Marjane Satrapi - Persepolis

Persepolis är ett låååångt seriealbum av Marjane Satrapi. För någon tid sedan skrev jag om Broderier av samma författare och gillade det så mycket att jag tog mig an Persepolis också, ett slag memoarer från hennes uppväxt i Iran i skuggan av revolutionen, ayatollorna och mullorna.

Det är en ganska sorglig historia om vad en diktatur och överdriven kontroll av medborgarna gör med människor. Läsaren får en lektion i hur man bäst överlever i en diktatur och samtidigt får sig till livs en rejäl portion av iransk nutidshistoria.

Serierna är tecknade på ett enkelt men mycket konkret sätt och texten är kortfattad men mycket rak och pricksäker. Trots att innehållet ofta är tragiskt och fullt av allvar finns här en härlig underton av satir och humor eller vad sägs om teckningslektioner där modellerna i Teheran såklart inte får klä av sig utan eleverna måste teckna dem fullt täckta av sjalar.

Regimen hade förstått att en person som hade fullt upp med frågor som: Är mina byxor tillräckligt långa? Sitter sjalen som den ska? Syns mitt smink? De kommer att piska mig.

Inte längre funderade på: Vart försvann min rätt att tänka fritt? Vart försvann min min yttrandefrihet? Är mitt liv uhärdligt? Vad händer med de politiska fångarna?

Bloggen A room of my own har också läst Persepolis nyligen.

Marjane Satrapi - Broderier

Jag måste krypa till korset och erkänna att jag har haft fel om seriealbum när jag har sett dem lite över axeln och inte riktigt räknat de som "riktig litteratur". I alla fall i Marjane Satrapis fall stämmer det inte alls. 

Broderier är helt enkelt lysande. En grupp iranska kvinnor samlas kring samovaren och pratar om livet, utbyter förtroenden och erfarenheter och delar med sig till varandra om sina liv (speciellt vad gäller män). De pratar om fördelarna med att vara en älskarinna kontra en hustru, vilka som opererat sin näsa, vems dotter som gift sig med vem och hur man reparerar sin oskuld. För det går tydligen, att låta en kirurg sy ihop en lite grand så den äkte maken inte märker på bröllopsnatten att bruden inte oskuld. Detta lilla kirurgiska ingrepp, att återställa mödomshinnan, kallas "att låta brodera sig". En härlig omskrivning tycker jag.

Jag sträckläste och boken var slut på mindre än en timme men jag fick så mycket till mig på denna timme som få böcker på många fler sidor ger mig normalt. Tonen är ironisk och har en bitsk humor men är ändå varm och full av kärlek. Jag ska försöka låna hem fler böcker att Satrapi för Broderier gav mersmak.

Kader Abdolah - Dagbok i kilskrift

När jag bekantade mig med Kader Abdolahs författarskap i somras och hans bok Huset i moskén, blev jag lite smått förälskad i hans sätt att skriva och berätta en historia. Dagbok i kilskrift är kanske inte riktigt i samma klass, men ändå en bok som jag inte vill lägga ifrån mig när jag väl börjat läsa.

I korthet handlar den om ett far-sonförhållande. Fadern Agha Akbar och sonen Ismail som bor i Saffransbergen i Iran. Fadern är dövstum medan Ismail är "normalbegåvad". När Ismail växer upp blir rollerna dem emellan omvända. Det är sonen som ser efter fadern, hjälper honom och visar honom tillrätta. Det är en stark och vacker kärlek dem emellan och läsaren förstår att det är svårt för dem båda när Ismail, en vänsteraktivist, tar beslutet att fly från aytaollornas Iran till väst. Han hamnar så småningom i Holland och vissa passager i boken handlar härifrån.

En dag får Ismail paket från Iran med faderns dagbok. Det är inte vilken dagbok som helst. Agha Akbars dagbok är nämligen skriven på kilskrift, det enda språk han förstår. Det blir en verklig resa för sonen i tid och rum, när han mödosamt försöker ta sig igenom, tyda och förstå faderns berättelse och tankar. Läsaren får följa med på resan. Samtidigt som Agha Akbar skriver om sitt och sin familjs liv får vi också följa med på resan genom Irans omvälvande 1900-tals historia.

Khaled Abdolah är en fantastisk berättare. Han är själv ursprungligen från Iran men bor idag i Holland och skriver faktiskt på hollänska. Han kan inte bara konsten att väva ihop en roman, han sprider också kunskap om sitt gamla hemland Iran, dess historia, religion och myter.

Huset vid moskén - Kader Abdolah

När regnet det bara öser ner i ett par dagar är det inte dumt att ta till Radioföljetongen på webben. Nu i sommar ger de som bonus Huset vid moskén av Kader Abdolah. Detta är en pseudonym för Hossein Sadjadi Ghaemmaghami Farahani. Föddes 1954 i Arak i Iran, men bor i nu i Nederländerna. Författaren tillhörde under shahen den underjordiska vänsteroppositionen och senare också under ayatollorna med Khomeini i spetsen. Han flydde till väst via Turkiet 1988.

Boken är skriven på ett enkelt språk som är lätt att ta till sig och förstå och det är en fördel när det är så pass många karaktärer med främmande namn som rör sig in och ut ur berättelsen. Huset i Huset vid moskén är egentligen huvudpersonen i berättelsen och dess invånare. Här finns ett veritabelt storhushåll med tre manliga kusiner och deras familjer och tjänstefolk i centrum.

Irans moderna historia spinns runt de tre familjerna under ca 30 av Irans mest omvälvande historia, med start 1969 med den första människan på månen. Då regerade Shahen av Iran. Han var mycket västvänlig och ville modernisera sitt land. Många opponerade sig mot moderniseringen, beroendet av USA och att islam fick en mer underordnad roll i samhället. Opinionen växte och 1979 fick shahen lämna Iran och ersattes omgående av ayatollah Khomeini och den islamska republiken. Våld och repressalier följde och familjerna i moskén drabbas precis som de flesta andra familjer i landet.

Läsaren får en utökad och mer nyanserad bild av islam och revolutionen i Iran som jag mycket väl kommer ihåg från nyhetssändningarna då för 30 år sedan. Fanatism och vad som driver människor till det är intressant att läsa.

Däremot är det ett smart och välbeprövat författarknep att låta spegla ett historiskt skeende genom en familj och vad deras medlemmar går igenom. Jag tycker mycket om boken och det som sänker betyget är tyvärr att är personporträtten är ganska platta i den här boken.