Nu i midsommartid vill jag passa på att önska alla läsare och bokintresserade en riktigt skön sommar. Själv ska jag ladda batterierna, fira födelsedag och återvända i augusti med större läs-och blogglust än vad jag har idag.
De recensionsexemplar som jag inte hunnit läsa eller skriva om ligger kvar och jag återkommer i höst. Förhoppningsvis kommer förlagen i fråga att vara lika intresserad av att skriver om dem till hösten som nu. Enligt min mening är litteratur ingen dagslända utan de här böckerna kommer att vara lika läsvärda om några månader liksom de är nu.
Känner jag mig själv rätt kommer jag att ha svårt att lämna bloggosfären helt. Mina favoritbloggar kommer jag att fortsätta att följa och kommentera under sommaruppehållet.
Vi ses i augusti igen!
söndag 23 juni 2013
lördag 22 juni 2013
Mörderskan, 100 år men riktigt modern
Den den grekiska ö-världen för hundra år sedan var ingen paradistillvaro för någon av de fattiga invånarna och speciellt inte för kvinnorna som ofta slet ont. Att födas som flicka var en olycka och för en kvinna att föda flickor var att veta att döttrarna var dömda till samma arbetssamma, olyckliga och fattiga tillvaro som de själva lever i. På ön Skiathos bor den gamla kvinnan Chadoula. Hon är huvudpersonen i Alexandros Papadiamantis bok Mörderskan från 1902. Denna bok har nu översatts och getts ut på svenska av Oppenheim förlag. En riktig kulturell välgärning.
När Chadoula vakar över sin nyfödda dotterdotter medan den nyblivna modern för lite välbehövd vila kommer tankarna smygande att det vore en välgärning att egentligen låta den lilla dö samma natt. Det skulle bespara både barnet och föräldrarna en massa smärta och lidande. En kvinnas liv är inget värt och när hon växer upp måste hon förses med en rejäl hemgift. Alltså flickor är ett ok för fattiga familjer.
När Chadoula väl har tagit livet av sin dotterdotter dröjer det inte länge förrän fler små flickor följer efter. Misstankarna mot henne växer och en natt beger sig den gamla kvinnan iväg till fots. Rymlingen kan inte färdas fort men hon känner ön, bergen och alla genvägar där. Skallgång utfärdas och medan hon jagas börjar hennes samvete jaga henne. De små mördade flickorna kommer till henne i sömnen och ger henne ingen ro. Chadoulas flykt är kanske mest en flykt från sig själv.
Jag blir imponerad av den här hundraåringen. Den är rappt skriven, enkel men ändå gripande. På något konstigt sätt är den tidlös. Fattigdomen kommer att vara svår att utrota och änglamakerskor har funnits även i vårt eget land.
Ett tack till Oppenheimer förlag som satsade på denna outsider till bok som visade sig vara en vinnare. Jag kommer att följa deras fortsatt utgivning med spänning. Ingrids boktankar har också skrivit om Mörderskan, här.
När Chadoula vakar över sin nyfödda dotterdotter medan den nyblivna modern för lite välbehövd vila kommer tankarna smygande att det vore en välgärning att egentligen låta den lilla dö samma natt. Det skulle bespara både barnet och föräldrarna en massa smärta och lidande. En kvinnas liv är inget värt och när hon växer upp måste hon förses med en rejäl hemgift. Alltså flickor är ett ok för fattiga familjer.
När Chadoula väl har tagit livet av sin dotterdotter dröjer det inte länge förrän fler små flickor följer efter. Misstankarna mot henne växer och en natt beger sig den gamla kvinnan iväg till fots. Rymlingen kan inte färdas fort men hon känner ön, bergen och alla genvägar där. Skallgång utfärdas och medan hon jagas börjar hennes samvete jaga henne. De små mördade flickorna kommer till henne i sömnen och ger henne ingen ro. Chadoulas flykt är kanske mest en flykt från sig själv.
Jag blir imponerad av den här hundraåringen. Den är rappt skriven, enkel men ändå gripande. På något konstigt sätt är den tidlös. Fattigdomen kommer att vara svår att utrota och änglamakerskor har funnits även i vårt eget land.
Ett tack till Oppenheimer förlag som satsade på denna outsider till bok som visade sig vara en vinnare. Jag kommer att följa deras fortsatt utgivning med spänning. Ingrids boktankar har också skrivit om Mörderskan, här.
fredag 21 juni 2013
Århundradets sommar 1913
För just jämt 100 år sedan, året 1913, det sista innan det stora kriget bröt ut, verkade världen hålla andan och även om människorna inte visste om det, hålla andan på ett konstigt sätt. Den tyske konstvetaren och kulturjournalisten Florian Illes har skapat ett mästerverk som nu Norstedts ger ut. Århundrates sommar är är en av de mest suggestiva och fantasieggande böcker jag läst på länge och just för att det är verklighet vi sysslar med ryser jag av välbehag och sträckläser så ögonen rinner.
I en ramberättelse om 12 kapitel, januari-december, tas läsaren med på en hisnande tur i ett Europa som det var året innan det gamla livet för gott skulle svepas bort. Århundrates sommar bjuder på ett smörgåsbord med ögonblicksbilder. Det är fragment och episoder ur många av den tidens kändisar (eller blivande) liv, många av dem skulle få mycket stort inflytande över Europa och världen.
Vissa personligheters liv följer vi i varje månad, Hitler, Kafka, Freud, konstnären Oskar Kokoscha och hans älskarinna Alma Mahler återkommer ofta under året. Andra gör bara små gästframträdanden men är ändå en markör åt tidsandan. I Tyskland rustas det för fullt medan det pratas om fred. Hitler som vykortsmålare och Stalin som revolutionär är bägge samtidigt på plats i Wien, vilka volter och tankeexperiment skulle man inte kunna föreställa sig om de två möttes redan här och nu 1913.
Det finns gott om litterära referenser på sidorna. Thomas Mann kämpar med att komma igång med skrivandet av Bergtagen efter sin succé med Döden i Venedig. Den skulle inte vara klar förrän 11 år senare. En ung D H Lawrence rymmer med en adlig dam till kontinenten. Hon blir senare förebilden för hans Lady Chatterley. Den stora litterära snackisen 1913 var annars Bernhard Kellermans bok Tunneln. En framtidsvision där en tunnel byggs mellan USA och Europa. Självklart har boken en stark tysk-österrikisk slagsida, men eftersom det är de länderna som hade några av huvudrollerna i första världskrigets utbrott stör det mig inte nämnvärt. Det är lärande och jag finner att jag flitigt lämnar läsandet och googlar på för mig okända personerna och lär mig massor om bl a målaren Lovis Corinth, författaren Rainer Maria Rilke, konstnärinnan Käthe Kollwitz och Ernst Jünger.
Århundradets sommar rekommenderas till alla och envar som har en gnutta intresse av kultur och historia och som vill lära mera om sambanden och låta sig lockas av tider som flytt. Trots att jag läst en hel del europeisk historia från perioden har Florian Illes bok gett mig djup och distans till människor som levt och skapat utvecklingen på vår kontinent. Det återstår att se vilka avtryck år 2013 kommer att göra...
I en ramberättelse om 12 kapitel, januari-december, tas läsaren med på en hisnande tur i ett Europa som det var året innan det gamla livet för gott skulle svepas bort. Århundrates sommar bjuder på ett smörgåsbord med ögonblicksbilder. Det är fragment och episoder ur många av den tidens kändisar (eller blivande) liv, många av dem skulle få mycket stort inflytande över Europa och världen.
Vissa personligheters liv följer vi i varje månad, Hitler, Kafka, Freud, konstnären Oskar Kokoscha och hans älskarinna Alma Mahler återkommer ofta under året. Andra gör bara små gästframträdanden men är ändå en markör åt tidsandan. I Tyskland rustas det för fullt medan det pratas om fred. Hitler som vykortsmålare och Stalin som revolutionär är bägge samtidigt på plats i Wien, vilka volter och tankeexperiment skulle man inte kunna föreställa sig om de två möttes redan här och nu 1913.
Det finns gott om litterära referenser på sidorna. Thomas Mann kämpar med att komma igång med skrivandet av Bergtagen efter sin succé med Döden i Venedig. Den skulle inte vara klar förrän 11 år senare. En ung D H Lawrence rymmer med en adlig dam till kontinenten. Hon blir senare förebilden för hans Lady Chatterley. Den stora litterära snackisen 1913 var annars Bernhard Kellermans bok Tunneln. En framtidsvision där en tunnel byggs mellan USA och Europa. Självklart har boken en stark tysk-österrikisk slagsida, men eftersom det är de länderna som hade några av huvudrollerna i första världskrigets utbrott stör det mig inte nämnvärt. Det är lärande och jag finner att jag flitigt lämnar läsandet och googlar på för mig okända personerna och lär mig massor om bl a målaren Lovis Corinth, författaren Rainer Maria Rilke, konstnärinnan Käthe Kollwitz och Ernst Jünger.
Århundradets sommar rekommenderas till alla och envar som har en gnutta intresse av kultur och historia och som vill lära mera om sambanden och låta sig lockas av tider som flytt. Trots att jag läst en hel del europeisk historia från perioden har Florian Illes bok gett mig djup och distans till människor som levt och skapat utvecklingen på vår kontinent. Det återstår att se vilka avtryck år 2013 kommer att göra...
torsdag 20 juni 2013
25-öres romaner
Åhlén och Åkerlund gav ut 25-öresböckerna eller som de ofta kallas, lite nedsättande, för pigromaner. Det var ett sätt att sprida litteratur och läsning till massor av kvinnor som inte råd att köpa sina egna böcker eller hade svårt att ta sig ett bibliotek (om sådant ens fanns i närheten). Min livliga fantasi slår genast på sin generator och jag ser pigor liggande i utdragssoffor läsandes i en osande fotogenlampas dåliga sken. För säkerligen fanns deDt då liksom nu kvinnor, som jag gör idag, älskar att läsa. Jag gläder mig 100 år i efterhand å deras vägnar.
Åhlén & Åkerlund blev mycket framgångsrika på att ge ut 25-öresböckerna. Sammanlagt sålde de nio miljoner 25-öresböcker. Det var inte helt kontroversfritt det förlaget höll på med. De fick ta emot kritik för att de "hindrade avsättningen av bättre, inhemsk vitterhet". Strunt i det kan jag tycka idag och i söndags på bussresan i Ljungby berättarfestivals regi gavs vi resenärer chansen att botanisera bland kartongvis av 25-öresromaner. Idag kostar de 25 kronor styck vilket inte är ett överpris för en gammal kulturyttring. Jag fastnade för två. De är inte så tjocka och jag hoppas jag inte fastnar på gammalsvenska uttryck som skref och blevo, vilket kan vara lite bökigt att läsa.
Viva Réenstiernas Vid Målet och Malvina Bråkenhielms Sonja fick följa med mig hem. Om Viva Réenstierna kan jag inte hitta någon information på nätet förutom att många titlar utgavs i detta namn på Åhlén & Åkerlunds.
Om Malvina Bråkenhielm står följande att läsa på Wikipedia:
Hilda Ingeborg Malvina Gabriella Bråkenhielm, född Runsten 25 december 1853 i Norrköping, död 1928. Bråkenhielm var dotter till kontraktsprosten i Sollefteå teol. dr. Bernhard Runsten och hans maka Ottilia Lövander.
Hon var först gift med ingenjören John Reenstierna och senare med ingenjören Carl Sven Bråkenhielm (1855-1889). Hon var sånglärare i Uppsala och Karlskrona och bildade föreningarna Genom eget arbete och De Gamlas Dag.
Åhlén & Åkerlund blev mycket framgångsrika på att ge ut 25-öresböckerna. Sammanlagt sålde de nio miljoner 25-öresböcker. Det var inte helt kontroversfritt det förlaget höll på med. De fick ta emot kritik för att de "hindrade avsättningen av bättre, inhemsk vitterhet". Strunt i det kan jag tycka idag och i söndags på bussresan i Ljungby berättarfestivals regi gavs vi resenärer chansen att botanisera bland kartongvis av 25-öresromaner. Idag kostar de 25 kronor styck vilket inte är ett överpris för en gammal kulturyttring. Jag fastnade för två. De är inte så tjocka och jag hoppas jag inte fastnar på gammalsvenska uttryck som skref och blevo, vilket kan vara lite bökigt att läsa.
Viva Réenstiernas Vid Målet och Malvina Bråkenhielms Sonja fick följa med mig hem. Om Viva Réenstierna kan jag inte hitta någon information på nätet förutom att många titlar utgavs i detta namn på Åhlén & Åkerlunds.
Om Malvina Bråkenhielm står följande att läsa på Wikipedia:
Hilda Ingeborg Malvina Gabriella Bråkenhielm, född Runsten 25 december 1853 i Norrköping, död 1928. Bråkenhielm var dotter till kontraktsprosten i Sollefteå teol. dr. Bernhard Runsten och hans maka Ottilia Lövander.
Hon var först gift med ingenjören John Reenstierna och senare med ingenjören Carl Sven Bråkenhielm (1855-1889). Hon var sånglärare i Uppsala och Karlskrona och bildade föreningarna Genom eget arbete och De Gamlas Dag.
onsdag 19 juni 2013
Little Bee
Jag har läst flera recensioner och blogginlägg om Chris Cleaves bok Little Bee och nog egentligen väntat mig mera av den. Upphaussad och uppskriven tycker jag dessvärre inte att den håller måttet.
Little Bee är tonårsflickan som ser sin familj dödas av makthungriga och skrupellösa oljebolag och i synnerhet sin syster som skändas och våldtas med Little Bee som vittne. Ett brittiskt par dras oförskyllt in i dramat men kan göra lite för att rädda systrarna. Sara och Andrew återvänder till sitt lugna liv i London föga anande att Little Bee något år senare skulle söka upp dem i England. Men detta är precis vad som händer. Little Bee tar sig till England och blir internerad i ett flyktingläger. När hon äntligen släpps fri söker hon upp Sara och Andrew vilket leder till att livet för alla tre ändras för alltid.
Författaren gör tappra försök att skapa opinionsbildning kring flyktingfrågan i allmänhet och Little Bees historia i synnerhet. Det är inte det att jag är hjärtlös eller övermättad av den här typen av historier utan jag tror snarare det bottnar i skillnaden mellan den svenska och engelska synen på flyktingar och behandling av dem.
Little Bee är tonårsflickan som ser sin familj dödas av makthungriga och skrupellösa oljebolag och i synnerhet sin syster som skändas och våldtas med Little Bee som vittne. Ett brittiskt par dras oförskyllt in i dramat men kan göra lite för att rädda systrarna. Sara och Andrew återvänder till sitt lugna liv i London föga anande att Little Bee något år senare skulle söka upp dem i England. Men detta är precis vad som händer. Little Bee tar sig till England och blir internerad i ett flyktingläger. När hon äntligen släpps fri söker hon upp Sara och Andrew vilket leder till att livet för alla tre ändras för alltid.
Författaren gör tappra försök att skapa opinionsbildning kring flyktingfrågan i allmänhet och Little Bees historia i synnerhet. Det är inte det att jag är hjärtlös eller övermättad av den här typen av historier utan jag tror snarare det bottnar i skillnaden mellan den svenska och engelska synen på flyktingar och behandling av dem.
tisdag 18 juni 2013
Sagobygden - Pila kull
Vi har fördelen att bo i Sagobygden. Hit räknas
Alvesta, Ljungby och Älmhults kommuner. Här i sydvästra Småland har man gått
samman för att bevara den muntliga berättartraditionen. Här levde märkliga
sagoberättare, betydelsefulla sagosamlare och här finns otaliga sägenomspunna
platser. Det är dessa 40 platser jag tänker presentera här på bloggen, en varje
vecka. Småland är ett magiskt landskap som gömmer otaliga spännande och roliga
berättelser och utflyktsmål. Centrum för själva Sagobygden ligger i Ljungby med
dess Sagomuseum och årliga berättarfestival.
Pila kullEn gång var
det en trollkäring i Pila kull som spann lin till en bondhustru i Hölminge. Som
tack ville trollet att byborna inte skulle odla lin i byn. Troll tål inte lin.
Naturligtvis sådde folk lin det värsta de kunde.
måndag 17 juni 2013
Tre skrivande jäntor - En resa i deras spår
Svärmor och jag tog en tur i Tre skrivande jäntors spår tillsammans med en busslast andra intresserade i söndags. Det var berättarfestivalen i Ljungby som anordnade resan och mycket lyckat var det. Jag har lärt mig massor om tre kvinnliga författare, alla födda på 1800-talet, som gick sin egen väg och gjorde skrivandet och berättandet till sin gren.
Första stoppet var Kånna kyrka. Orbergs säteri där Emelie Flygare-Carlén bodde tillsammans med sin make, provinsialläkaren, i sex är numera nedbrunnen och vi fick nöja oss med att beskåda den gamla och vackra Kånna kyrka. Här fick vi ta del av Emelies i många stycken sorgsna liv och hur upplevelserna ur hennes eget liv speglas i de verk hon skrivit.
När maken dog flyttade Emelie omgående tillbaka sitt älskade Strömstad. Hon trivdes aldrig i Småland och att familjen hade det knapert och fick sälja hela boet innan hon kunde flytta bidrog säkert inte till några positiva känslor för den här trakten av Småland.
Författarinna nummer två var den för mig okända Gertrud Almqvist. Det har visat sig vara svårt att kunna låna hem något av hennes verk från biblioteket. De finns i väldigt små upplagor och får bara läsas på plats på KB eller Lunds universitetsbibliotek. Jag har lyckats med fjärrlån och hoppas finna Gwendolins brott och andra sägner från fattighäradet på min biblioteksfilial på onsdag.
Anna Liljequist gjorde ett fantastiskt porträtt av Gertrud Almqvist och vi njöt av hennes berättarkonst och skicklighet i att få med sin publik. Vid Annerstad kyrka stannade vi för fika och för att bese hennes grav. Gertrud växte upp i Annerstad och återvände hit flera gånger innan hon fann sin sista vila här. Graven är vanvårdad och stenens inskription med citat ur en av hennes böcker är numera oläslig. Man skulle kunna tycka att det borde finnas lokalt intresse för att vårda minnet av författaren.
Den sista författarinnan med Ljungby-med-omnejd-anknytning var Ester Blenda Nordström. Henne var jag speciellt intresserad av att höra mera om efter att i våras ha läst En piga bland pigor som jag skrev om här.
Första stoppet var huset vid Åbyfors utanför Lagan där Ester Blenda Nordström delvis växte upp. Vi fick höra om flera andra böcker av henne såsom Tok-Konrad, En rackarunge och Patron Ann-Marie. Det spekulerades i om Astrid Lindgren läst och inspirerats av de två sistnämnda eftersom den uppmärksamme läsaren känner igen att en del dyker upp i bl a Madicken senare.
Sista anhalten var det renoverade stationshuset i Lagan. Här fortsatte berättelsen om Ester Blenda Nordström och för den hugade bokläsaren gavs det möjlighet att köpa 25-öres romaner från förra seklets början. Undertecknad kunde inte låta bli utan fastnade för två, men mer om detta en annan dag.
Försedda med festivalpass gav vi oss iväg. |
När maken dog flyttade Emelie omgående tillbaka sitt älskade Strömstad. Hon trivdes aldrig i Småland och att familjen hade det knapert och fick sälja hela boet innan hon kunde flytta bidrog säkert inte till några positiva känslor för den här trakten av Småland.
Emelie Flygare-Carlén alias Margareta Lindén |
Anna Liljquist alias Gertrud Almqvist |
Gertrud Almqvist grav vid Annerstad kyrka. |
Den sista författarinnan med Ljungby-med-omnejd-anknytning var Ester Blenda Nordström. Henne var jag speciellt intresserad av att höra mera om efter att i våras ha läst En piga bland pigor som jag skrev om här.
Siw Svensson alias Ester Blenda Nordström |
Ester Blenda Nordströms barndomshem |
Loppis av 25-öresromaner. Priset har stigit lite på 100 år. |
onsdag 12 juni 2013
Piratenposten
Jag fortsätter att botanisera i bunten med Piratenposten jag hittade på Österlen i våras.
Hemmets Journal frågade 1933 ett antal svenska författare vilka fem böcker de vill ha med sig om de hamnade på en öde ö.
Här är Fritiof Nilsson Piratens svar:
1. Almanacka
2. Hagdahl: Kok-konsten
3. Bibeln (med de apokryfiska böckerna)
Rabelais: La vie inestimable du grand Gargantou, pére de Pantagruel.
5. Diary och Samuel Pepys
Min kommentar -
Almanacka kan säkert vara bra att ha med sig för att ha koll på dagarna som går och eventuellt föra dagbok.
Hagdahls kokkonsten kom ut redan 1879 och är en klassiker bland kokböckerna. Häri finns bl a recept på stuvad grävling.
Bibeln. Den kan jag själv tänka mig att packa. Tjock och räcker länge och jag tänker att en öde ö är väl den enda miljö då jag kan tänka mig att plöja igenom den.
Rabelais levde förvisso i en spännande brytningstid mellan medeltid och renässans men han lockar mig föga.
Pepys dagböcker är det enda på listan som jag läst. Bra och oförglömlig läsning.
Hemmets Journal frågade 1933 ett antal svenska författare vilka fem böcker de vill ha med sig om de hamnade på en öde ö.
Här är Fritiof Nilsson Piratens svar:
1. Almanacka
2. Hagdahl: Kok-konsten
3. Bibeln (med de apokryfiska böckerna)
Rabelais: La vie inestimable du grand Gargantou, pére de Pantagruel.
5. Diary och Samuel Pepys
Min kommentar -
Almanacka kan säkert vara bra att ha med sig för att ha koll på dagarna som går och eventuellt föra dagbok.
Hagdahls kokkonsten kom ut redan 1879 och är en klassiker bland kokböckerna. Häri finns bl a recept på stuvad grävling.
Bibeln. Den kan jag själv tänka mig att packa. Tjock och räcker länge och jag tänker att en öde ö är väl den enda miljö då jag kan tänka mig att plöja igenom den.
Rabelais levde förvisso i en spännande brytningstid mellan medeltid och renässans men han lockar mig föga.
Pepys dagböcker är det enda på listan som jag läst. Bra och oförglömlig läsning.
tisdag 11 juni 2013
Ljungby berättarfestival
Den 14-18 juni pågår det i Ljungby berättarfestival. De brukar ha ett gediget program under dessa dagar, se här. En av programpunkterna lät extra intressant att jag har lockat med mig svärmor på en bussresa som arrangeras under festivalen. Vi ska resa i tre författares fotspår, nämligen Emelie Flygare-Carlén, Ester Blenda Nordström (vars bok Piga bland pigor jag skrev om här i våras) och Gertrud Almqvist. Samtliga har de anknytning till Ljungby med omnejd.
Gertrud Almqvist är helt okänd för mig. Hon var även känd under pseudonymen Molly Molander. Hon har bl a skrivit Genom Brottsjöarna i hamn från 1899 som jag beställt på fjärrlån från biblioteket. Vi får se om den hinna komma innan resan på söndag.
måndag 10 juni 2013
Med en cigarettdoft av tider som flytt
Susanne Axmacher gjorde succé med sin första bok Näckrosbarnen, som jag dessvärre inte läst, och uppföljaren Nymfens tid hamnade i min brevlåda som recensionsexemplar. Trots att läsning och bloggning gått trögt på sista tiden var detta en bok jag fastnade för direkt.
Läsaren får följa tre berättarjag, de uppenbara Carl och Millie som är kärlekspar och bokens huvudpersoner samt den lite aparte Ivar, vars roll i det hela inte är helt solklar från början. Millie är 19 år och det går inte så bra för henne i livet. Hon har blivit relegerad från flickskolan p g a fusk och går nu halvhjärtat in för hushållsskolan hon går i. Hon har skådespelar- eller skrivardrömmar och faller handlöst för den äldre och mer världsvane Carl. Carl är journalist och inte precis vad Millies föräldrar önskar sig åt dottern. Carl och Millie träffas i smyg och allt går bra tills Millie visar sig vara med barn.
Millies föräldrar packar iväg flickan till landet, till farföräldrarna som hon knappt känner, för att där invänta nedkomsten. Barnet räknar de med att lämna bort. Hon står ut i några månader och rymmer sedan tillbaka till Stockholm. Andra världskriget står för dörren och säkerhetspolisen arbetar febrilt med att kartlägga spioner och kommunister. Carl och hela hans bekantskapskrets läggs under lupp och det får återverkningar även för Millie och det barn hon väntar. Hon vågar ta språnget ut i det okända och tvingas leva med konsekvenserna. Jag kan inte låta bli att spekulera i en möjlig fortsättning.
Det är inte bara omslaget som är läckert i svartvitt och den lätt dekadenta känslan i fotot. Författaren har verkligen lyckats fånga en känsla av ängslan, skräck och väntan på kriget och det hela ger verket en mycket verklighetstroget aura. Tidsmarkörerna i boken är många. Alltifrån de dåliga lägenheterna med dass på gården och trasmattor på golvet till beskrivningen av vilka kläder de bar.
Framförallt är personskildringarna levande och trovärdiga. En bok som varm rekommenderas.
Läsaren får följa tre berättarjag, de uppenbara Carl och Millie som är kärlekspar och bokens huvudpersoner samt den lite aparte Ivar, vars roll i det hela inte är helt solklar från början. Millie är 19 år och det går inte så bra för henne i livet. Hon har blivit relegerad från flickskolan p g a fusk och går nu halvhjärtat in för hushållsskolan hon går i. Hon har skådespelar- eller skrivardrömmar och faller handlöst för den äldre och mer världsvane Carl. Carl är journalist och inte precis vad Millies föräldrar önskar sig åt dottern. Carl och Millie träffas i smyg och allt går bra tills Millie visar sig vara med barn.
Millies föräldrar packar iväg flickan till landet, till farföräldrarna som hon knappt känner, för att där invänta nedkomsten. Barnet räknar de med att lämna bort. Hon står ut i några månader och rymmer sedan tillbaka till Stockholm. Andra världskriget står för dörren och säkerhetspolisen arbetar febrilt med att kartlägga spioner och kommunister. Carl och hela hans bekantskapskrets läggs under lupp och det får återverkningar även för Millie och det barn hon väntar. Hon vågar ta språnget ut i det okända och tvingas leva med konsekvenserna. Jag kan inte låta bli att spekulera i en möjlig fortsättning.
Det är inte bara omslaget som är läckert i svartvitt och den lätt dekadenta känslan i fotot. Författaren har verkligen lyckats fånga en känsla av ängslan, skräck och väntan på kriget och det hela ger verket en mycket verklighetstroget aura. Tidsmarkörerna i boken är många. Alltifrån de dåliga lägenheterna med dass på gården och trasmattor på golvet till beskrivningen av vilka kläder de bar.
Framförallt är personskildringarna levande och trovärdiga. En bok som varm rekommenderas.
söndag 9 juni 2013
Sofi Oksanen - När duvorna försvann
Jag har gått och väntat på Sofi Oksanens senaste bok sedan jag läste Utrensning innan jag började blogga. Mina förväntningar skruvades ner en del efter att flera recensioner var lite försiktigt negativa men jag behövde inte vara besviken på När duvorna försvann. Jag tycker den håller hela vägen.
Det är inte ofta som kritikerrosade författare också vinner de vanliga läsarnas intresse och kärlek, men det har Oksanen visat att hon kan med sina inalles fyra romaner.
Återigen är det Estland boken handlar ifrån. Dels åren runt andra världskriget då Estland först besattes av Sovjet, sedan i några år av nazityskland för att återigen lyda under Sovjet. Dels mitten av 1960-talet då Sovjet verkligen bitit sig fast och det fanns agenter och angivare överallt i samhället.
Det är en bok om makt och om överlevnadsstrategier. Sofi Oksanen sa själv i en intervju att skrivande är kopplat till makt och att hon själv är intresserad av maktstrukturer. Totalitära staters makt är kopplad människors rädsla. Jag fastnar mer för överlevnadsstrategierna som bokens huvudperson, ibland kallad Edgar och ibland Barts uppvisar. Han lyckas vända kappan efter vinden och sno sig själv ut-och-in för att överleva. Han tjänar glatt olika herrar och politiska system för att överleva och skaffa sig själv fördelar. Han har inga skrupler när det gäller att ange de som står honom allra närmast, både hustrun och kusinen offras.
Titeln syftar på att duvorna i Estland försvann när Tyskarna 1941 ockuperade landet eftersom det var en populär fågel att äta. Detta var tidigare okänt som föda i Estland. Såklart kan det ju också tolkas som att freden försvann, då duvan är en fredssymbol. Hursomhelst, en mycket läsvärd bok som varmt rekommenderas.
Det är inte ofta som kritikerrosade författare också vinner de vanliga läsarnas intresse och kärlek, men det har Oksanen visat att hon kan med sina inalles fyra romaner.
Återigen är det Estland boken handlar ifrån. Dels åren runt andra världskriget då Estland först besattes av Sovjet, sedan i några år av nazityskland för att återigen lyda under Sovjet. Dels mitten av 1960-talet då Sovjet verkligen bitit sig fast och det fanns agenter och angivare överallt i samhället.
Det är en bok om makt och om överlevnadsstrategier. Sofi Oksanen sa själv i en intervju att skrivande är kopplat till makt och att hon själv är intresserad av maktstrukturer. Totalitära staters makt är kopplad människors rädsla. Jag fastnar mer för överlevnadsstrategierna som bokens huvudperson, ibland kallad Edgar och ibland Barts uppvisar. Han lyckas vända kappan efter vinden och sno sig själv ut-och-in för att överleva. Han tjänar glatt olika herrar och politiska system för att överleva och skaffa sig själv fördelar. Han har inga skrupler när det gäller att ange de som står honom allra närmast, både hustrun och kusinen offras.
Titeln syftar på att duvorna i Estland försvann när Tyskarna 1941 ockuperade landet eftersom det var en populär fågel att äta. Detta var tidigare okänt som föda i Estland. Såklart kan det ju också tolkas som att freden försvann, då duvan är en fredssymbol. Hursomhelst, en mycket läsvärd bok som varmt rekommenderas.
Det finska originalomslaget, likadant som det svenska vilket innebär att jag klarat av nr 26 i Kaosutmaningen. Läs en bok vars omslag är samma som originalet. |
lördag 8 juni 2013
Piratenposten del IV
Solveig Ternström spelade Texas Ros i filmatiseringen av Bombi Bitt och jag sommaren 1967. Hon minns inspelningen med glädje. Det var hennes första stora filmroll. Piraten följde inspelningarna nära och var bl a med på en stor fest på en gård utanför Kivik. Han var på strålande humör och underhöll sällskapet med historier och envisades med att det skulle vara brännvin på allt, oavsett vad som serverades. Piraten envisades med att även stänka brännvin på jordgubbarna och påstod att detta var en smaksensation.
Efter den festen fick inspelningen ställas in i flera dagar framöver.
Efter den festen fick inspelningen ställas in i flera dagar framöver.
torsdag 6 juni 2013
Flodernas bok
Vatten är liv och floder är livsnerver. I Europa flyter flera stora livsnerver. Nina Burtons bok handlar om tre av de största, Rhen, Rhône och Themsen. I Flodernas bok reser hon från källa till mynning på dessa tre viktiga farleder. Jag har aldrig varit i närheten av Rhône men besökt flera platser längs Rhen på dess väg genom Schweiz, Tyskland och Holland. Themsen är den flod jag känner bäst. Jag bodde i dess närhet i ett par år i trakten av Oxford och har tillbringat mycket tid på, vid och bredvid.
På flodresorna besöker Nina Burton kända platser på vägen, utforskar historien bakom och personer med anknytning till orterna längs floderna. Vad har de betytt igår, idag och finns det en framtid för flodtrafiken?
Det är något speciellt med rinnande vatten, må det vara en mindre bäck. Jag är född och uppvuxen och har bott många vid Nissans strand både på den småländska och halländska sidan av ån. Här har jag många smultronställen och härliga minnen. Mina förfäder har flottat timmer och fiskat i ån. Använt den till bevattning och någon har även drunknat däri.
Jag har läst Flodernas bok sakta och stannat upp och reflekterat. Boken är som gjord för detta, till eftertanke och funderingar. Det är skrivet i essäform, något som jag brukar ha lite svårt för, men här älskat och njutit av Nina Burtons texter. Det är en resa i tid och rum från min läsfåtölj.
På flodresorna besöker Nina Burton kända platser på vägen, utforskar historien bakom och personer med anknytning till orterna längs floderna. Vad har de betytt igår, idag och finns det en framtid för flodtrafiken?
Det är något speciellt med rinnande vatten, må det vara en mindre bäck. Jag är född och uppvuxen och har bott många vid Nissans strand både på den småländska och halländska sidan av ån. Här har jag många smultronställen och härliga minnen. Mina förfäder har flottat timmer och fiskat i ån. Använt den till bevattning och någon har även drunknat däri.
Jag har läst Flodernas bok sakta och stannat upp och reflekterat. Boken är som gjord för detta, till eftertanke och funderingar. Det är skrivet i essäform, något som jag brukar ha lite svårt för, men här älskat och njutit av Nina Burtons texter. Det är en resa i tid och rum från min läsfåtölj.
onsdag 5 juni 2013
Sommarspanarna på Smålandspostens redaktion
Smålandspostens chefredaktör Magnus Karlsson hälsar oss välkomna. |
Jag får vänta länge och hinna bli rejält nervös innan min krönika publiceras i allra sista veckan, den 13 augusti.
tisdag 4 juni 2013
Sagobygden - Ivars kyrka
Vi har fördelen att bo i Sagobygden. Hit räknas
Alvesta, Ljungby och Älmhults kommuner. Här i sydvästra Småland har man gått
samman för att bevara den muntliga berättartraditionen. Här levde märkliga
sagoberättare, betydelsefulla sagosamlare och här finns otaliga sägenomspunna
platser. Det är dessa 40 platser jag tänker presentera här på bloggen, en varje
vecka. Småland är ett magiskt landskap som gömmer otaliga spännande och roliga
berättelser och utflyktsmål. Centrum för själva Sagobygden ligger i Ljungby med
dess Sagomuseum och årliga berättarfestival.
Ivars kyrka
Den stora stenen i skogen har fått sitt namn efter prästen
Ivar. Han var så helig att han kunde gå på vattnet. Men en dag syndade han. Han
bad om förlåtelse och att Herren skulle låta stenen rämna om han blev bönhörd.måndag 3 juni 2013
Hett blod, kalla nerver
Den som har läst och känner till Arto Paasilinnas författarskap kommer inte att bli besviken på Hett blod, kalla nerver. Här finns visserligen inte någon kranförare som blir Gud, en busslast med självmordsbenägna resenärer eller björnar som betjänter men ändå är det klassiska Paasilinnaäventyr som läsaren bjuds på.
När Antti Kokkoluoto föds 1918 spår jordemodern att gossen kommer leva ett långt och lyckligt liv prytt av framgång och inte dö förrän 12 juli 1990 under sitt eget kalas. Vi får följa Antti och hans familjs öden genom dessa 70 år och samtidigt speglas Finlands moderna historia i familjen Kokkoluotos. Det är klassiskt grepp som fungerar utmärkt här. Jag finner att jag lär mig mycket om inbördeskriget, vinterkriget, fortsättningskriget, president Kekkonen och fram till våra dagar. Vår hjälte blir just hjälte genom ett par stordåd under krigen. Han ska ju inte dö förrän 1990 så han vågar ta lite risker. Så hur går det då med den förutspådda dödsdagen? Jo, läs själva får ni se. En hejdundrande fest ställer han i alla fall till med.
Det är mustigt, det är burleskt, otroligt och roligt på en och samma gång. Detta är författarens 22 bok på svenska. Som pausmusik från lite tyngre verk fungerar Aarto Paasilinna för det mesta. Jag har läst i stort sett allt som är utgivet på svenska och bara blivit besviken en gång. Han humor fungerar som en härlig vitamininjektion.
När Antti Kokkoluoto föds 1918 spår jordemodern att gossen kommer leva ett långt och lyckligt liv prytt av framgång och inte dö förrän 12 juli 1990 under sitt eget kalas. Vi får följa Antti och hans familjs öden genom dessa 70 år och samtidigt speglas Finlands moderna historia i familjen Kokkoluotos. Det är klassiskt grepp som fungerar utmärkt här. Jag finner att jag lär mig mycket om inbördeskriget, vinterkriget, fortsättningskriget, president Kekkonen och fram till våra dagar. Vår hjälte blir just hjälte genom ett par stordåd under krigen. Han ska ju inte dö förrän 1990 så han vågar ta lite risker. Så hur går det då med den förutspådda dödsdagen? Jo, läs själva får ni se. En hejdundrande fest ställer han i alla fall till med.
Det är mustigt, det är burleskt, otroligt och roligt på en och samma gång. Detta är författarens 22 bok på svenska. Som pausmusik från lite tyngre verk fungerar Aarto Paasilinna för det mesta. Jag har läst i stort sett allt som är utgivet på svenska och bara blivit besviken en gång. Han humor fungerar som en härlig vitamininjektion.
söndag 2 juni 2013
Radioföljetongen med Bodil Malmsten
Just nu går en önskerepris på SR Radioföljetongen med Bodil Malmstens Mitt första liv. Den gudarna älskar dör inte. Det blir en fin försommarpresent att lyssna på. Bodil Malmsten är örongodis när det är som bäst och denna, hennes barndomsminnen är obekanta för mig. Ljudfilerna finns upplagda fram till 20 juli. Se här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)