Björn af Kleens reportagebok riktar in sig på adelns jordägande och fideikommissens överlevnad trots (eller, kanske p g a lång socialdemokratisk politisk dominans i Sverige). Om man får tro författaren har ”såssarna” snarare hjälpt än stjälpt adeln att hålla kvar sina gamla jordägarprivilegier och åsidosätta lagen från 1845 om lika arvsrätt. Läs mer om vad ett fideikommiss egentligen är här.
Det är en bok som får mig att känna både förvåning och splittring. Förvåning därför att jag som de flesta andra har trott att fideikommissen verkligen avskaffades på 1960-talet och att en viss del av adeln visserligen förekommer i vissa tidningars skvallerblaskor i samband med fester, men att de i övrigt levde ett ”normalt” liv.
Splittringen kommer sig av att jag inte egentligen vet vad jag ska tycka om varken boken eller det faktum att det för vissa fideikommisser fortfarande går att skaffa sig undantag till lagstiftningen och få fideikommisset förlängt. Ett av mina större intressen har alltid varit arkitektur och på så sätt har jag alltid intresserat mig för slott och dess byggnader såväl som historien kring såklart. Därför kändes boken angelägen för mig att läsa. Björn af Kleen tar upp en del riktigt avskräckande berättelser i sin bok men det finns också avsnitt som handlar om sympatiska människor och vad de har åstadkommit.
Det här får bli mitt sista inlägg i serien om påskens traditioner men jag kanske återkommer vid nästa högtid med andra gamla seder och bruk.