Läsåret 2012, en besvikelse så här långt

När en tredjedel av året gått är det dags att reflektera lite över vad jag hunnit med att läsa så här långt, höjdpunkter och lågvattenmärken, trender och annat. Mitt eget system går ut på att föra in samtliga lästa och lyssnade böcker i en excelfil där jag också betygsätter på en skala 1-5. Hittills i år är har jag i den skönlitterära klassen lyckats läsa femböcker som jag tyckte var värda en 5.a. Dessbättre har jag på andra sidan skalan inte haft mer än en 2.a så det får jag vara nöjd med. Någon 1.a tror jag aldrig att jag kommer att läsa utan märker jag att boken inte håller måttet, avslutar jag läsningen.

Årets femmor hittills:
Marjane Satrapi - Broderier
Kathryn Stockett - Niceville
Carl Henning Wijkmark - Stundande natten
Imre Kertèsz - Mannen utan öde
Folke Schimanski - Berlin, en stads historia

Årets enda tvåa:
Ann-Charlotte Alverfors - Stjärneklok

Mitt urval av böcker är oftast baserat på recensioner jag läst, tips jag snappat upp, böcker jag får som gåva eller recensionsexemplar och ibland tjusas jag av en författare och siktar in mig på att läsa mera av just denne författare. Trots detta ganska noggranna urval tycker jag att mina medelbetyg på böckerna borde vara bättre. Jag är inte den som hipp som happ poppar på en lästrend eller omskriven bok bara för att alla andra läser den. Nu är jag nyfiken på ni andra väljer ut de böcker ni vill läsa. Hur ofta går ni på minor och var kommer i så fall de boktipsen från?

Bokhyllerunda - J

I min bokhyllerunda har jag koncentrerat mig på personer, levande, döda eller fiktiva spelar ingen roll. Alla kan ha rätt till en plats i en av mina hyllor. James Cook får representera bokstaven J. Han var en engelsk upptäcktsresande som gjorde tre långa sjöexpeditioner. Han kartlade bl a Kanadas kust och har fått credit för att ha "upptäckt" Nya Zealand och Australien. Under sin tredje resa mördades Cook på Hawaii. Hammond Innes har skrivit boken Den sista resan, som handlar om just den expeditionen. 

Testa bloggens läsbarhetsindex

Det finns ett roligt test för texter på nätet på en sida som heter Lix, läsbarhetsidex. Här kan du testa din text för hur lätt eller svår den är att läsa och förstå. Mitt inlägg på bloggen igår om boken Underbarn av Roy Jacobsen fick en ranking textens läsbarhetsindex av 33, vilket innebär att den klassificeras som lättläst, skönlitteratur, populärtidningar.

Lix har sina begränsningar då Lix inte tar hänsyn till varken innehåll eller struktur. Den ska tas för vad det är, mest en kul grej.

Roy Jacobsen - Underbarn

Till och med 26 maj kan den hugade lyssna till Radioföljetongen, Roy Jacobsens Underbarn. I korthet handlar boken om en ensamstående kvinna som bor med sin ioårige son Finn i en av Oslos förorter. Det hela utspelar sig på 1960-talet och är en stark skildring av den tidens anda. Mamman försöker hålla ihop sin familj som en dag utökas med Finns halvsyster. I samma veva tar familjen in en inneboende, Christian som blir katalysten för ett nytt liv, han kommer med en TV och diverse nya infall till familjens liv.

Finn växer upp och börjar ta ansvar för sig själv och inte minst för sin halvsyster Linda. Ibland verkar han vara lite väl vuxen, för att inte säga lillgammal eller brådmogen för att verkar riktigt sann. När han nära nog har ihjäl en kamrat som hämnd för mobbning, funderar Finn om han verkligen har det som krävs för att "gå hela vägen". Det känns som att just detta är en viktig poäng i hela boken, att växa upp och ta ansvar.

Egentligen känner jag att den här boken inte tillför något specifikt för min del. Det känns som att jag redan har varit här, eller i alla fall läst fler uppväxtskildringar än vad jag har haft lust till. Boken har i alla fall en viss ton av av humor och värme som uppväger en hel del.

Marjane Satrapi - Persepolis

Persepolis är ett låååångt seriealbum av Marjane Satrapi. För någon tid sedan skrev jag om Broderier av samma författare och gillade det så mycket att jag tog mig an Persepolis också, ett slag memoarer från hennes uppväxt i Iran i skuggan av revolutionen, ayatollorna och mullorna.

Det är en ganska sorglig historia om vad en diktatur och överdriven kontroll av medborgarna gör med människor. Läsaren får en lektion i hur man bäst överlever i en diktatur och samtidigt får sig till livs en rejäl portion av iransk nutidshistoria.

Serierna är tecknade på ett enkelt men mycket konkret sätt och texten är kortfattad men mycket rak och pricksäker. Trots att innehållet ofta är tragiskt och fullt av allvar finns här en härlig underton av satir och humor eller vad sägs om teckningslektioner där modellerna i Teheran såklart inte får klä av sig utan eleverna måste teckna dem fullt täckta av sjalar.

Regimen hade förstått att en person som hade fullt upp med frågor som: Är mina byxor tillräckligt långa? Sitter sjalen som den ska? Syns mitt smink? De kommer att piska mig.

Inte längre funderade på: Vart försvann min rätt att tänka fritt? Vart försvann min min yttrandefrihet? Är mitt liv uhärdligt? Vad händer med de politiska fångarna?

Bloggen A room of my own har också läst Persepolis nyligen.

Ingrid Betancourt kommer till årets bokmässa

Ingrid Betancourt kommer till årets bokmässa. I sex år satt hon fången hos FARC-gerillan i Colombia och hon kommer för att berätta hur hon överlevde fångenskapen. Samtidigt släpps hennes bok Även tystnaden har ett slut som pocket. Ingrid Betancourt kommer att delta bland annat i ett seminarium och medverkar på Se Människan-scenen. Detta blir en programpunkt som jag tänker boka in.
Läs mera här.

Bokhyllerunda - I

Jag har valt att fokusera min bokhyllerunda på personer, böcker över fiktiva, döda eller nu levande personer, som har en bok i min hylla.
Alexander Solsjenitsyns bok om En dag i Ivan Denisovitjs liv är inte tjock och har en mycket diskret utsida. Insidan är desto mera innehållsrik och på relativt få sidor lyckas författaren skriva en historia full av intensivt berättande, psykologiski och fascinerande insikter om den mänskliga naturen.

Slott i Berlin

Det finns många slott i och kring Berlin och Potsdam och på den här resan hann jag i alla fall med två på riktigt och ett par från utsidan.

Das Neue Palais i Potsdam var det slott jag helst av allt ville besöka men när jag kom dit efter 1½ timmes resa visade det sig att slottet var stängt för reparation utan att det stått något om det på hemsidan.

Schloss Sanssouci ligger också i Potsdam utanför Berlin och var Fredrik den Stores sommarpalats. Här var ofta Voltaire gäst. Köerna för att komma in var långa och trängseln stor så det var svårt att se och njuta av miljön.

Schloss Cecilienhof är byggt i gammal stil för Tysklands siste kronprins men är inte ens 100 år gammalt. Mest berömt är slottet för att här hölls Potsdamkonferensen 1945 där segermakterna Storbritannien, USA och Sovjetunionen delade upp världen mellan sig och järnridån åkte ner framför östra Europa. Den runda bord kring vilket delegaterna satt finns kvar och det är en så mäktig stämning att den nästan går att ta på.

Tatiana de Rosnay - Huset du älskade

Fru E var snäll och gav mig Huset du älskade av Tatiana de Rosnay och efter att ha läst hennes recension hade jag inte några större förväntningar på boken och det var bra för jag blev riktigt förtjust i den. Den har alla förutsättningar för att bli en bra bok med valet av tid, plats och tema, Paris och kärlek.

Precis som Sarahs nyckel som jag läste för några månader sedan av samma författare som jag skrev om här, är den här boken baserad på en sann berättelse (Paris omdaning i mitten av 1800-talet) som Tatiana de Rosnay har lånat som ett slags backdrop och vävt sin historia runt. Huvudpersonen Rose sitter ensam kvar i ett hus i Paris som snart kommer att rivas för att ge plats åt en ny boulevard. Hon skriver ett långt brev till sin avlidne make och relaterar på samma gång deras liv tillsammans och både maken och läsaren får till slut ta del av hemligheter som Rose hållit tyst om i många, många år.

Jag tycker mycket om porträtten av Paris invånare som författaren levandegör med flyhänt penna vare sig det rör sig om lumpsamlare, vinhandlare eller blomsterflickor. I huset går livet sin gilla gång med födslar, död och andra liveta sorge- och glädjeämnen. Utanför huset rasar revolutionen och kung byts mot kejsare utan att husets invånare nämnvärt berörs eller reagerar.

Rose har lovat sin döde make att aldrig lämna huset eller sluta kämpa för sin existens och hon utför hans önskemål på pricken, gränsande till galenskap. Jag får en känsla av att hon söker förlåtelse för begångna synder och gör det för att rena sitt samvete. Hursomhelst, jag instämmer i hyllningskören av denna lättlästa och gärna lästa bok.

Bokhyllerunda - H

När Fanny Hill kom ut 1748 var det en av de första moderna erotiska romanerna som är skriven i form av brev från Fanny Hill till en väninna. Det dröjde över 200 år tills man 1963 försökte sälja boken öppet i England. Böckerna beslagstogs och bokhandlaren ställdes inför rätta och fälldes. 1970 kunde äntligen en ocensurerad version av Fanny Hill publiceras.

Alexander McCall Smith - Lördagens stora bröllopsfest

Jag har läst eller lyssnat på flera av böcker av Alexander McCall Smiths böcker om den botswanska detektiven Mma Ramotswe och verkligen älskat dem. Men efter 5-6 böcker tyckte jag att jag kunde konceptet och tröttnade så smått.

Nu har jag återsett Precious Ramotswe i den senaste boken översatt till svenska, Lördagens stora bröllopsfest, där läsaren får följa den assisterande detektiven Grace Makutsis förberedelser inför sitt bröllop. Naturligtvis finns här även ett detektivfall, i den här boken rör det sig om boskap som mystiskt bragts om livet.

Böckerna om Mma Ramotswe är lite småmysiga och puttriga fyllda av vardagligheter och anekdoter om livet i Afrika men här berörs även livets allvarliga sidor, fast lite i förbigående som vanligt. Det är skönt att ta del av en helt annan värld och Alexander McCall Smiths böcker är utmärkta som kravlös avkoppling. Här finns författarens egen hemsida.

Tyska bokköp

I en mycket trevlig, liten bokhandel i stadsdelen Lichterfelde Ost träffade jag en språksam bokhandlare som rekommenderade ett par moderna tyska författare till mig. Den första är Alte Liebe av Elke Heidenreich och Bernd Schroeder. Den andra är tchick av Wolfgang Herrndorf där ett magnetiskt bokmärke ingick i köpet. Författaren som också är målare och illustratör erhöll Preis der Leipziger Buchmesse på bokmässan i Leipzig och det är en typ av crossoverbok. Sist men inte minst en utgåva av Bertold Brechts kärleksdikter, Liebesgedichte. Det ska bli intressant att se hur bra det går att läsa med min skoltyska och hjälp av ett lexikon. 

Håkan Nesser - Himmel över London

Håkan Nesser är normalt inte en författare som jag skulle valt att läsa men när jag fick långa ljudboken av en kompis slog jag ändå till och det är jag glad för. Himmel över London är inte en deckare i klassisk mening även om där finns inslag läsaren funderar på medan läsning/lyssning pågår. Jag kunde inte sluta lyssna och det är väl ändå motsvarigheten till en bladvändare.

Leonard Vermin (är det en tillfällighet att hans namn betyder skadedjur?) samlar sin familj i London för att fira sin 70-åriga födelsedag och knyta ihop livets påse då han snart kommer att dö i cancer. Det är en dysfunktionell familj vi får följa i i London under några dagar fram till den stora festen. Berättelsen varvas med tillbakablickar från Leonards ungdom, hans kärlek till Carla och inblandning i det kalla krigets spionhistoria efter sovjets invasion i Tjeckoslovakien 1968. Dessutom blandar sig en viss Lars Gustaf Selén från staden K i handlingen. Mer obskyra bifigurer är en klockmördare som härjar i London utan uppenbar mening för berättelsen.

Håkan Nesser bygger upp en historia där spänningen stegras i kapitel efter kapitel och den ha orsakat mig många sena kvällars lyssnande. Själva födelsedagsfesten, bokens klimax tycker jag Nesser hastade förbi lite för fort och lämnade många frågor obesvarade. Det är han själv som läst in boken och han har en fantastisk tät röst som lämpar sig bra för romanens stämning MEN när han lagt ner så mycket tid på efterforskning av fakta och Londonkunskap borde han också bekvämat sig med att ta reda på hur några av Londons mer kända platser uttalas. Varenda gång han nämner Covent Garden, Harrods eller Marylebone ryser jag av obehag över de felaktig uttalen.

Bokhyllerunda - G

Sveriges sjörövarkung var Lasse i Gatan, eller Lars Gatenhielm som han egentligen hette. Under det stora nordiska kriget i början av 1700-talet var den svenska ekonomin minst sagt ansträngd. Kungen Karl XII såg sjöröveriet dels som ett sätt att stärka kassakistan och dels för att störa fiendens sjötrafik. Lasse i Gatan blev den mest kände och framgångsrike av de kapare som härjade i de västsvenska farvattnen. När Lasse dog relativt ung fortsatte hans änka Ingela den inkomstbringande affärsrörelsen.

Litterära Berlin

Det var så mycket annat som konkurrerade om min uppmärksamhet under Berlinbesöket än det litterära, men en del hann jag med i alla fall.

Minneplattan framför Humboldtuniversitetet finns på en av de platser där nazisternas bokbål brann. Bredvid minnesplattan finns en glasruta i stenläggningen och i källarplanet under finns ett symboliskt tomt bibliotek. Tyvärr var glasplattan både smutsig och immig och det var svårt att se genom den.

Bertold Brecht och hans fru Helena Weigels sista hem i forna östberlin är nu ett sevärt museum. De var fina galjonsfigurer för den kommunistiska regimen och levde ett liv som få östtyskar ens kunde drömma om där inget saknades dem. De fick t o m tillgång till västerländsk press. I slutet av 1930-talet när paret var på flykt undan nazisterna bodde de ett år i Sverige. Här kan man läsa mera om museet.

En bit från museet finns ett monument, en staty av Brecht. Jag satt mig bredvid honom och vi hade ett litet samtal på tu man hand.

I en trevlig liten bokhandel i stadsdelen Lichterfelde Ost skyltade de fortfarande med Jonas Jonassons Hundraåring. Det var trevligt att föra ett samtal om modern tysk litteratur med bokhandlaren. Han rekommenderade också ett par moderna författare som jag köpte med mig hem, men mera om detta en annan dag.

Hanne Örstavik - Kärlek

Den norska författarinnan Hanne Örstaviks bok Kärlek har en ganska missvisande titel. Den borde hetat brist på kärlek, frånvaro av kärlek eller längtan av kärlek kanske.

Det är en kort bok, endast 148 sidor, och det lär vara något av författarens signum men det behövs inte heller flera sidor. Hanne Örstavik får fram sitt budskap ändå och att brodera ut texten hade hon inte vunnit något med. Jag tycker om det lilla formatet även om boken och budskapet är väldigt sorgligt.

Vibeke och hennes son Jon har just flyttat till en ny ort. Berättelsen sträcker sig över några timmar dagen innan Jons födelsedag. Medan han fantiserar över vad han ska få för presenter sticker mamman till biblioteket som visar sig vara stängt. Då hakar hon på en tivoliarbetare som råkar vara i stan och försvinner i flera timmar med honom medan sonen utan nyckel driver omkring på de kalla och snöiga gatorna och inbillar sig att mamman har försvunnit för att handla ingredienser till hans födelsedagstårta. Förhållandet mor-son är lika kallt och ogästvänligt som en norsk snöig vinternatt. Den liknelesen gillar jag.

Det finns också ett citat om hur det kan kännas att lämna tillbaka biblioteksböcker som tilltalar mig:

"Hon stoppar ner böckern i återlämningsinkastet, det gör nästan ont att se dem falla ner och hamna i en hög på golvet. Det är som att överge människor hon tycker om".

Påsklov

Bloggen tar nu påsklov i en vecka för att få tid att åka på konstrunda på Österlen och vidare till Berlin. Jag önskar all och envar en riktigt skön påsk!

Berlinböcker

Jag har nedräkning inför min efterlängtade Berlinresa och halva nöjet med en resa är att läsa om resmålet, planera och längta. Jag försöker alltid läsa in mig på den plats som jag ska åka till, ta del av historien, kulturen och även läsa en del skönlitteratur. Berlin är verkligen ett resmål som det inte lider någon brist av litteratur om. Jag har tidigare läst Folke Schimanskis bok och skrivit om den här.

Första klass resguider är en utmärkt serie för den som bara söker restauranger, caféer och praktiska tips hur telefonautomaterna fungerar, den har jag med mig i väskan MEN jag vill också ha mera kött på benen och den aktuelle Carl-Johan Vallgren gav för tiotalet år sedan ut Berlin på 8 kapitel. Det är hans egen, högst personliga guide till den stad han själv bott i och känner väl.

Jag har plockat bland tipsen, valt och vrakat det som tilltalar mig. Tipsen med litterära aspekter, adresser där Goethe bott, museet tillägnat författarna Berthold Brecht eller Anna Seghers, finns i mångfald och några ska jag väl hinna med. Däremot är det inte lätt att veta hur mycket som är aktuellt 13 år efter utgivningen.

En annan bloggare som också läst Berlin på 8 kapitel är Boklomma.

Bokhyllerunda - F

Mitt i ljusa Småland vid sjön Rymmen ligger herrgården Tagel. Här är oerhört vackert och gårdsmiljön är bevarad förvånandsvärt intakt. Här har inte ändrat sig så mycket under senaste 100 åren.

Det är Adelheid von Schmiterlöw som var kvinnan bakom boktiteln. Hon ville egentligen bli konstnärinna men var tvungen att ge upp dessa drömmar för att bli Fröken på Tagel. När hon dog 1959 arkiverades henne brev, dagböcker och utkast till memoarer och öppnades inte förrän 100 år efter hennes födelse 1975. F d partiledaren och landshövding i Kronobergs län, Gunnar Helén har skrivit Frökens historia baserat på hennes privata papper när arkivet öppnades.

Bokmässans invigningstalare

Nu är det klart att det blir Merethe Lindström, vinnare av Nordiska Rådets Litteraturpris som inviger Bokmässan 2012. Läs mera här.

Anna Wiazemsky - Mitt Berlinbarn

Det var inte särskilt många månader sedan jag gav mig själv ett löfte att på ett tag inte läsa fler böcker som handlar om andra världskriget. Ett ovanligt korkat löfte och jag borde ha vetat bättre. Jag dras nämligen som en fluga till ljuset till dessa böcker och vilket underbart sätt att bryta sitt löfte på, genom att läsa Anne Siazemskys bok Mitt Berlinbarn!

Det är författaren själv som är berlinbarnet och boken handlar om hennes föräldrars möte och kärlekssaga i den mest otänkbara miljö, i det sönderbombade Berlin. Pappan som kallas Wia har suttit större delen av kriget i fångenskap träffar mamman Claire. De arbetar båda knutna till franska Röda Korset med att lokalisera och föra hem fångna fransmän till Frankrike. Det är ett slitsamt arbete där förhandlingarna med ryssarna för att få loss fångar ofta går trögt och där Wia som ryskfödd furste gör ett gott arbete med att bl a tolka. Claire kör ambulans.

Anna Wiazemsky har följt sina föräldrars kärlekssaga tillbaka till Berlin 1945 genom de brev de båda skrev hem till Paris och genom att prata med ett par av deras överlevande kamrater i Röda Korset och pusslat ihop deras historia. Den är rättfram, vacker och fri från nostalgi. Ett kärleksfullt porträtt av föräldrarnas kamp för att få gifta sig med varandra, deras första tid i Berlin och Annas egen födelse 1947 i ett Berlin där sjukdomar härjade och liklukten låg tät över den raserade staden långt efter krigsslutet. Claire och Wia gör Berlin till sin stad och även om allt är rosarött för dem i början låter författaren oss skymta framtiden, som inte blev helt enkel för familjen, då föräldrarnas olikheter i nationalitet, religion och uppfostran i grund och botten var för stora och bäddade för kulturkrockar. Delvis känner jag igen detta tema i Irene Nemirovskys bok Ensamhetens vin som jag skrev om här.

Anna blandar de autentiska breven och dagböckerna med delvis fiktiva berättelser från livet i Berlin och de sporadiska besöken hemma i Paris, men det fungerar faktiskt och jag är trollbunden av Mitt Berlinbarn och kommer definitivt att försöka läsa mera av samma författare.

Orhan Pamuk - Snö

Årets åttonde nobelpristagare är Orhan Pamuk och hans bok Snö. Den utspelar sig i staden Kars under några dagar 1992 då det snöar oupphörligen och ingen kan ta sig in i eller bort från staden. Kars är en mindre provinsiell stad långt bort från Ankara och Istanbul.

Läsaren får följa poeten Ka som återvänder till Turkiet efter många år i exil i Tyskland. Han reser till Kars med förhoppningen att återse en gammal flickvän och för att för en tidnings räkning skriva en artikel om en våg av självmord bland unga flickor som förvägrats bära slöja. Han stiger rakt in i en stad som är delad politiskt, där islamisterna är på frammarsch och hatet mot skolans rektor är så starkt för att han har förbjudit huvudduk på skolans flickor att han mördas. Ka blir ett huvudvittne och dras in i de politiska intrigerna och maktspelet bakom det förestående valet. Han träffar företrädare för alla olika sidor och dras djupt in i intrigerna.

Jag tycker miljöbeskrivningarna av den av snö avstängda staden Kars är underbara, liksom de av människorna, TV-n som verkar stå på överallt, tehusen som ligger i varje kvarter och alla har bilder från alperna på sina väggar. Det är en viktig roman politiskt sett som ger en bild av dagens Turkiet och de problem de brottas med. Pamuk är en duktig berättare men jag tycker boken är för lång. De ideliga utdragna konversationerna mellan personer med olika ståndpunkt blir för invecklade och rent ut sagt tråkiga. Jag är glad att jag har läst Snö, men jag fick kämpa mig igenom den och var nära att ge upp flera gånger.

Bokhyllerunda - E

Ebba Brahe var ung när 1600-talet var ungt. Hon tillhörde en av Sveriges rikaste och mäktigaste adelsfamiljer och stod kungahuset nära. Ebba växte upp och tjänstgjorde som hovfröken där och fick en fin uppfostran. Vid hovet fanns också den prins som blev Gustav II Adolf. Ljuv musik uppstod men den stränga drottningen, Gustav Adolfs mor, gick emellan och såg till att de unga tu skiljdes åt.

Ebba fick nöja sig med att gifta sig med Jacob de la Gardie och tillsammans fick de 14 barn. Den mest kände var Magnus Gabriel som var drottning Kristinas gunstling. Här kan man läsa mera om Ebba Brahe.

Svante Norrhem har skrivit boken Ebba Brahe.

Justine Levy - En ovärdig dotter

Min odyssé bland nutida fransk litteratur fortsätter. Den här gången är det En ovärdig dotter av Justine Levy som jag har läst. Detta är uppföljaren till Place de la Sorbonne, som jag skrev om här.

Louise har nu blivit 10 år äldre och förhållandet till modern är lika komplicerat. Modern är döende i cancer och Louise försöker vara hos henne och stötta så mycket hon bara kan. Saker och ting kompliceras av att Louise själv är gravid och snart ska bli mamma. Detta vågar hon inte berätta för sin dödssjuka och därmed rids hon av skuld och ångest i en förskräcklig blandning. I alla små saker som Louise själv har felat ger henne ett dåligt samvete och hon ser sig själv som en ovärdig och vem vet om hon inte kommer att bli en lika ovärdig mamma själv som hennes egen mor alltid varit.

Det är en ganska sorglig bok där Louise väntande barn inte ger henne den glädje man skulle önska henne utan hon känner ångest när hon inte kan berätta för modern. Hon brottas med tvångstankar och försöker byta löften om framtida uppoffringar mot moderns tillfrisknande. Dödens baksidor är grafiskt beskrivna i boken, hur kroppen förfaller, andedräktens sjuka unkenhet och hur det sista tunna håret bak på hjässan är sammanklibbat av svett. Det är så realistiskt skrivet att jag får gåshud.

En ovärdig dotter är en värdig uppföljare till Justine Levys första bok. Trots det svåra ämnet lättläst och mycket eftertänkansvärd.