P D James - När döden kom till Pemberley

Englands deckardrottning ger sig på ålderns höst i kast med att låna karaktärer och miljöer av självaste Jane Austen. Det krävs självförtoende till ett sådant företag och det saknar förmodligen inte P D James. I När döden kom till Pemberley har huvudpersonerna från Stolthet och fördom, Mr Darcy och Elizabeth, varit gifta i några år. De har två barn och lever lyckliga på Pemberley. Kvällen innan årets stora bal upptäcks en död man på egendomen. Elizabeths jobbiga syster Lydia och hennes man den olycksalige mr Wickham är i högsta grad involverade.

Den som känner mig och följer bloggen vet att jag normalt skyr deckare, men skam den som inte kan prova tänkte jag och satte tänderna i den här Jane Austen-uppföljaren. Övertygad om deckarens förträfflighet som litterär genre blev jag inte och hade faktiskt inte någon större läsupplevelse. Jag känner inte närmare P D James vanliga litterära stil men hon överygar inte mig om att detta är en bok vars handling är förlagd till 1803. Människorna talar och beskrivs som några slags varelser som varken hör hemma idag eller för 200 år sedan. Det känns inte helt övertygande att 1800-talsmänniskan led av stressrelaterade sjukdomar. Däremot kan man inte slå P D James på fingrarna med att hon verkligen kan sin Austen och spinner vidare på flera trådar från orginalboken.

Jag vet inte vad jag väntade mig men hade hellre behållit mina egna fantasier om hur det gick för Elizabeth, Mr Darcy, Jane, mr Bingly och de andra kära karaktärerna än anamma P D James variant. Det känns lite klåfingrigt minst sagt och den allra största blamagen gör hon i slutet när mordgåtan är löst. Då ska mr Darcy plötsligt bekänna sina gamla synder, sina karaktärsfel och be hela världen om ursäkt. För det första tror jag inte att någon i hans ställning höll på med sådant navelskåderi på den tiden, det är väldigt långt borta från den karaktär vi känner och älskar och sedan är det så tillrättalagt och onödigt och känns helt fel. Dravel!