Han är tillbaka

Adolf Hitler vaknar upp på övergiven gård i Berlin, nära där bunkern låg. Det sista han kommer ihåg var att han satt på en soffa med Eva Braun. Nu har kanonerna tystnat och blir förvånad över att staden inte ligger i ruiner. Så börjar Timur Vermes bok Han är tillbaka.

Hitler lyckas ta sig till en tidningskiosk och kikar på datumet. Det är 2011! Tidningsägaren tar hand om honom och tar honom för en komiker, en sentida Parnevik som klätt ut sig till Hitler. De blir vänner och Hitler får bo i hans kiosk. Ganska snart blir han "upptäckt" av ett gäng från ett TV-bolag. De inser nyhetsvärdet och komiken i denne falske Hitler och Adolf får ett stående inslag i det sena underhållningsprogrammet är programledaren på känt maner sitter bakom ett skrivbord och intervjuar sina offer. Hitler blir en succé och får snart sin egen show och så rullar det på.

Hitler siktar på att vinna nästa val och ta över makten medan alla andra tror att han driver sin sketch till det allra yttersta. Internet och Youtube visar sig vara effektiva instrument att sprida Hitlers gospel. Han blir kult och souvenirtillverkarna vädrar morgonluft med t-shirts och muggar.

Det blir lite långrandigt att läsa alla de långa monologerna om Hitlers tankar och funderingar kring politik och företeelser i samhället. En god kunskap om Tyskland krävs för att ta till sig allt. Det är ett intressant tankeexperiment att Hitler plötsligt skulle dyka upp 65 år efter sin död och de komiska poängen är många när man jämför samhället av idag med igår. Inte minst att Hitler visar sig tillhöra de papperslösas skara.

Omslaget är genialiskt. Med bara en siluett och titeln som mustaschen är Hitler omedelbart igenkänd. Det är både en rolig och obehaglig bok som Timur Vermes har skrivit, men ändå viktig. Jag tolkar boken så att det finns likheter i vår nutid med hur det var på 1930-talet. Klimatet är även nu moget för att välkomna ett parti med radikala åsikter som går emot etablissemanget. Politikerföraktet är starkt och någon med "fräscha" idéer och karisma har potential att svepa med sig folket.

Bokmoster skrev om boken förra veckan.

Idag på temat tysk torsdag skriver följande:
Ingrid om översättare.
Bokmoster om Djurens rätt
Sanna om Bergtagen av Thomas Mann

Tysk torsdag

Sagobygden - Blodberget

Vi har fördelen att bo i Sagobygden. Hit räknas Alvesta, Ljungby och Älmhults kommuner. Här i sydvästra Småland har man gått samman för att bevara den muntliga berättartraditionen. Här levde märkliga sagoberättare, betydelsefulla sagosamlare och här finns otaliga sägenomspunna platser. Det är dessa 40 platser jag tänker presentera här på bloggen, en varje vecka. Småland är ett magiskt landskap som gömmer otaliga spännande och roliga berättelser och utflyktsmål. Centrum för själva Sagobygden ligger i Ljungby med dess Sagomuseum och årliga berättarfestival.

Blodberget

Vid en vik i sjön Åsnen tvättade Blända och hennes kvinnor av sig blodet efter striderna med danskarna. Viken kallas för Blodviken och berget för Blodberget. En annan förklaring till namnet är att det fordom firades fruktbarhetsfester här och att folk blotade till de gamla gudarna.

 

Engelska pärlor

Det var evigheters evigheter sedan jag deltog i en av Lyrans tematrios, men med mitt gamla hemland England som dagens tema kunde jag bara inte låta bli. Eftersom Lyran själv redan skrivit om Hilary Mantel kan jag knappast dra upp henne igen, även om jag redan läst uppföljaren Bring up the bodies. Så här är några av mina favvisar, helt galet blandade.

1. Monica Alis Brick Lane. En skildring om en pakistansk flicka som skickas till London utan engelskakunskaper för att gifta sig med en mycket äldre man hon aldrig träffat.

2. Den osynliga väggen av Harry Bernstein. 96-årig debutant som skrev om sin barndoms hårda verklighet där fattigdom och judendom satte gränser för livet.

3. Rachel Joyce bok Perfect som kommer på svenska i april med den något krångliga titeln Två sekunder i Byron Hemmings liv.

En bädd av dun

Varför blir vissa böcker till riktiga surdegar när det gäller att blogga om dem? Christopher O' Regans En bädd av dun har blivit en sådan. Var det för att jag läste mycket vid samma tid och några böcker ramlade bort, eller var det för att jag har svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker? I detta fallet är det lite av bägge.

Titeln En bädd av dun tyder lyx och flärd och i en bok som handlar om hovlivet kring Gustav III lär det vara på sin plats. Visst innebar livet vid hovet vackra kläder, juveler, ceremonier, teaterförställningar, spektakel, baler och att få vistas i maktens centrum. MEN det var inte bara en dans på rosor. Kungen var nyckfull och ändrade sina planer plötsligt och då gällde det att hänga med. Det var inte alltid man fick sitta och äta och när kungen ätit klart försvann all mat oavsett om de andra var klara. Långa, tråkiga timmar att bara vänta och vänta.

Christopher O' Regan har beskrivit allt detta på sitt eget charmanta sätt. Han har hittat och använt sig av ett del nytt arkivmaterial. Ändå, jag föredrar Christopher O' Regan i TV-mediet där jag tycker han kommer mer till sin rätt, än i skriftlig form.

Malla Silfverstolpes memoarer

Malla Silfverstolpe levde 1782-1861 (läs mera om hennes liv här) och skrev memoarer som är baserade på dagboksanteckningar hon förde i hela sitt liv. Via elib kan man ladda hem första delen av dessa memoarer som täcker Mallas barn- och ungdomstid. Malla växte upp hos sin rika farmor friherrinnan fru Rudbeck och gjorde sitt inträde i societeten. Dessvärre slutar del I samtidigt som Malla mognat och ska snart till att gifta sig. Som gift och som änka höll hon salong i Uppsala dit många av tiden stora namnkunniga personer flockades. Det hade varit roligare att få stifta bekantskap med Carl Jonas Love Almqvist, Per Daniel Amadeus Atterbom, Erik Gustaf Geijer, Lindblad, Anders Fredrik Skjöldebrand, Esaias Tegnér, Adolf Törneros och Johan Olof Wallin.

Att Malla var en bortskämd flicka som förde ett privilegierat liv råder det ingen tvekan om. Hon tilläts delta i de vuxnas nöjen och sällskap från en mycket tidig ålder. Speciellt om somrarna på farmoderns god Edsberg utanför Stockholm passerade en mängd människor revy. Det picknickades, dansades på bal, gjordes lustfärder i vagn och dansades på gröna ängar. På vintrarna hölls slädpartier och det var populärt att spela teater. Hela pjäser lärdes in och spelades upp för vänskapskretsen.

När jag läser Mallas memoarer upplever jag henne som smärtsamt uppriktig och skyr inte att skriva om sina egna tillkortakommanden. Det ger inte bara charm åt texten utan också en glans av att hon är ärlig på andra områden. Tyvärr måste jag medge att det blir en smula långtråkigt att läsa om den ena balen efter den andra eller vem som var gäst där och då. Det är åtskilliga män ur vänskapskretsen som passerar revy och det är svårt att hålla dem isär till slut. Bara en av männen friar till henne, och honom vill hon inte ha. Hon har svårt att fästa sig vid någon på riktigt och hennes gamla mormor vill inte tvinga henne.

Det tar några sidor innan jag vänjer mig vid det sirliga, ålderdomliga språket, men sedan är det vackert att läsa och en njutning faktiskt. Hittar jag de övriga delarna av Mallas memoarer lätt tillgängliga skulle jag inte tveka att läsa de också.

Tre noveller från elib.se av Guy, Karin och Selma

Vad vore lämpligare än att börja med än Guy de Maupassant som av många anses som novellens fader. Detta alster har titeln Kyrkogårdsdamen och är översatt av självaste Hjalmar Söderberg.

Joseph de Bardou "ungkarl och äkta parisare" besöker Montmartrekyrkogården för att där hälsa på gamla vänner, bl a en f d väninna. När han står vid hennes grav ser han en sörjande kvinna vid graven intill. Den galante de Bardou åtar sig att trösta änkan, torkar hennes tårar och stödjer henne ända hem till hennes bostad. Efter en pratstund byter hon dräkt och är redo att följa med ut och äta middag...

Karin Boye är nästa novellist på tur. Hennes Ella gör sig fri gav mig i och med titeln en helt association och förväntan än innehållet. Ellas äktenskap med Arvid är inte bra. Hennes bästa väninna gör allt för att övertala henne att lämna honom och vad Ellas mamma tycker om maken framgår också med önskvärd tydlighet. Någonstans mitt i detta gör sig då Ella fri, men inte som jag trodde. Novellen handlar om frihetslängtan och hur man gör sig fri.

Selma Lagerlöfs novell Frid på jorden kretsar kring en familj i julefrid som tillsammans läser ur bibeln när plötsligt en gammal, ynklig, knappt mänsklig figur kommer in i huset. Det visar sig att det är Urd, dottern i huset som försvann för tio år sedan. Hon berättar om sitt tragiska öde och männen i huset rustar för hämnd.

Samtliga Novellix-noveller finns att ladda hem från eLib.

Tysk torsdag - I hans majestäts tjänst

Curt Juhlin-Dannfelt var inte bara militärattaché i Berlin under hela nazitiden 1933-45, utan innehade också samma tjänst i Moskva under de värsta Stalinåren 1948-52. Dessförinnan och däremellan hann han med Riga och korta mellanspel i Bern och Prag. Staffan Thorsell har grävt djupt i arkiven och berättar i I hans majestäts tjänst om denne plikttrogne militär som lyckades kryssa mellan alla blindskär i sin minst sagt krävande anställning.

Det är en fascinerande berättelse att ta del och mycket välskriven. I hela tolv år bodde och verkade Curt Juhlin-Dannfelt i Berlin medan snaran drogs allt hårdare åt för befolkningen. Delar av tiden, i varje fall i början, kunde han ha sin familj hos sig, men när bombningarna mot Berlin intensifierades flyttade hustru och döttrar hem till Stockholm. Det måste ha varit en mycket ensamt och knivigt jobb att vara militärattaché under regimer som Hitlers och Stalins. (Läs mera här om vad det innebär att vara militärattaché).

I sin yrkesroll måste han umgås inte bara med militären i Tyskland utan mötte några av de riktiga höjdarna. Staffan Thorsell berättar om visit hos Hitler, middag med Himmler och hur vår militärattaché förhandlade med Göring om inköp av tyska vapen till Sverige. Under flera år under kriget spekulerades om Tyskland skulle invadera Sverige, men nu i efterhand går det att se att inga reella planer fanns då vi Sverige fruktade det som mest.

Tyskarna anordnade studieresor för de utländska militärattachéerna till bl a Paris och Krim, för att visa upp hur bra det gick för de tyska trupperna. Tiotalet år senare när Juhlin-Dannfelt arbetade i Moskva anordnade ryssarna inget liknande. Det var också ett mycket kallare och mera svårarbetat klimat i Sovjetunionen, där varje ryss straffades om han pratade med någon utlänning. Isoleringen var total och ambassadfolket leddes vid tillvaron där.

Annat var det i Berlin. De tyska militärerna var gästfria och tillmötesgående mot sina utländska motparter och det ordnades mottaggningar, middagar och teaterbesök i det oändliga.

Staffan Thorsell har lyckats med att skildra mannen bakom Curt Juhlin-Dannfelts officiella roll. Militärmaterial från tiden, rapporter etc varvas med brev till hustrun och andra familjemedlemmar. 

Tysk torsdag

Sagobygden - Kongshögen

Vi har fördelen att bo i Sagobygden. Hit räknas Alvesta, Ljungby och Älmhults kommuner. Här i sydvästra Småland har man gått samman för att bevara den muntliga berättartraditionen. Här levde märkliga sagoberättare, betydelsefulla sagosamlare och här finns otaliga sägenomspunna platser. Det är dessa 40 platser jag tänker presentera här på bloggen, en varje vecka. Småland är ett magiskt landskap som gömmer otaliga spännande och roliga berättelser och utflyktsmål. Centrum för själva Sagobygden ligger i Ljungby med dess Sagomuseum och årliga berättarfestival.

Kongshögen

Bländasägnen berättar om hur hjältinnan Blända tillsammans med småländska kvinnor genom list besegrade danskarna på Bråvalla hed. Den danske kungen begravdes vid Dansjöns strand i det stora stenröset som kallas Kongshögen.

 

Puzzel är tillbaka

Den charmige lille hunden Puzzel är tillbaka igen. Denna gång blir han oförhappandes hjälte och uppträder i cirkusmanegen till publikens stora jubel.

I Puzzel på cirkus känner alla fans av Isabel Halvarssons böcker igen sig. Den charmige lille vovven är i storform och tillsammans med lillmatte Mimmi bekantar de sig med djur och folk som arbetar på cirkusen.

Puzzelböckerna är måste-läsning för alla i rätt ålder och den hade definitivt tillhört mina favoriter som barn. Tidigare i serien finns Puzzel den lilla smuggelhunden och Puzzel på valpkurs.

Fallna kvinnor

Författaren Eva F Dahlgren kom 2002 ut med boken Farfar var rasbiolog. I forskningsarbetet inför den boken upptäckte hon fotoalbum med hundratals nakna fotograferad kvinnor, undermåliga kvinnor, från Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Då orkade hon inte ta till sig fotona och människoödena bakom, men nu är jobbet slutfört och har resulterat i boken Fallna kvinnor. När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut.

Hundratalet kvinnor passerade Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona under 1920-30-talen. Deras brott? Lösdriveri, de saknade arbete och bostad och förtjänade sitt uppehälle på prostitution. Runt 90% av de intagna var smittade med gonorré eller syfilis, eller bägge. Detta var före penicillinet och kondomerna var inte lagliga förrän 1938, Återfallen var många då kvinnorna hade små möjligheter att få arbete efter vistelsen i Landskrona. Många kvinnor återkom till Landskrona, lite äldre och mycket bittrare.

Väl i Landskrona katalogiserades kvinnorna, de rangordnades och inordnades i olika typer av prostituerade såsom berglärkor, demimonder eller ligistflickor. De allra flesta ansågs vara "psykiskt höggradigt abnorma". Här kommer fotoalbumen med de nakna kvinnorna in i bilden.

Det låter som en tung och deprimerande bok och det är det naturligtvis, men skriven på ett konkret och medryckande sätt. Jag kan knappt lägga den ifrån mig och läser den på en dag. En riktig bladvändare och en kvinnohistoria som inte ligger så långt bak i tiden. Det är min mormors och farmors generation det handlar om.

Violen har också läst Fallna kvinnor.

Piratenposten XI

Piratenposten tillägnas författaren Fritiof Nilsson Piraten. Jag har botaniserat lite bland äldre upplagor av tidningen och stött på följande historia.

Piraten gick till färgaffären för att köpa vit färg till flaggstången.
-Och det är rätt bråttom, sa han.
-Åja, när det gäller dej brukar det inte vara så bråttom, tyckte färghandlaren
-Jo men nu måste flaggstången vara färdigmålad och uppsatt till på söndag.
-Jaså, vad är det som händer då?
-Jo, den där jäkla grannen som jag har fyller 50 år och jag ska visa att jag min själ inte ska flagga.

Tysk torsdag - Wilhelmina Luise

Wilhelmina Luise (1799-1882) var syster till Alexander Carl, som jag skrev om här. Den psykiatriska sjukdom som han led av, drabbade också systern så småningom, fast senare i livet. Wilhelmina Luise hann först gifta sig med en ganska obetydlig prins av Preussen, Friedrich Wilhelm Ludwig. Det heter att det var en kärleksäktenskap och de fick två barn tillsammans.

Båda var kulturellt intresserade och tog livlig del i sällskapslivet i Berlin. Wilhelmine Luise ritade och målade gärna. Friedrich Wilhelm Ludwig var Preussens representant i Rhenländerna. Familjen disponerade ett residens i Düsseldorf, var Wilhelmine Luise fått en gata uppkallad efter sig, och en Rhenborg med hänförande utsikt över den romantiska floden.

På 1840-talet insjuknade i Wilhelmine Luise i "Nervenleiden", som hon ärvt av sin mor. Hon flyttade till ett eget hus där hon levde de sista 40 åren av sitt liv fram till sin död 1882.

Tysk torsdag

Sagobygden - Trollsmeden i Nockarp

Vi har fördelen att bo i Sagobygden. Hit räknas Alvesta, Ljungby och Älmhults kommuner. Här i sydvästra Småland har man gått samman för att bevara den muntliga berättartraditionen. Här levde märkliga sagoberättare, betydelsefulla sagosamlare och här finns otaliga sägenomspunna platser. Det är dessa 40 platser jag tänker presentera här på bloggen, en varje vecka. Småland är ett magiskt landskap som gömmer otaliga spännande och roliga berättelser och utflyktsmål. Centrum för själva Sagobygden ligger i Ljungby med dess Sagomuseum och årliga berättarfestival.

Trollsmeden i Nockarp

En gammal smedja har legat i Nockarp. En sen vinterkväll kom en underlig gubbe till smeden och bad att få smida. Som tack fick smeden en stor klump. Det var renaste guld.

Självhushållning på Djupadal

Självhushållning på Djupadal heter Marie och Gustav Mandelmanns bok om sitt eget stora livsprojekt, deras gård och livsstil. Boken var nominerad för Augustpriset i faktaklassen men vann tyvärr inte i slutändan.

Det är en tjock, kunskapsstinn bok packad med information om varjehanda aspekt av självhushållning, recept och odlingstips. Det är en självklar bok för varje trädgårdsälskare med odlingsambitioner. Nu har jag svårt att bärga mig till nästa odlingssäsong då en del av Mandelmanns tips ska omsättas i praktiken.

Jag har varit ett fan av Gustav och Marie sedan 2010 när Svt sände en hel serie från deras Djupadal. Samma år åkte vi en vacker sommardag dit och besökte deras gård. I caféet fick vi oss en god vegetarisk lunch, av uteslutande gårdens produkter, och tillfälle att prata tomatodlingen med Gustav.

Haren med bärnstensögon eller På spaning efter den tid som flytt

Vissa böcker är svåra att stoppa in i ett enda fack och Haren med bärnstensögon tillhör dessa. Det är en bok med många sidor och egenskaper men framförallt är det författaren Edmund de Waals högst personliga resa tillbaka i sin släkt och i Europas historia. Edmund de Waal ärver en samling japanska netsukes (läs mera om netsukes här) av en släkting. Han beslutar sig för att spåra netsukernas historia och hur de hamnade i hans familjs, familjen Ephrussis ägo.

På vägen kommer han i kontakt med tidens kulturella strömningar och dess politiska verkningar. Läsaren rör sig från Ukraina i mitten av 1800-talet till Wien, Paris och Tokyo till våra dagar. Det är en lektion i hur lätt det är att köpa vänskap och beundran för pengar och dessvärre hur det är lika lätt att förlora densamma när pengarna tryter. Familjen Ephrussis uppgång med hjälp av spannmålshandel, till fallet i och med nazisternas utrensning av judar i Wien och Paris under 1930-40 talen. Det är också berättelsen om en tjänstekvinnas lojalitet och trohet som med risk för sitt eget liv gömmer de värdefulla netsukerna i en madrass under ockupationsåren, och att senare kunna återbörda dem till sina rättmätiga ägare.

För en hängiven släktforskare som jag själv är Edmund de Waals berättelse och hans släkts persongalleri en hisnande resa som vida överträffar de bönder och torpare jag härstammar från. Jag njuter i fulla drag när han tar mig med på besök till platser i Paris och Wien och jämför med familjefotografier hur livet tedde sig och hurdan miljön var för de människor som gått före.

Mycket gott hade jag hört om Haren med bärnstensögon av Edmund de Waal innan jag satt tänderna i den, och mina förväntningar på innehållet motsvarades, med råge. Däremot tycker jag att den är lite knöligt skriven (eller kanske översatt) för läsningen flyter inte alltid på så lätt som jag skulle önska.

Edmund de Waal arbetar som keramiker och här finns hans hemsida.

Netsukes

Hatties liv sett ur barnens ögon

Hatties liv av Ayana Mathis har lovsjungits från många håll och så blir den också av mig. Detta är Ayana Mathis debutbok och hon har en frisk approach till skrivandet och överaskar ständigt genom berättelsen. Det är svårt att lägga boken ifrån sig. Det är en riktig bladvändare.

Hattie flyr den amerikanska södern tillsammans med mor och syster när hon är 15 år. De vill komma undan rasmotsättningarna och skapa sig ett bättre liv i Boston. Redan som ung gifter sig Hattie och får tvillingar som dessvärre inte lever länge. Detta trauma förföljer Hattie och trots att hon ska få ytterligare nio barn kan de inte kompensera förlusten av tvillingarna.

I varsitt kapitel får vi följa Hatties barn och ett barnbarn och ta del av deras berättelse. Genom deras ögon lär vi känna Hattie. På köpet får läsaren ett vidare perspektiv då historien med rasmotsättningar och fattigdom i USA rullas upp. Hattie är en ovanligt stark kvinna som kämpar i stort sett i hela sitt liv. Hon sparar för att köpa ett hus, men får se pengarna försvinna på annat men har ändå förmågan att överraska.

Jag upplever inte att jag kommer under skinnet på Hatties trots så många olika synvinklar på hennes liv och det är med en känsla av att här finns mer att upptäcka som jag lägger boken ifrån mig.

Slutligen ett tack till Anna på Och dagarna går som hade en tävling där jag vann Hatties liv.

Tysk torsdag - Jag var Gestapos agent

Erik Grönberg, pseudonym för Björn Smeds, har skrivit Jag var Gestapos agent som kom ut 1944. Berättelsen bygger på en självupplevd tid som en av Gestapos agenter i Finland under andra världskriget. Det är en ung man med dragning åt nazismen (eller snarare han var för allt som var emot kommunismen) som dras in i en spännande värld med äventyr värdiga en välskriven pojkbok. Det är hemliga agenter, kodspråk, hemliga mötesplatser, värvning av agenter och mycket smygande och hysch hysch. Dessvärre stannade det inte vid ett pojkboksäventyr. När agenten väl är djupt insyltad i Gestapo växer övertygelsen om att metoderna, målen är medlen är fel. Hans tro på tyskarna och nazismen rämnar. Hans väg ut ur organisationen blir inte lätt och kräver mycken planering.

Språket är rakt upp och ner, inga större person- eller miljöbeskrivningar utan mer som om det är en militärisk rapport han skrivit. Det drar ner helhetsbetyget. Det som är mest intressant är att få insyn i hur Gestapo arbetade i Finland, och också lite grand om hur de organiserade sig i Sverige under andra världskriget.

Sagobygden - Ingeborg i Mjärhult

Vi har fördelen att bo i Sagobygden. Hit räknas Alvesta, Ljungby och Älmhults kommuner. Här i sydvästra Småland har man gått samman för att bevara den muntliga berättartraditionen. Här levde märkliga sagoberättare, betydelsefulla sagosamlare och här finns otaliga sägenomspunna platser. Det är dessa 40 platser jag tänker presentera här på bloggen, en varje vecka. Småland är ett magiskt landskap som gömmer otaliga spännande och roliga berättelser och utflyktsmål. Centrum för själva Sagobygden ligger i Ljungby med dess Sagomuseum och årliga berättarfestival.

Ingeborg i Mjärhult

På 1870-talet levde den omtalade kloka kvinnan Ingeborg i Mjärhult. Carl von Linné skrev att hon “blev sökt över hela landet som ett orakel”.

 

Bokligt pyssel - Fodral till e-bokläsaren

För en som jag som aldrig varit vidare vän med varken stickor, nålar eller annat syslöjdsbetingat är jag ganska nöjd med julhelgens alster. Vad det föreställer? Jo det är ett fodral till min e-bokläsare. Den levererades utan och det har varit svårt att hitta ett i handeln som passar varför jag tänkte, nu gör jag ett själv. Sagt och gjort. Ganska stolt är jag och dessutom gläder det mitt småländska hjärta att det inte kostat en enda krona. Både garnet och knappen fanns i förråden.

Brinnande livet

Alice Munros sista (senaste?) novellsamling, med titeln Brinnande livet, läste jag tillsammans med 19 andra. Ja, det vill säga vi läste var och en för sig och diskuterade sedan novellerna på facebook i en sluten grupp. Denna digitala bokcirkel gav ett stort mervärde till  läsandet och kan starkt rekommenderas. Det är alltid nyttigt och tankeväckande att få ta del av andras synpunkter och hitta nya infallsvinklar till texten.

Brinnande livet består av 14 noveller där fyra har en stark självbiografisk prägling. Jag har gjort en del utdrag om lösryckta tankar jag har skrivit i vår facebookcirkel angående de olika novellerna.

Natt:  Först när pappan satt där på trappan upplevde jag honom som ett hot på något sätt. Att han var där av en helt annan anledning, oklart vilken.

Ögat: En annan tid med andra värderingar men visst var Alice lite väl ung att tas med till en likvaka? Själv såg jag en död människa för första gången när jag var nära 40 år.

Dolly: Jag tänker på Gwen/Dolly. Hur många skulle ställa sig i en annan kvinnas kök och diska, anmärka på hur dammiga burkarna är och verkligen ta över. Ändå kan jag inte se henne som helt och hållet osympatisk. Det var ju hon som lämnade Frank när hon träffade en annan och gifte sig.

Inom synhåll för sjön:  För mig är denna den bästa novellen hittills. Kvinnans upplevelser är verkliga men ändå surrealistiska. Hon har skrivit med en god inlevelseförmåga och så långt min inlevelseförmåga sträcker sig om hur det skulle vara att vara dement eller lida Alzheimers, tror jag att detta måste vara väldigt nära sanningen.

Jag var helt lurad ganska länge i berättelsen innan polletten föll ner. Roligt att bli överraskad och att allt inte är uppenbart.

Tåg: Tåget har burit både sorg och glädje till Belle. Först tog pappan sitt liv med tåget, sedan kom Jackson med tåget och förändrade hennes liv till det bättre, åtminstone i ett antal år.

Jag gillar hennes kunskap om hur det var strax efter kriget när hon skriver om detaljer. Innan Jackson hoppade av tåget var han noga med att ta bort reservationsskylten från hatthyllan. Att veta att det systemet med reservation fanns på tågen vid denna tid och använda kunskapen i novellen inger respekt hos mig och autentisk färg åt texten.

Stolthet: Jag är fortfarande inte övertygad om vilket kön berättarrösten i Grus var, men strunt samma. Den här killen med sitt handikapp framställs lite omanlig. Han lever ett stilla liv och därför tror jag att det där med manlig eller kvinnlig berättarröst inte spelar någon roll i det här fallet.

Corrie:  Detta är den novell som gett mig mest hittills och inte heller jag hittade något som tydde på att det var han själv, förutom att Lillian verkade kunna känna skillnad på olika sorts pälsar. Det reagerade ju Corrie på.

Paradis: Upplevde Dawn som nedtryckt av maken men blev positivt förvånad över att hon själv ordnade musikaftonen med grannarna och systerns band. Då väntade jag mig att maken skulle ta ryslig hämnd, men det verkade inte hända något.

Grus:  Jag blev inte riktigt klok på berättarjaget. Är det en pojk eller flicka? Inte för att det har jättebetydelse för berättelsen, men för min föreställningsvärlds skull är det av betydelse och jag har grubblat lite på det. Benämner Ruthann "sin partner" men det ger inte svar på min fråga.

Neal är också ganska självisk. Han sticker när det blir svårt.

Fast det blir ju pappan som i slutändan blir den trygga famnen.

Caro använder hunden för sina egna syften fler gånger, när hon smugglade med den med skolbussen och lämnade den i pappans hus.

Att lämna Maverly: Då drömde man mera kollektivt i en biosalong. Idag drömmer vi hemma med en box eller vid ett dataspel kanske?

Tycker alla fyra novellerna hittills är riktigt deprimerande men denna är nog värst. Det ligger ett kväljande täcke instängdhet och småstad över texten.

Det är en av styrkorna med Munros noveller. Det lämnar utrymme för flera tolkningar.

Det vore snarast märkvärdigt om religionen INTE spelade någon roll. I de allra flesta länder och kulturer är religionen en del av vardagen. Sverige är en av världens mest sekulariserade länder och kanske är det därför reaktionen på religionens närvaro är något att notera.

Amundsen: Förvisso verkar Amundsen lika isolerat och otillgängligt som polartrakterna. Inte så mycket mer än naturens skönhet som talar för Amundsen.

Mary är ju ganska livlig men blir kväst av doktorn upprepade gånger.

Dessutom verkar han inte kunna laga annat än fläskkotletter.

Att nå Japan: Ett sammanfattande ord kanske kan vara äventyrslusta? Hon passar på den månad hon ska passa huset i Toronto att leva lite. Jag hittar ingen indikation på att hon inte tänker gå tillbaka till Peter sedan.

Detta är en novell som jag skulle vilja ha en fortsättning på. Jag kan tänka mig och fantisera flera olika möjliga slut.

Snarare defaitistisk. Hon vågar/vill inte själv ta beslutet och överlämnar det åt ödet. Sedan slipper hon kanske inför sig själv att få skulden om det går galet?

Sammanfattning av novellsamlingen Brinnande livet: Det är få av novellerna som gjorde något djupare intryck på mig och som jag kommer ihåg ett par veckor efter jag läst dem. Det jag hade störst behållning av var de fyra sista berättelserna, med självbiografiska drag. Jag tycker inte att Brinnande livet blir en sådan bra helhet som novellerna i Kärlek, vänskap, hat är.