sedan jag har blivit så berörd av texter som dessa böner/dikter. Tack Marianna för bönerna och för övrigt stöd och uppmuntran du gett mig!

Marianna Agetorp har en egen blogg och webbshop som du kan hitta via denna länken. http://agetorpmarianna.wordpress.com/

Vera Vorontzoff

Sonja Kovalevsky

Igår skrev jag om en biografi över Sonja Kovalevsky, matematiker och författare. Ryska och svenska. Idag blir ämnet en av Sonjas böcker Vera Vorontzoff. Manuskriptet var i stort sett klart när Sonja gick bort alldeles för tidigt 1891. Hon hann läsa upp manuskriptet för några väninnor och diskutera vissa ändringar med dem innan hon dog. Med ledning av det samtalet skred bl a Ellen Key och Ann-Charlotte Leffler till verket och boken om Vera Vorontzoff kunde publiceras året därpå.

Till en början är likheterna mellan Sonjas egen uppväxt och Vera Vorontzoffs ganska lika. Bägge växer upp under goda omständigheter på ett ryskt gods, avlägset beläget på landsbygden. Händelsen då bönderna fick sin frihet från livegendomen av tsaren, skildras ingående i boken och det är en berättelse från Sonjas barndom. Vera är en drömmande flicka som intresserar för att göra gott och hennes högsta önskan som tonåring är att åka till Kina och missionera. När en granne träder in i hennes liv som lärare ändras hennes livs inriktning. Hon blir förälskad. När mannen döms till förvisning till Sibirien vill hon gifta sig med honom och följa honom i förvisningen. Ett klart fall av uppoffring alltså. Han hinner dock dö innan Veras planer kan sättas i verket.

Vera får ärva sin älskade och med pengar på fickan drar hon till St Petersburg för att hitta ett lämpligt sätt att "göra gott" på, men hur?. En gäng nihilister står inför rätta och här hittar Vera äntligen sin chans till offer och martyrskap. Hon ska gifta sig med en av fångarna för att rädda honom från ett hårt straff.

Jag blev inte särskilt imponerad av Vera Vorontzoff. Goda människor som är villiga att hjälpa andra kommer förhoppningsvis alltid att finnas, men att gå till de extremiteter som Vera gör är absurt. Hennes febriga sätt att engagera sig och driva en omöjlig sak är bara jobbig och själv är hon smått hysterisk. Detta var inte en berättelse som föll mig på läppen.

Dags för Sonja Kovalevsky

Min kampanj att i år läsa kvinnliga 1800-författare från Sverige rullar på. Nu har turen kommit till Sonja Kovalevsky. Hon är nog tämligen okänd i Sverige, i vart fall har jag aldrig hört talas om henne innan jag började gräva i 1800-talet. För att lära mera om henne innan jag läste något av hennes verk, tog jag hem Gunnel Weidel Randvers biografi från biblioteket.

Biografin visade sig vara lättläst och gav ett fascinerande porträtt av en fascinerande kvinna. En kvinna var öde även i våra dagar skulle vara smått anmärkningsvärt. Född i rysk högreståndsmiljö på ett gods som för tankarna långt tillbaka tiden, hamnade Sonja i sin ungdom i radikala kretsar i St Petersburg där hon började studera. Hon ingick ett resonemangsäktenskap för att få chansen att åka utomlands för fortsatta universitetsstäder. Det var främst en framtid inom matematiken hon siktade på.

Det var svårt för kvinnor att slå sig fram i den akademiska världen i slutet av 1800-talet, men när den nystartade högskolan i Stockholm visade sig vara villiga att anställa henne som professor, kunde hon bara inte säga nej. Det blev några intensiva år i Sverige, men dessvärre inte helt lyckliga. Hennes enda barn kände hon att hon inte kunde ta hand om på bästa sätt och flickan bodde långa tider hos främmande människor medan Sonja slet med sin akademiska karriär och sitt litterära skapande.

Sonja Kovalevsky fick flera svenska vänner, även om hon sågs som en ganska främmande fågel. Ann-Charlotte Leffler kom att stå henne nära och efter Sonja allt för tidiga död skrev Leffler klart ett manuskriptet Vera Vorontzoff. (Denna bok skriver jag om imorgon på bloggen).

Tysk torsdag - Drottningens hemlighet

Finns det något mera retligt att förlora sina noggrant förda anteckningar om intrycken av en läst bok? Det är precis vad som hände mig någon gång efter jul, då jag slutförde Drottningens hemlighet av Johan Åsard. Sedan dess har jag letat på alla upptänkliga ställen utan att kunna hitta dem, så nu blir det att skriva ur minnet.

Upprinnelsen till boken var ett program i serien Kalla Fakta på TV4 som grävde i drottning Silvias fars bakgrund. Han gick tidigt med i Nazistpartiet och kunde 1939 köpa sig en fabrik billigt. Orsaken? Jo, ägaren var jude och desperat att lämna Tyskland. Dessutom pågick den så kallade ariseringen (läs mera här) av tyska tillgångar. Judar var förbjudna att äga t ex fabriker. Den, som liksom Walther Sommerlath, höll sig framme kunde göra riktigt bra affärer då motpartens förhandlingsläge så att säga var uselt. När fabriken väl var i Walther Sommerlaths ägo var han tvungen att, liksom så många andra tyska fabriker, ställa om produktionen och tillverka varor som krävdes för att hålla tyska armén igång.

Johan Åsard och Kalla Faktas redaktion lägger fram en trovärdig historia med gedigen forskning i de dokument de får tillgång till och med personliga intervjuer. Drottning Silvia blir såklart upprörd över hur hennes far har presenterats och går till motattack. Hon anställer en historiker för att skriva sin fars vitbok. Kalla Fakta svarar med ytterligare ett TV-program samt boken Drottningens hemlighet.

Jag, liksom många andra, är helt inne på att en dotter inte kan straffas för sina föräldrars brott. Det är inte heller det som författaren siktar in sig på utan det faktum att drottningen inte ser de fakta som är negativa för fadern, utan skjuter in sig på vissa dokument som förmildrar omständigheterna. Själva sakfrågan om medlemskapet i Nazistpartiet och utnyttjandet av ariseringen går inte att komma ifrån.

Författaren menar också att Drottning Silvia intagit "fel attityd" gentemot vad hennes far gjorde under kriget. Det hade varit bättre om hon, liksom många av nazikoryféernas barn i Tyskland, tagit avstånd från sin fars handlingar, istället för att försöka förmildra.

Här är en del länkar för den som själv vill bilda sin egen uppfattning.
Kalla Fakta: Nazisten Walther Sommerlath
Kalla Fakta: Kalla Fakta fortsätter granska arvet efter Sommerlath
Hovets hemsida med drottning Silvias dokument rörande fadern.

Tysk torsdag

Sagobygden - Prästastenen

Vi har fördelen att bo i Sagobygden. Hit räknas Alvesta, Ljungby och Älmhults kommuner. Här i sydvästra Småland har man gått samman för att bevara den muntliga berättartraditionen. Här levde märkliga sagoberättare, betydelsefulla sagosamlare och här finns otaliga sägenomspunna platser. Det är dessa 40 platser jag tänker presentera här på bloggen, en varje vecka. Småland är ett magiskt landskap som gömmer otaliga spännande och roliga berättelser och utflyktsmål. Centrum för själva Sagobygden ligger i Ljungby med dess Sagomuseum och årliga berättarfestival.


Prästastenen

En präst från Vittaryd hade döpt ett barn. På hemvägen anfölls han av ollonsvin som åt upp honom. En liten sten med årtalet 1759 minner om den tragiska händelsen.

Den lilla hästen

Thorvald Steens bok Den lilla hästen som handlar om Snorre Sturlarssons sista fem dagar i livet är inte bara en slags psykologisk thriller utan också historisk berättelse.

I de sista dagarna av Snorres liv möter läsaren en ganska jagad man som verkar förrådd av sina tjänare och skyddslös. Hans trognaste bundsförvant och försvarare, sonen Oräkja, har han drivit på dörren då denne blivit en belastning i sin våldsverkan. Dag för dag dras snaran åt och det är som att Snorre själv anar att slutet är nära. Han rekapitulerar sitt liv och sina gärningar alltmedan läsaren får syn på hur fienden samlas kring hans gård Reykholt. Oron gör att han förlorar sin kraft att skriva, men får ändå ynnesten att uppleva en sista vacker natt tillsammans med älskarinnan Margrethe.

Jag finner Den lilla hästen mästerligt skriven och det vilar en kuslig stämning över sidorna. Den lilla hästen är för övrigt Snorres favorithäst och döpt till Sleipner efter Odens åttafotade häst. Vi besökte Reykholt och kyrkan där i somras. Här finns Snorres grav, hans staty och bassängen som nämns flera gånger i boken. Det ger såklart extra liv åt det jag läser.