Brinnande livet består av 14 noveller där fyra har en stark självbiografisk prägling. Jag har gjort en del utdrag om lösryckta tankar jag har skrivit i vår facebookcirkel angående de olika novellerna.
Natt: Först när pappan satt där på trappan upplevde jag honom som ett hot på något sätt. Att han var där av en helt annan anledning, oklart vilken.
Ögat: En annan tid med andra värderingar men visst var Alice lite väl ung att tas med till en likvaka? Själv såg jag en död människa för första gången när jag var nära 40 år.
Dolly: Jag tänker på Gwen/Dolly. Hur många skulle ställa sig i en annan kvinnas kök och diska, anmärka på hur dammiga burkarna är och verkligen ta över. Ändå kan jag inte se henne som helt och hållet osympatisk. Det var ju hon som lämnade Frank när hon träffade en annan och gifte sig.
Inom synhåll för sjön: För mig är denna den bästa novellen hittills. Kvinnans upplevelser är verkliga men ändå surrealistiska. Hon har skrivit med en god inlevelseförmåga och så långt min inlevelseförmåga sträcker sig om hur det skulle vara att vara dement eller lida Alzheimers, tror jag att detta måste vara väldigt nära sanningen.
Jag var helt lurad ganska länge i berättelsen innan polletten föll ner. Roligt att bli överraskad och att allt inte är uppenbart.
Tåg: Tåget har burit både sorg och glädje till Belle. Först tog pappan sitt liv med tåget, sedan kom Jackson med tåget och förändrade hennes liv till det bättre, åtminstone i ett antal år.
Jag gillar hennes kunskap om hur det var strax efter kriget när hon skriver om detaljer. Innan Jackson hoppade av tåget var han noga med att ta bort reservationsskylten från hatthyllan. Att veta att det systemet med reservation fanns på tågen vid denna tid och använda kunskapen i novellen inger respekt hos mig och autentisk färg åt texten.
Stolthet: Jag är fortfarande inte övertygad om vilket kön berättarrösten i Grus var, men strunt samma. Den här killen med sitt handikapp framställs lite omanlig. Han lever ett stilla liv och därför tror jag att det där med manlig eller kvinnlig berättarröst inte spelar någon roll i det här fallet.
Corrie: Detta är den novell som gett mig mest hittills och inte heller jag hittade något som tydde på att det var han själv, förutom att Lillian verkade kunna känna skillnad på olika sorts pälsar. Det reagerade ju Corrie på.
Paradis: Upplevde Dawn som nedtryckt av maken men blev positivt förvånad över att hon själv ordnade musikaftonen med grannarna och systerns band. Då väntade jag mig att maken skulle ta ryslig hämnd, men det verkade inte hända något.
Grus: Jag blev inte riktigt klok på berättarjaget. Är det en pojk eller flicka? Inte för att det har jättebetydelse för berättelsen, men för min föreställningsvärlds skull är det av betydelse och jag har grubblat lite på det. Benämner Ruthann "sin partner" men det ger inte svar på min fråga.
Neal är också ganska självisk. Han sticker när det blir svårt.
Fast det blir ju pappan som i slutändan blir den trygga famnen.
Caro använder hunden för sina egna syften fler gånger, när hon smugglade med den med skolbussen och lämnade den i pappans hus.
Att lämna Maverly: Då drömde man mera kollektivt i en biosalong. Idag drömmer vi hemma med en box eller vid ett dataspel kanske?
Tycker alla fyra novellerna hittills är riktigt deprimerande men denna är nog värst. Det ligger ett kväljande täcke instängdhet och småstad över texten.
Det är en av styrkorna med Munros noveller. Det lämnar utrymme för flera tolkningar.
Det vore snarast märkvärdigt om religionen INTE spelade någon roll. I de allra flesta länder och kulturer är religionen en del av vardagen. Sverige är en av världens mest sekulariserade länder och kanske är det därför reaktionen på religionens närvaro är något att notera.
Amundsen: Förvisso verkar Amundsen lika isolerat och otillgängligt som polartrakterna. Inte så mycket mer än naturens skönhet som talar för Amundsen.
Mary är ju ganska livlig men blir kväst av doktorn upprepade gånger.
Dessutom verkar han inte kunna laga annat än fläskkotletter.
Att nå Japan: Ett sammanfattande ord kanske kan vara äventyrslusta? Hon passar på den månad hon ska passa huset i Toronto att leva lite. Jag hittar ingen indikation på att hon inte tänker gå tillbaka till Peter sedan.
Detta är en novell som jag skulle vilja ha en fortsättning på. Jag kan tänka mig och fantisera flera olika möjliga slut.
Snarare defaitistisk. Hon vågar/vill inte själv ta beslutet och överlämnar det åt ödet. Sedan slipper hon kanske inför sig själv att få skulden om det går galet?
Sammanfattning av novellsamlingen Brinnande livet: Det är få av novellerna som gjorde något djupare intryck på mig och som jag kommer ihåg ett par veckor efter jag läst dem. Det jag hade störst behållning av var de fyra sista berättelserna, med självbiografiska drag. Jag tycker inte att Brinnande livet blir en sådan bra helhet som novellerna i Kärlek, vänskap, hat är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar