Der Kaiser und ich - Hermine Prinzessin von Preussn

Så har jag kommit till den tredje av mina tyskaspråkiga böcker från senaste resan.

Efter första världskriget störtades de tre kejsardömena i Europa, Ryssland, Österrike-Ungern och Tyskland. Det var i sanning en omvälvningens tid och många ur den forna makteliten hade svårt att hänga med och anpassa sig till de nya förhållandena och sitt nya liv. Den tyske kejsaren Wilhelm II gick i exil till grannlandet Holland. Han bodde på ett litet slott och saknade inget egentligen. Omgav sig med en hovstat som följt honom i exilen, många tjänare och höll fortfarande på sina rättigheter och på etiketten, men hans rörelsefrihet var starkt omskuren. Han fick endast röra sig på ett område några kilometer stort. När hans gemål sedan fyrtio år dör blir ensamheten honom plågsam. Vem vill gifta sig med en föredetting? En som i omvärldens ögon var orsaken till det stora kriget och hade så många miljoner människors liv på sitt samvete? En gubbe på över 70 år?

Jo, Hermine ville. Hon var född prinsessa av ett mindre betydande hus, släkten Reuss (här var Frida Lyngstad också ingift i ett par år) där alla män döps till Heinrich. Hermines far var Heinrich XXII och brodern Heinrich XXIV. Hermine var änka med fem barn och dryga 40 år, 28 år yngre än ex-kejsaren när hon tackade ja till hans frieri. Wilhelms vuxna barn, de flesta äldre än den tilltänkta bruden var mindre förtjusta.

Der Kaiser und ich är Hermines egna memoarer och det är en enda lång försvarsskrift för Kaisern och ett försök till tillbakavisande av de rykten som var i omlopp om honom. Hon slår knut på sig själv för att beskriva den f d despoten som en vänlig herre som levde för sin trädgård, sina rosor, hur lite han äter och hur han aldrig nyttjar alkohol. Vi får veta att Kaisern älskar sitt dyra fosterland Tyskland över allt annat, är väl insatt i dess affärer och skulle vara beredd att komma till dess hjälp närsomhelst.

Det blir en ganska fadd smak i munnen när jag läst ut boken över vilken god man Vilhelm ärt är och så grymt ödet behandlat honom. Jag har inte belägg för mina teorier men tror att Hermines skäl att skriva boken var tvåfaldig. Dels ville hon rättfärdiga sig själv inför världen och inte framstå som en lycksökerska som gifter sig med kejsaren av tvivelaktiga skäl. Dels fanns det strömningar i Tyskland i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet, efter kaoset som Weimarrepubliken innebar, att monarkin skulle kunna restaureras. Skulle de tankarna bli verklighet var det såklart viktigt att framställa Kaisern i så god dager som möjligt.

Varför jag inte firar nationaldagen.

En "riktig" nationaldag har de länder som har något gemensamt att samlas runt, de som firar en seger över tyranniet som de gör i Frankrike, frigörandet från en kolonialmakt som de gör i USA eller något liknande. Något som folket delar och som alla kan vara delaktiga i. En nationaldag ska komma ur folksjälen och det ska vara något speciellt.

Var för har vi nationaldag i Sverige? Det är ett ganska modernt påfund och vilar inte på någon gemensam ansträngning som Sveriges folk har uppnått, kämpat för eller kanske kämpat emot något. 1983 bestämde våra politiker att vi ska ha en nationaldag och för några år sedan förstörde de pingsten genom att plocka bort annandagen och istället ge oss ledigt 6 juni. Big deal. Varför just 6 juni? Den lama ursäkten är att 1809 och 1974 års regeringsformer utfärdades 6 juni. Ingen bra ursäkt. Gustav Vasa lär ha valts till kung denna dag 1523 och det är ett ännu större hån mot oss idag att ange det som ett gångbart skäl. Gustav Vasa struntade totalt i vad folket tyckte, han var maktmissbrukare och misstrodde sin allmoge och gjorde allt för att flytta makten till Stockholm. Känns det bekant? Inte så mycket att fira, eller hur?

Nej, här är det lama ursäkter för firande, ett firande som styrs uppifrån. "Nu gott folk ger vi er ledigt så ni kan fira nationaldagen, fira på ni bara, så trevligt att få vifta med flaggan utan att det är fotbollsmatch på gång". Det hela ger mig en unken smak i munnen. Jag minns vissa barnkalas som liten där födelsedagsbarnets mamma desperat hade tänkt ut lekar som de små skulle roas med och som stod vid kanten och tjoade och hejade på medan vi uttråkade tog oss igenom viskleken t ex som vi var för stora för och alls inte ville leka. Vi ville hitta på egna grejer att göra men mamman skulle övervaka oss. Ungefär så gjorde de styrande när de "gav oss" en nationaldag. Ut och lek små barn!

Peter Handke - Don Juan (hans egen berättelse)

Enligt uppslagsverken är Don Juan en sagofigur av spanskt ursprung, en kvinnoförförare eller fruntimmerskarl i vardagligt tal. Moliére skrev om don Juan, han har förekommit i operor och var en stor figur i det romantiska 1800-talets litteratur men Peter Handke sticker ut hakan och hävdar att hans bok handlar om den riktige don Juan och hans berättelse.

Denne don Juan ramlar bokstavligen in i ett franskt värdshus och berättar om de senaste sju dagarna och erövringen av sju kvinnor för värdshusvärden. Det är en tunn bok och man skulle kunna tro att kärleksaffärerna avverkas i ett rasande tempo, men så är det inte. Jag läste visserligen ut boken på en eftermiddag men det är mera som en lång novell med ett poetiskt språk. De olika avsnitten glider in i varandra och det gör berättelserna också. Vem som egentligen återberättar don Juans äventyr för läsaren är oklart. Är det värdshusvärden eller någon annan?

Det är inte det enda frågetecknet som boken lämnar efter sig. Jag får inte riktigt grepp om boken och tycker också det är lite svårt att efter bara en bok av denne författare, begripa mig på Handke.

Bilder från min trädgård vecka 22



Tiden när rhododendron blommar är den allra ljuvligaste.



Den blyga lilla anemonen jag fick av en
 vän förra året och tyvärr inte vet namnet på.



Min kitchiga vindflöjel är ren nostalgi.
Mina morföräldrar hade en likadan nämligen

Numera tillbringar jag all tid jag kan ute, antingen med trädgårdsarbete eller sittande under äppelträdet med en bok. Vem vet när det börjar regna igen? Det gäller att njutas medan det går.

Beate Grimsrud - En dåre fri

Otaliga bokbloggare har redan och läst och hyllat Beate Grimsruds En dåre fri. Normalt skulle en sådan hyllningskör fått mig att svalna betänkligt inför läsandet och jag skulle det låtit gå något halvår först för risken att bli besviken är alltför stor. Ungefär det som drabbade mig nyligen när jag full av förhoppningar läste den rosade Cap Esterel och blev så besviken. Hursomhelst, jag såg Babel där Betate Grimsrud var gäst och pratade om den här boken och då bestämde jag mig, jag måste läsa En dåre fri. Det är ett beslut som jag aldrig kommer att ångra.

Vartenda blad i denna 477 sidor långa bok är läsvärd, inte en bokstav för mycket. Jag var helt fängslad från morgon till kväll och ville aldrig släcka på kvällarna utan bara läsa vidare. Grimsruds beskrivning av huvudpersonen Elis sätt leva med fyra röster inom henne som ger henne olika direktiv eller hur hon är rädd att vara i sin lägenhet då golvet lutar och hon kommer att glida ut genom fönstret är så otäckt bra. Det har gett mig en fantastisk insikt, inte lik någon annan, hur det måste kännas att ha psykoser och åka in och ut på avdelningar och veta att man aldrig blir frisk.

Jag har haft förmånen att arbeta inom psykiatrin en period i mitt liv och jag önskar jag hade läst boken då för att bättre kunnat förstå några av patienterna jag träffade då. Den här boken seglar upp på första plats av lästa böcker hittills i år, lätt. Jag kan inte riktigt föreställa mig vad som skulle kunna vara bättre.

Kristi Himmelfärdsdag

Kristi Himmelfärdsdagen är ett av årets mest välkomna helgen, speciellt om man kan få fredagen ledig. Fyra härliga dagar i sträck i det som oftast är den vackraste tiden på året är inte att förakta. Enligt den kristna traditionen är det denna dag som Jesus fördes till himlen av 11 apostlar. Denna dag infaller på den 40 dagen efter Påskdagen. Den liturgiska färgen är vit idag.

Det finns även andra företeelser som har lagt beslag på Kristi Himmelfärdsdagen. En av dem är nykterhetsrörelsen som sedan1925 har firat Folknykterhetens dag idag.

Traditionellt är det även årets första metaredag, eller som vissa säger Den stora Metaredagen, idag. Traditionen sa att man skulle titta noggrant på klockan vid första nappet för vid samma tid skulle gäddan och abborren nappa sommaren igenom. Nappade det inte alls var det illavarslande.

Yacoubians Hus - Alaa Al-Aswani

Det är inte var dag som man lyssnar på en arabisk bästsäljare, men det är vad Yacoubians hus utges för att vara och jag förstår varför. Denne egyptiske författare, Alaa al-Aswany, har på ett lyckosamt sätt vävt ihop historier kring några av de hyresgäster som bor i Yacoubians hus i Kairo. Han ägnar inte bara de rika som har råd med lägenhet eller kontor i huset sina ansträngningar utan i lika hög grad de fattiga, de som bor i skjul på taket.

Som en röd tråd genom hela boken går korruptionen i det egyptiska samhället. Det finns ingen som inte går att köpa och har du inte pengar eller inflytande är vägar till ett bra jobb eller utbildning stängd för dig. Lagen är kanske till för alla, men mest för de rika som kan köpa sig ett antal polismän att slåss för sin sak.

Vi träffar den fattiga flickan som strävar uppåt i världen genom att använda sin kropp och skönhet, den unge studenten som blir muslimsk fundamentalist, en homosexuell tidningsredaktör som raggar partners bland de värnpliktiga, mannens om syr skjortor så bra att han hamnar i New York Times och många, många flera.

När jag väl bemästrat de främmande egyptiska namnen och vem som var vem insåg jag att detta var en bok att älska. Den förmedlar så mycket mer än bara invånarna i ett hus utan också egyptisk kultur, sedvänjor och vardagsliv. Andra författare har gjort sina försök att berätta historien om invånarna i ett hus, bl a Alexander McCall Smith, men Alaa al-Aswany slår honom med ett par hästlängder.