Det är en kort bok, endast 148 sidor, och det lär vara något av författarens signum men det behövs inte heller flera sidor. Hanne Örstavik får fram sitt budskap ändå och att brodera ut texten hade hon inte vunnit något med. Jag tycker om det lilla formatet även om boken och budskapet är väldigt sorgligt.
Vibeke och hennes son Jon har just flyttat till en ny ort. Berättelsen sträcker sig över några timmar dagen innan Jons födelsedag. Medan han fantiserar över vad han ska få för presenter sticker mamman till biblioteket som visar sig vara stängt. Då hakar hon på en tivoliarbetare som råkar vara i stan och försvinner i flera timmar med honom medan sonen utan nyckel driver omkring på de kalla och snöiga gatorna och inbillar sig att mamman har försvunnit för att handla ingredienser till hans födelsedagstårta. Förhållandet mor-son är lika kallt och ogästvänligt som en norsk snöig vinternatt. Den liknelesen gillar jag.
Det finns också ett citat om hur det kan kännas att lämna tillbaka biblioteksböcker som tilltalar mig:
"Hon stoppar ner böckern i återlämningsinkastet, det gör nästan ont att se dem falla ner och hamna i en hög på golvet. Det är som att överge människor hon tycker om".
6 kommentarer:
Det låter som en bok som jag ska hoppa över just nu, mitt eländeskonto är välfyllt och jag behöver läsa lite mer muntert. Tack ändå för din text om boken, till sommaren kanske jag får lust på iskyla. Ps. Jag skulle gärna kommentera mer hos dig men ordkontrollen är så meckig när man skriver från mobilen...
Bra Anna att du säger ifrån. Jag har funderat på att ta bort den helt, får se om spammen jag fick ett tag har minskat. Kanske värt att prova utan ett tag igen.
Jag läste Hanne Ö:s 48 Rue Defacqz och tyckte den var lite konstig och svår att förstå sig på.
Örstavik är en sån där författare som jag alltid för kämpa lite med men vars böcker ändå alltid visar sig läsvärda i slutändan.
Ja det är ju precis så när man lämnar tillbaka! Vi har en automat som liksom rullar iväg böckerna på ett band och sen kastar ner dem i olika lådor. Brutalt är vad det är.
Det var ett fint citat, men Kärlek låter lika knepigt som 48 Rue Defacqz. Inget för mig! (men det anade du väl redan att vi inte skulle tycka lika..? ;-)
Skicka en kommentar