Är Hemingway alltid en litterär hjälte?

Det var länge sedan jag läste något av Ernest Hemingway. Senast för 10-talet år sedan var det Över floden in bland träden som verkligen är vintage Hemingway och inte gör läsaren besviken. Hårdkokt är ett ofta använt ord om författaren och visst är Och solen har sin gång bitvis hårdkokt, men jag upptäcker till min förfäran att den är ganska händelsefattig och rentav tråkig. Besvikelsen står mig upp i halsen, inte ska väl jag uppleva Hemingway så?

Ett gäng mer eller mindre arbetsskygga unga människor baserade i Paris på 1920-talet ska ut och röra på sig. Målet är tjurrusningarna i Pamplona och på vägen dit gör några av dem en avstickare för att fiska. Väl framme i Pamplona gör de det som de gör bäst, de super. Brett, lady Ashley är en kvinnan i sällskapet och de flesta karlarna trånar efter henne och hon har bara ögonen på en av matadorerna.

Det flyter blod, både manligt i slagsmålen om lady Ashley och tjurblod i det grymma tidsfördriv som kallas tjurfäktning att jag blir ganska nöjd när även matadoren blöder lite grand. Kanske har jag redan konsumerat de bästa Hemingwayböckerna eftersom denna lämnade mig ganska kall. I så fall är jag lite deppig för det. Han är bäst när han är bra, men den här gjorde det inte för mig.