Brunner har använt det berättartekniska knepet med att låta kungen själv berätta sin historia i jag-form och det är onekligen ett bra. Få svenska kungar har väl tillägnats så många böcker som Carl XII och jag har läst en eller två tidigare. Ingen av dem andra är så ingående, så otäck, så känslokall, så realistisk som denna.
Om kungen i verkligheten var en fraktion av den person som beskrivs i boken kan jag förstå den som avlossade skottet mot honom. En större olycka för Sveriges folk har nog knappast funnits.
Så här har Brunner själv sagt om boken i DN. ”I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som troligen led av Aspergers syndrom.
– Nu måste svensk historieskrivning revideras.”
Huruvida historieskrivningen måste revideras eller ej har jag ingen uppfattning om. Brunners verk är såklart imponerande till sitt omfång. Det blev 32 CD-skivor och sammanlagt 37 timmars lyssningstid, men när är en tjock en bättre bok? Jag tyckte att det blev FÖR mycket och fick kämpa. Två gånger måste jag låna om boken för jag ville verkligen komma till slutet. Nu var jag verkligen i behov av omväxling i bilen och att få börja lyssna på Bodil Malmsten istället blev en lisa för öronen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar