Vårt kära sockenblad har fått ny redaktion, ny layout och genomgår för tillfället en ganska radikal förändring, dock är jag glad att rapportera att de vill ha kvar mina boktips, Maries boktrippel. Dessutom har jag inviterats att bli med i kulturredaktionen vilket jag stolt tackat jag. Återstår att se vad det kommer att innebära. Min senaste boktrippel handlade om
barndomsskildringar och dessa tre har jag skrivit om.
Skynda att älska – Alex Schulmann
Jag minns att jag sett något
reportage om kändisfamiljen Schulman på 1970-talet när de tre sönerna var små
men inte reflekterat så mycket över det då. Att Alex Schulman som vuxen är en
ganska kaxig typ och ibland rent av otrevlig när han framträder i media, men
inte värre än att det har gått att undvika honom. Jag brukar göra så med folk
jag inte tycker om, enklast att inte bli uppretad i onödan. När jag lyssnade på
Alex Schulmans sommarprogram förra året blev jag tvungen att göra en ganska
rask omvärdering av honom. Efter att ha läst boken Skynda att älska är jag
omvänd kan jag säga. Ett vackrare skrivet porträtt av en far får man leta
efter. Alex skyggar inte för att berätta om dåliga sidor hos pappan men det är
de ljusa minnena som dominerar, de flesta av förlagda till sommarstället i
Värmland.
Efter pappa Allan Schulmans
död nekar Alex att sörja, det är en sorgeprocess som kom av sig. Det går fem år innan han besöker torpet med
alla sommarminnen igen efter pappans död. När han så börjar gå i terapi tar han
tag i känslorna kring pappans död och börjar äntligen sörja. Boken är skriven
på ett milt och lågmält sätt som jag i första hand inte förknippar med Alex
Schulman men det är roligt att se att han har flera strängar på sin lyra. Han
beskriver sin pappas åldrande, hans pillertrillande och dödsångest på ett fint
sätt och tårarna rullade över mina kinder när jag läste slutet av boken.
Jonas Hassen Khemiri – Montecore – en unik tiger
Vissa böcker träffar en rakt
in i själen, eller kanske rakt i maggropen så man nästan tappar andan.
Montecore - En unik tiger av Jonas Hassen Khemiri, är just en sådan bok.
Huvudpersonen i boken råkar
heta Jonas Hassen Khemiri, som råkar vara författare och växer upp i Stockholm
som son till en svensk mor och en tunisisk far. Här någonstans i gränslandet
slutar sanningen och fantasin tar över. Det blir en slags fiktion som har drag
av självbiografi men ändå är fjärran från sanningen. Huvudpersonen Jonas får
ett mejl från Kadir, en gammal vän till Jonas far. Kadir föreslår att de
tillsammans ska skriva en bok om Jonas far och sedan får läsaren ta del av
Jonas fars berättelse, växelvis berättad av Kadir och växelvis av Jonas. Ju
längre historien löper desto mer divergerar deras två versioner. Författaren
Jonas Hassen Khemiri säger själv att han skrev boken för att visa hur svårt det
är att säga sanningen om något alls.
Visst är innehållet i boken
intressant och bra med starka karaktärer jag verkligen vill krypa under huden
på men det är språket som främst gör att jag tappar andan. Jag har haft
förmånen att lyssna på en lysande uppläsning av Rikard Wolff och Hamid Khemiri.
De har inlevelse och gör det säregna språket Jonas Hassen Khemiri verkligen
rättvisa. Det är inte alls säkert att jag hade haft samma läsupplevelse om jag
läst boken för egen maskin.
En spricka i kristallen – Cecilia von Krusenstjerna
När jag såg i
tidningen att Cecilia von Krusenstjerna fyllde 50 för några
veckor sedan tänkte jag att nu är det banne mig dags att läsa hennes debutbok En
spricka i kristallen. Den här boken har självbiografiska drag och
författarinnans alter ego heter Suss. Hon var den udda, den känsliga, den som
ingen förstod sig på i den framgångsrika familjen Gyllenhammar. Allting
kretsade kring pappa som var Volvochef och mamma var först och främst hustru
innan hon var mor.
Huvudpersonen
Suss får en svår resa genom barn- och ungdom och in i vuxenlivet. Hon passar
inte in i familjen där fasaden är allt. Hon mobbas i skolan, kommer på glid som
tonåring, hoppar av en amerikansk utbildning som vem som helst skulle avundats
henne och "räddas" av en ung man från ett liv som deprimerad och
arbetslös bulimiker. Äktenskapet blir inte långvarigt, mannen är otrogen och
föraktar Suss familj och hennes mjäkiga inställning till dem, ännu ett
misslyckande alltså.
Författaren har
skrivit en naken och avskalad skildring där hon lämnar ut både Suss och hennes
mamma ganska skoningslöst. Hon har ett realistiskt sätt att skriva utan
känsloyttringar, en stil som jag tycker mycket om. Jag såg TV-serien baserad på
boken för några år sedan, alltså ett fall där jag sett filmen innan jag läste
boken och det vann de båda på.