Jag glömmer lika fort som jag läst

Det har blivit en del noveller på sista tiden, inte minst senaste nobellpristagaren Alice Munros samling Brinnande livet. Det var alltså med viss förhoppning jag plockade upp årets första nobelpristagare, William Faulkner och hans novellsamling En ros åt Emelie. Men det var långt ifrån Munros moderna och stiliga stilistiska sätt. Det blev en jobbig läsning och minst en omlåning från biblioteket. Hur kan 239 sidor fördelade på tio noveller vara så svåra att plöja igenom? Det enda undantaget var titelnovellen, En ros åt Emelie som jag sögs in i.

William Faulkner fick sitt pris 1949 strax efter andra världskriget. Hans miljö är landsbygden i sydstaterna, vita och svarta, fattiga och rika, mycket jakt, oärlighet och lurendrejeri. Varken språket, miljön eller innehållet tilltalar mig.

Vissa bakslag får man räkna med men min nobelprisläsarkampanj går vidare. William Faulkner var nr 73 av totalt 110 pristagare. Alltså återstår mig 37 författarskap att läsa. De senaste åren har jag betat av ett halvdussin om året och med den farten bör jag vara klar år 2020.

En egen plats

Boken har legat länge och väntat på rätt tillfälle att läsas, och då blev det inte i pappersform utan som ljudbok. Charlie Beale dyker upp i en sömnig liten stad i Virginia där det aldrig begåtts ett brott. Redan här i början av boken står det klart att innan boken är slut kommer ett brott att begås och att Charlie Beale kommer att vara inblandad på något sätt. Robert Goolricks bok En egen plats, är en kärlekshistoria som försöker sticka ut redan innan läsningen börjar. Boksidorna är nämligen ojämnt skurna för att likna en äldre, sprättad bok. Denna yttre finess gör varken till eller ifrån ska det visa sig.

Charlie stannar i sömniga Brownsburg, jobbar som slaktare och skaffar sig några vänner, mest av allt skaffar han sig mark, gårdar och mera mark. Det allra mesta skriver han i hemlighet över på Sylvain Glass som han har förälskat sig i. Hon är gift med, jag köpt, av en äldre man och till Charlies ilska vägrar hon lämna sin make som har hållhakar på henne. Sylvain är en vacker ung flicka som drömmer bort sina dagar på biografer och ser massor av filmer. Hon låter sy upp filmstjärnornas vackra klänningar och lever i sin egen drömvärld.

Temat äldre man, yngre flicka är lite uttjatat tycker jag och själva storyn är inte heller så originell. Slutet är inte svårt att räkna ut, det är vägen dit som borde varit intressant att skriva om, men det lyckas inte Robert Goolrick med. Jag kommer nog dessvärre att glömma bort boken ganska snart.

Människans bästa vän

Alla hundägare vet att människans bästa vän är hunden. En del hundar är mer fantastiska än andra. Dan Dye och Mark Beckloff har skrivit en bok om sin hund, Den fantastiska Gracie. Detta är en sann historia om en speciell hund och två vanliga grabbar.

Gracies början blev svår. Hon var både född albino och till på köpet döv. Kennelägaren skulle just till att avliva henne när Dan och Mark dök upp. De rördes av hundens utsatthet men kände att hon var värd en chans. Gracie fann sig väl tillrätta och var och en förstår att det är annorlunda att uppfostra en döv hund, men de lyckades men mycket tid, kärlek och envishet.

När Gracie slutade äta vanlig mat drev desperationen dem till att börja baka hundkex till henne, som hon faktiskt åt. Kexen blev en hit även bland deras hundägande vänner och så föddes en ny affärsidé. Nyttiga kex för hundar. The Three Dog Bakery var fött och har blivit en av USA.s mest framgångsrika företag.

Berättelsen är sann och ibland är det nog för att få mig att välja bort en bok, men detta är en charmig berättelse om ömsesidig kärlek mellan djur och människa. Jag både log, skrattade och grät när jag läste den. För de som har läst boken om bibliotekskatten Dewey är detta en liknande berättelse ur livet. Den gjorde mig verkligen varm om hjärtat.

Hatties liv sett ur barnens ögon

Hatties liv av Ayana Mathis har lovsjungits från många håll och så blir den också av mig. Detta är Ayana Mathis debutbok och hon har en frisk approach till skrivandet och överaskar ständigt genom berättelsen. Det är svårt att lägga boken ifrån sig. Det är en riktig bladvändare.

Hattie flyr den amerikanska södern tillsammans med mor och syster när hon är 15 år. De vill komma undan rasmotsättningarna och skapa sig ett bättre liv i Boston. Redan som ung gifter sig Hattie och får tvillingar som dessvärre inte lever länge. Detta trauma förföljer Hattie och trots att hon ska få ytterligare nio barn kan de inte kompensera förlusten av tvillingarna.

I varsitt kapitel får vi följa Hatties barn och ett barnbarn och ta del av deras berättelse. Genom deras ögon lär vi känna Hattie. På köpet får läsaren ett vidare perspektiv då historien med rasmotsättningar och fattigdom i USA rullas upp. Hattie är en ovanligt stark kvinna som kämpar i stort sett i hela sitt liv. Hon sparar för att köpa ett hus, men får se pengarna försvinna på annat men har ändå förmågan att överraska.

Jag upplever inte att jag kommer under skinnet på Hatties trots så många olika synvinklar på hennes liv och det är med en känsla av att här finns mer att upptäcka som jag lägger boken ifrån mig.

Slutligen ett tack till Anna på Och dagarna går som hade en tävling där jag vann Hatties liv.

Vi kom över havet, en riktig pärla

Ett knytnävsslag i magen är inte riktigt hur jag kände när jag läste Vi kom över havet, men tappade andan gjorde jag. Av förundran och av beundran. Julie Otsuka har berättat en i stort sett okänd historia på ett oerhört vackert, annorlunda och medryckande sätt.

På ett fartyg från Japan med destination USA reser 1919 en hel last med kvinnor för att gifta sig. De är postorderbrudar, beställda av män som redan invandrat till det förlovade landet. De har aldrig träffat sin män. De bär med sig fotografier på makarna som visar sig vara minst 20 år för gamla och drömmar om lycka och framgång. Makarna visar sig inte vara de utlovade bankdirektörer, disponenter och företagsledare de utgivit sig för att vara utan mestadels lantbruksarbetare eller så driver de någon liten restaurang eller närbutik. Det som väntar de japanska kvinnorna vid framkomsten är hårt slit, mycket arbete och lite kärlek.

Julie Otsukas skickliga berättarteknik beskriver alla kvinnor som ett kollektivt, ingen får mer plats än den andra och berättarrösten är nästan genomgående VI. Det ständiga upprepandet av ordet vi som handlar om upplevelser från bröllopsnatten må ses vid första anblicken som en uppräkning, men det är mer än så. Valet av pronomen skapar sammanhållning och en gemensam upplevelse. En katalog av mänskligt lidande, av kulturkrock och många kvinnors svåra upplevelser, t ex:

Vi födde i dammiga vigårdsläger i Elk Grove och Florin. Vi födde på avlägsna gårdar i Iperial Valley enbart hjälp av våra äkta män... Vi födde i Rialto i skenet av en fotogenlapa ovanpå ett gammalt sidentäcke som vi hade haft med oss i vår koffert från Japan... Vi födde i städer där inga läkare tog emot oss, och vi sköljde själva ur oss efterbörden... Vi födde bakom en spetsgardin Adachis frisersalong i Gardena, medan vår make gav mr Ota veckans rakning... o s v.

Efter Japans attack på Pearl Harbor 1941 blir japanerna sedda som rikets fiender. Likt judarna i ghettot i nazityskland som transporterades i godstågen, samlas japanerna ihop och förs bort utan att de, eller de kringboende vet vart, och utan någons protester.

En tänkvärd bok. En vacker bok. En bok jag är väldigt glad jag läst.

Är Hemingway alltid en litterär hjälte?

Det var länge sedan jag läste något av Ernest Hemingway. Senast för 10-talet år sedan var det Över floden in bland träden som verkligen är vintage Hemingway och inte gör läsaren besviken. Hårdkokt är ett ofta använt ord om författaren och visst är Och solen har sin gång bitvis hårdkokt, men jag upptäcker till min förfäran att den är ganska händelsefattig och rentav tråkig. Besvikelsen står mig upp i halsen, inte ska väl jag uppleva Hemingway så?

Ett gäng mer eller mindre arbetsskygga unga människor baserade i Paris på 1920-talet ska ut och röra på sig. Målet är tjurrusningarna i Pamplona och på vägen dit gör några av dem en avstickare för att fiska. Väl framme i Pamplona gör de det som de gör bäst, de super. Brett, lady Ashley är en kvinnan i sällskapet och de flesta karlarna trånar efter henne och hon har bara ögonen på en av matadorerna.

Det flyter blod, både manligt i slagsmålen om lady Ashley och tjurblod i det grymma tidsfördriv som kallas tjurfäktning att jag blir ganska nöjd när även matadoren blöder lite grand. Kanske har jag redan konsumerat de bästa Hemingwayböckerna eftersom denna lämnade mig ganska kall. I så fall är jag lite deppig för det. Han är bäst när han är bra, men den här gjorde det inte för mig.

Brev till en bokhandel.

Helene Hanff är en amerikansk skribent som 1949 via brev gör sin första beställning till bokhandeln Marks & Co. Adressen till bokhandeln är 84, Charing Cross Road vilket också blir titeln på boken så småningom. Brevväxlingen mellan Helene Hanff och Frank Doel i bokhandeln blir början på en lång vänskap. Breven som från början är strikt affärsmässiga med beställningar av böcker blir över tiden mer och mer personliga. Det är efterkrigstid i England och fortfarande brist på många varor. Helene skickar välkomna paket till sin engelska vänner innehållande diverse godsaker.

När brevväxlingen ges ut i England 1971 bjuds Helene Hanff till England för lanseringen av boken och för att träffa Frank Doels familj. Han har själv hunnit gå bort och Helene och han får aldrig träffa varandra. I utgåvan jag har läst ingår även Hertiginnan av Bloomsbury Street, som beskriver Helenes resa till London.

 

Boken handlar ju bara inte om böcker utan är också ett tidsdokument över ett svunnet sätt att kommunicera och ger en inblick i hur knapert livet var i de länder som aktivt deltagit i andra världskriget. Det är fascinerande att se på vilka olika sätt en vänskap kan starta och växa sig stark.

 

84, Charing Cross Road ingår i utmaningen Böcker om Böcker som Västmanländskan bokblogg anordnar. Är det någon som inte reda har tagit del av den här lilla pärlan rekommenderar jag omedelbar läsning. Du kommer inte att ångra dig.

En kärlekshandling, eller kanske flera?

Madeleine vaknar på sin examensmorgon och är bakfull. Läsaren får bekanta sig med henne, hennes föräldrar och en kompis Mitchell (som är kär i henne) under en allt annat en lugn frukost tillsammans. Madeleine avviker från själva examensparaden för att hasta till f d pojkvännens Leonards sida. Han är inlagd på psyket och det enda Madeleine vill göra är att finnas där för Leonard och ta hand om honom.

Handlingen spolas tillbaka i tid och vi får följa Madeleine, Leonard och Mitchell under deras studieår.  Normalt skulle jag tvekat att läsa något som hamnar under aka-porr, men här blir skolan, lektionerna och festerna mera den riktiga miljön som utspelas i än ett försök att spinna på en populär genre. Det fungerar alltså och det fungerar alldeles utmärkt. Det är inte bara tiden som skiftar i boken utan också berättarperspektivet och det är spännande. Författaren lyckas på bra sätt komma både Leonard och Mitchell in på livet med utförliga beskrivningar av deras tankar och känslor. Däremot faller dessvärre porträttet av Madeleine ganska platt till marken.

 

Jag har funderat på titeln En kärlekshandling och funderat på vad som egentligen åsyftas med det. När man vinklar och funderar på text och innehåll gör alla tre karaktärerna uppoffringar och handlar på ett sätt som skulle kunna vara vad titeln syftar på. Min tolkning är att här finns rum för flera kärlekshandlingar och inte bara en.

 

Madeleine gifter sig med Leonard och är beredd att stötta honom till 100% i hans bipolära sjukdom. Mitchell däremot luffar runt i Europa och Asien med ett brustet hjärta och försöker göra gott genom att arbeta som volontär hos moder Teresa i Indien. De sammanstrålar alla i slutet av boken och det  är inte enbart goda nyheter.

 

Detta är min första bekantskap med Jeffrey Eugenides och den ger verkligen mersmak. Det går lätt att bortse från de ibland lite väl utdragna teoretiska resonemang som förs i boken. Jag fastnar speciellt för det djupa och innehållsrika porträttet av Leonard. Det är en så stark och innehållsrik beskrivning av en person med bipolär sjukdom, att jag tyckte att Leonard stundtals verkligen kröp in under huden på mig.

 

Norstedts har gett ut denna och Jeffrey Eugenides stora genombrottsroman Middlesex som jag nu också är sugen att ge mig på.

En 96-årig debutant

Det som först fångade mitt intresse var att Harry Bernstein, bokens författare debuterade när han var 96 år gammal. Boken Den osynliga väggen är Harrys memoarer och de tar sin början i ett av Englands fattiga arbetarkvarter när han själv är fyra år gammal.

Harrys pappa jobbar i en av stadens textilfabriker, han super och struntar i sin familj. Modern kämpar med att hålla samman hemmet och familjen, hon vänder på alla slantar. De är judar och bor liksom andra av samma religion på ena sidan av gatan medan kristna familjer bo på andra sidan. Det finns en osynlig vägg mitt i gatan som bara mycket undantagsvis korsas. Varje judisk familj har en braständande kvinna från den kristna sidan av gatan som hjälper dem med matlagningen på sabbaten. När första världskriget drabbar hela landet, då unga män från båda sidor av gatan rycker ut i kriget och de sorgkantade telegrammen delas ut på bägge sidor, först då kan man börja skönja en ljusning i förhållandena. När Harrys storasyster Lily blir kär i en man från den kristna sidan sätts mycket på sin spets.

 

Jag älskade verkligen att läsa den här boken. Man möter ett myllrande persongalleri och verklighetstrogna miljöer som skildras med stor detalrikedom. Harry berättar rättframt utan sentimentalitet om de knappa förhållanden som familjen tvangs leva under och tips och tricks hur man kunde utvidga hushållskassan. Rekommenderas.

Mary Ann Shaffer - Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Det är några år sedan jag läste den här boken men eftersom jag inte har skrivit om den på bloggen ännu tänkte jag att det nog duger att återanvända den. Titeln är lång och tungvrickande och omöjlig att komma ihåg, eller vad sägs om Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap? Dessbättre är allt om boken tvärtom och så mycket bättre.

En amerikans författare är i England efter andra världskriget för att skaffa sig inspiration till sin nästa bok när hon snubblar över ett uppslag. En grupp människor har på kanalön Guernsey under den tyska ockupationen skapat sig en bokcirkel där man träffas och äter och pratar om mat. Bokcirkeln döljer också andra aktiviteter som gruppen hade för sig. Boken är skriven i form av brev mellan bokcirkelns medlemmar och från dem till författarinnan. Det låter kanske rörigt men det är långt ifrån det. Jag tycker inte bara det är charmig och ett klurigt sätt att berätta en historia utan också personligt där läsaren får sig till livs bit efter bit av berättelsen från olika håll. Det är lite som att lägga ett underbart intellektuellt pussel och samtidigt får man lära sig mera om den tyska ockupationen och hur befolkningen på Guernsey påverkades.

 

Trots den allvarliga undertonen finns här gott om humor och miljöbeskrivningarna är vackert skrivna men ibland är allt lite för trevligt, på gränsen till sentimental.

 

Läsningen av den här boken är en del i Västmanländskans utmaning Böcker om Böcker.

 

 

Är detta verkligen en debutroman?

Det är svårt att tro att Mississippi är en debutroman för den innehåller så många viktiga komponenter, har flera bottnar och överaskar fram till sista sidan. Det är en verkligt stark bok som Hillary Jordan har skrivit om den amerikanska södern. Läsaren känner igen berättelser om rasmotsättningar och rasism men hon skriver om det på ett rakt, fräscht och enkelt sätt att det ibland verkar som att det är första gången jag läser något liknande.

Vi befinner oss strax efter andra världskrigets slut och Henry McAllan drömmer om att äga en gård och odla bomull. Han släpar med sin fru Laura som är van vid storstadens bekvämlighet och deras två barn till sin drömtillvaro i Mississippideltats mitt. Huset saknar alla bekvämligheter som vatten och el. Laura får hjälp i hushållet av en av de svarta arrendatorernas fruar, Florence Jackson. Familjen Jackson stretar att få tillvaron att gå runt och kan knappt unna sig livets nödtorft. Henrys yngre bror Jamie kommer hem från kriget i Europa samtidigt som Jacksons son Ronsel. Ronsel har lyckats bra i kriget och t o m haft en tysk flickvän varför hemkomsten till Mississippi är särskilt svår för honom.

Jamie, Henry, Ronsel, Laura och Ronsels far Hap är bokens fem berättarröster och de turas om att föra berättelsen framåt. Det är ett sätt att berätta som fungerar bra. Vänskap, älskog, tacksamhetsskuld, hat och hopplöshet gör att berättarna på olika sätt blir insyltade med varandra. När Ku klux klan inte helt överaskande gör sitt intåg i berättelsen vet vi att någon kommer att råka riktigt illa ut. Hatet jäser och jäser nog för att kunna mörda. Läsaren drivs framåt mot slutet som Hillary Jordan har lyckats göra extra spännande. Hennes sätt att skildra miljöerna gör att jag kan höra leran klafsan under fötterna på mig. En verkligt skicklig debut.

Andra som läst Mississippi är med näsan i en bok och böcker, böcker, böcker.

Who wants to live forever?

Who wants to live forever? sjöng rockgruppen Queen i filmen Highlander 1986. Henrietta Lacks lever verkligen för evigt antingen hon ville det eller inte. 1951 dog Henrietta i livmoderhalscancer men ett par av hennes vävnadsprov läkarna tog från hennes tumör började dela sig och blev början till något helt nytt inom forskningen.

Henrietta Lacks var själv en relativt fattig, svart amerikansk kvinna som växt upp på en tobaksplantage och fick fem barn innan hon dog som 30-årig. Hennes familj godkände aldrig provtagningen från Henrietta och de levde ovetande i över 20 år om att hennes HeLa-celler spreds från laboratorium till laboratium och att de användes flitigt till all slags medicinsk forskning.

Rebecca Skloot, en ung vetenskapsjournalist, har ända sedan skoltiden varit fascinerad av HeLa-cellerna och kvinnan bakom dem. Det är många års tålmodig forskning som ligger bakom boken Den odödliga Henrietta Lacks, speciellt när det gällde att närma sig Henrietta vuxna barn som var minst sagt luttrade och misstänksamma när det kom till deras mammas celler. Slutprodukten är fantastisk. Trots att det är en faktabok, skriven av en vetenskapsjournalist är den skriven på ett lättfattligt sätt så det bara inte går att sluta läsa. Henriettas personliga historia, hennes barns liv efter hennes död varvas med cellernas historia och en stor portion vetenskaplig historia som är oerhört intressant.

Henriettas celler har bidragit till att finna mediciner mot herpes, leukemi, influensa, blödarsjuka, parkinson, sexuellt överförbara sjukdomar och blindtarmsinflammation, en mångmiljonindustri där familjen inte fått ett rött dime. Inte så konstigt att de är bittra. Författaren lyckas dock genom tålamod och intresse gå en lång väg mot att skapa ett slags förståelse hos Henriettas familj så att de vänjer sig vid tanken vad deras mammas celler åstadkommit och kan t o m vara stolta över det. Löpande förs också en etisk diskussion kring forskning, vem äger en människas celler och hur framtiden kan komma att gestalta sig.

Erin Morgenstern - Nattens cirkus

Jag måste erkänna att jag först var skeptisk när recensiosexemplaret av Nattens cirkus från Norstedts damp ner i brevlådan. Av baksidestexten att döma är inte detta min vanliga litterära kost och därför har läsandet av boken fördröjts lite. Att ha låga förväntningar på en bok är aldrig fel och jag måste säga att under läsandets gång har jag inte bara omvänts utan helt förtrollats av Erin Morgensterns debutbok.

Två rivaliserande trollkarlar lär i slutet av 1800-talet upp varsin elev, Celia och Marco, som när tiden är inne ska strida mot varandra på liv och död. De får inte veta när striden ska stå och det dröjer innan båda förstår vem deras motspelare är. Cirkusen är arenan där det hela ska utspelas. Nattens cirkusen är som namnet antyder endast öppen nattetid. Den förflyttar sig mellan länder och kontinenter utan att det märks och kan varsomhelst och närsomhelst slå upp sina portar. Besökande till cirkusen låter sig tjusas och förtrollas av akrobater, kontortionister, illusionister, tarotkortsläsare likväl som fantastiska skapelser som isträdgården och molntältet.

Morgenstern har omsorgsfullt lagt scenen tillrätta för handlingen och förbereder allt till läsarens förtjusning och där vi utan nåd slussas mot klimax. Under tiden läggs flera villospår ut som gör mig osäker på om de överhuvudtaget kommer att ha någon betydelse för händelseförloppet. Det är en förtrollande saga som är mystisk, magiskt, fantastisk och oförutsägbar. Jag tycker om författarens förmåga att bygga upp berättelsen, nya karaktärer introduceras efterhand och inte mycket är klarlagt från början. Min egen fantasi tillåts spela fritt om hur det egentligen ser ut på Nattens cirkus och när boken även utvecklas till att bli en kärleksroman av kvaliteter som klassiker är gjorda av, är jag mycket nöjd med mitt läsande och glad att jag övervunnit en del fördomar på vägen.

I Skottland nyligen fanns Nattens cirkus
 med på alla bästsäljarhyllor.

Nicole Krauss - Det stora huset

För ett år sedan fick jag min första smak av Nicole Krauss författarskap med romanen Kärlekens historia. I centrum för Kärlekens historia finns en bok och nu i Det stora huset handlar det istället om ett skrivbord och vilka ägare skrivbordet haft under ett antal år. Boken är uppdelad i två delar och varje del i fyra kapitel och fyra berättare som vi får följa genom tid och från olika platser som London, Jerusalem, Berlin, New York och Budapest.

Titeln Det stora huset syftar på den talmudiska skola där huvudtanken är att på skriftlig väg försöka återskapa det som det judiska folket förlorade i och med att templet i Jerusalem brändes ner av romarna. Om alla människors minnen och fragment läggs samman till en enda stor sanning kan livet och temlet återskapas, det blir ett stort hus tillsammans.

De fyra berättarna har alla förlorat något eller någon och deras berättelser förs fram av en berättelse i jag-form som efter en del inledande besvär för mig fungerar alldeles utmärkt. Jag finner att jag föredrar den här boken framför Kärlekens historia. Den är mörkare och sorgsnare måhända men den är tät, intensiv och jag rycks med vilket är en mycket viktig kritera för att jag ska gilla en bok.

Jag har lyssnat på boken och tyvärr har denna uppdelning gått mig förbi. Det har även varit en nackdel att lyssna den här gången för romanen kräver sin läsare och koncentrationen bör vara på högvarv. Dessvärre har en hel del av de ledtrådar som författaren ger sin läsare därmed gått förlorad. Jag vet till nästa Kraussbok att då är det läsning som gäller.

Toni Morrison - En välsignelse

Redan årets femte nobelpristagare som jag läst. Toni Morrison är en av de författare, vi som läser kursen på Umea universitet om Nobelpriset i litteratur 7,5 poäng, specialstuderar. Det går tyvärr ganska trögt med läsningen av kursen för mig men den här boken tyckte jag ändå om.

En välsignelse utspelar sig i USA på 1690-talet innan slaveriet blev riktigt satt i system. En holländska köpman får en ung svart flicka Florence som delbetalning för en skuld. Historien kretsar sig egentligen kring kvinnorna på holländarens farm, hans hustru, en indiankvinna vid namn Lina och en sorglig flicka som faktiskt inte har något annat namn än Sorg. Handlingen kretsar kring de här kvinnornas liv men det är ändå Florences mor som på ett annorlunda sätt blir huvudpersonen utan att hon har förekommit mer än på ett par sidor i början av storyn. Det är Florences mor som är sin ägares personliga ägodel som ser till att dottern blir ivägskickad till holländaren och på så sätt skonad från ett öde värre än döden.

Jag tyckte det tog tid att komma in i handlingen av och personerna när i En välsignelse. Ju mer jag läste, desto mera fakta kom fram om personerna och det blev lättare att läsa. Såvitt jag kan bedöma förtjänade Toni Morrison sitt nobelpris och genom föreläsningarna på kursen har jag lärt mig att i vissa fall kunna sätta in pristagarna i ett större skeende och att de ibland speglar sitt lands och sitt kulturs historia. Så sant i fallet Toni Morrison. Motiveringen för hennes nobelpris lyder:

”som genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”

Kathryn Stockett - Niceville

Det finns böcker som skjuts som en pil in i bröstet och stannar där. Kathryn Stocketts Niceville är utan tvekan en sådan bok. Jag var säker på att jag skulle tycka om den efter att ha läst alla bloggkollegors och andra recensioner men att jag skulle älska den så totalt och förbehållnigslöst var jag inte beredd på.

Storyn är säkert bekant vid det här laget. En grupp svarta hembitränden i staden Jackson i Mississippi ställer efter mycken tvekan och övertalning och  med risk för sina egna liv upp och berättar om sina erfarenheter som hemhjälper hos vita fruar i stan. Det komplicerade är att den de berättar för, Skeeter, är en vit kvinna som själv uppfostrats av en svart hemhjälp. När Skeeter tar ställning för de svarta och korsar ras- och klassklyftor fryses hon effektivt ut ur den vita gemenskapen. Hennes tennispartner börjar spela med någon annan, pojkvännens frieri går om intet, inbjudningar till bridgespel uteblir och hon fråntas hedersuppdrag i de vita kvinnornas föreningar.

Kathryn Stockett har skapat en riktig klassiker till kvinnoporträtt i den vita socitetskvinnan Hilly Holbrook. Hon är redo till vad som helst för att nå sina mål och styr Jacksons övriga kvinnor med järnhand. Dessutom är det roligt för en boknörd att läsa en roman där en av de röda trådarna är arbetet med att skriva en bok.

De vitas pengar, makt och inflytande kunde ruinera vilken som helst svart familj. De vita hade makten över jobben, bostäderna och skolan och som en skugga lurade rasdiskrimineringen och Klux klux klan alltid i bakgrunden, redo att lära den svarte som tog sig ton en läxa. Den enda vägen framåt, det enda sättet att förbättra sin situation var för hembiträdena att berätta sin historia trots de hot som svävar över dem. De satte verkligen sina liv på spel.

Jag är övertygad om att detta kommer att vara en av 2012 års stora läsupplevelser. Boken är så intensiv att jag kan känna hettan i amerikanska södern dallra mellan boksidorna och det har givit mersmak. Jag kommer snart att läsa Harper Lees Dödssynden som alltför länge legat som hyllvärmare och bara väntat och som faktiskt nämns i Niceville flera gånger.

Siri Hustvedt - Sommaren utan män

Mia är poet och kring de femtio. Efter 30 års äktenskap tillkännager hennes make en dag att han vill ta en paus. Mia får ett sammanbrott, en psykos, och hamnar på sjukhus ett tag. Räddningen och återuppbyggnaden av Mias liv sker över en sommar, Sommaren utan män.

Mia tar jobb som en slags poesilärarinna för en grupp 12-åriga flickor. Vi får på nära håll uppleva hur elaka de är mot en i gruppen och hur Mia försöker sona och förena med hjälp av den litterära skapandeprocessen. En annan grupp av kvinnor som figurerar som en stark och härlig grupp är Mias mor och hennes väninnor, De Fem Svanarna på äldreboendet. Damerna har en egen bokcirkel och det är extra roligt att följa deras samtal kring bl a Jane Austen. De gamla damerna har också en väldigt pragmatisk inställning till döden något som läsaren får bevittna. Dessutom förekommer Mia syster och en granne, en kvinna med två små barn och en del äktenskapliga problem.

De här kvinnoödena och deras olika åldrar går in och ut i varandra i berättelsen och det gäller att hänga med i svängarna. Mina speciella favoritstycken i boken var nog de där de unga flickorna var med. Mödan av att växa upp, tonårsproblem, hemlig kärlek och kärleken till poesin behöver inte vara intantilt eller sötsliskigt skrivet. Siri Hustvedt ger var ålder tid och plats i romanen.

Dennis Fried - Genevieve, i huvudet på en hund. En pälsklädd dams memoarer

Ibland kan det vara avkoppling att läsa något riktigt lättviktigt och lättsmält som omväxling till den litterära kost jag normalt förtär. Genevieve, i huvudet på en hund. En pälsklädd dams memoarer tillhör definitivt denna kategori. Bara den långa och krångliga titeln anger kanske att det finns mer substans i titeln än i boken.

Detta är den första bok jag läst där bokets jag är en hund. En bortskämd, amerikans papillontik med mycket egna idéer som idiotförklarar sin matte och husse. Visserligen kan jag som matte känna igen en del beteenden som vovsingen själv beskriver, men jag har svårt att tro att det ligger någon djupare tanke eller finns någon illistig plan bakom min egen hunds ibland aparta vanor som Genevieve vill ha det till.

Boken är mycket amerikansk och är väl en fortsättning på den trend där Disney har gått i bräschen för att göra alla djur mer mänskliga och mera älskansvärda. Det är vi människor som applicerar våra egna känslor på djuren när de själva förmodligen drivs mer av drifter än av något annat. Jag tror knappast att våra kära fyrbenta vänner är kapabla till att planera och tänka ut skeenden i flera led.

Ta boken för vad den är, ren underhållning och eftersom det bara tog ett par timmar att läsa den ska jag inte gräma mig så värst mycket över förspilld lästid. Jag skrattade till en gång och det var vid följande citat:

"Varför finns det katter? Det finns faktiskt inget bra svar på den frågan. Min personliga uppfattning är att det var Guds första försök att göra hundar och Han gjorde bort sig. Totalt".

Barack Obama - The story from my father

Jag hade egentligen inte några förväntningar alls på den här boken som jag kom över mest av en slump i MP3-format och den har varit min följeslagare under många svamputflykter nu på sensommaren. Politisk litteratur eller memoarer är inte det jag normalt väljer att läsa men jag är ändå glad att jag gjorde det här undantaget.

Barack Obamas bok handlar i hög grad om sin far som titeln antyder men i lika stor utsträckning om sina vita morföräldrar han växte upp med på Hawaii, sin mor och naturligtvis om sig själv. Hans historia är natutrligtvis tillrättalagd men ändå självutlämnande och ärlig på ett ibland riktigt naivt sätt. Han väjer inte för att beskriva hur han själv kom på glid som ung man och testade droger men det är ändå en mycket väl balanserad beskrivning vi får av Barack som barn, tonåring, student och ung man.

Han beskriver resan han gör till Kenya för att träffa släktingar på sin fars sida, se de platser där hans far växte upp och bekanta sig med sitt afrikanska ar. Samtidigt som han söker sina fars rötter gör han också en större inre resa, väl beskriven i boken, där han lär känna sig själv.

Ett minus är att han själv har läst in boken. Hans röst ändras sällan genom uppläsningen vare sig det är glada eller sorgliga episoder han minns. Tempot är detsamma och det är ganska forcerat vilket gör att jag tappar läsupplevelsen. På slutet får lyssnaren lite bonusmaterial i form av Obamas s k Keynote tal som han höll på demokraternas partikongress 2004. Här kommer Obama som talar verkligen till sin rätt. Han är en stor retoriker och det är synd att han inte använde lite av de kunskaperna när boken spelades in.

Sherry Jones - Medinas juvel

Medinas juvel är en berättelse om en av Mohammeds hustrur, Aisha. Det är en historisk roman och efter vad jag kan läsa mig till mycket väl underbyggd och historiskt korrekt skriven av författaren, den amerikanska journalisten Sherry Jones. Aisha var endast 6 år gammal när hon lovades bort till profeten som var mycket äldre än hon. I boken är Aisha huvudpersonen och hon tänker, talar och agerar genom Sherry Jones såklart och denna delen är fiktiv såklart.

Historiskt sett är boken intressant. Jag har lärt mig en hel del om Mohammed och islam och om kvinnans ställning i på 600-talet i det som idag är Saudi Arabien genom att läsa boken. MEN jag tröttnar fort på hur Aisha framställs och agerar. Allting är så melodramatisk och storvulet och känslor och handlingar går till ytterligheter flera gånger om i denna unga flickas tänkta värld och äktenskap med Mohammed.

Det nästan mest intressanta med Medinas juvel är att det höll på att inte bli någon bok utgiven alls. Boken var såld och allt klappat och klart med utgivningsrättigheter i flera länder när förlaget fick kalla fötter och beslutade sig för att utöva självcensur och dra tillbaka den från utgivning p g a vissa islamkännare avrått dem från att ge ut boken. Salman Rushdie kom till författarens försvar och följden blev att ett brittiskt förlag beslöt att ge ut boken trots ett brandbombsattentat. Läs mera om detta här.