Jag har läst och hört mycket goda omdömen om Alessandro Bariccos böcker men dessvärre efter två försök måste jag erkänna att jag inte håller med.
Den första jag gav mig i kast med var Silke. Boken handlade om en fransk man från en sidenvävarstad på 1800-talet som gjorde årliga resor till Japan för att köpa silkesmask när den franska masken dog. Väl i Japan fick han syn på en snygg tjej som han inte kunde glömma när han åkte hem. Han såg henne nästa år men sedan var hon spårlöst försvunnen och Japan stängdes för utländska köpmän. Han fortsatte att sörja henne och fick sedan brev på japanska som han inte förstod. Han letade upp en japansk bordellmamma som ovilligt översatte brevet åt honom. Någonstans i denna tråkiga röra fanns också mannens hustru som troget väntade att han skulle återvända hem varje år, samma söndag och samma tid från sina resor.
Boken Nittonhundra orkade jag inte läsa till slut, trots sitt tunna format. Nittonhundra är namnet på en man som föddes på en båt och levde hela sitt liv på en ångbåt seglandes de sju haven. Jaha. Någonstans där tappar jag intresset.
Alessandro Baricco räknas som en av de stora nutida författarna och jag ber om tillgift att jag inte har upptäckt hans geni trots två ärliga försök.
1 kommentar:
Läste Silke för ganska många år sedan men minns att jag var smått betagen av språket och tyckte nog om handlingen också.
Skicka en kommentar