Ikväll var vi några tappra som diskuterade Delphine de Vigans roman No och jag på en facebookcirkel, anordnad av enbokcirkelföralla.
Boken utspelar sig i Paris där den 13-åriga Lou ska hålla föredrag för sin klass. Lou är brådmogen tjej som har ett IQ långt utöver det vanliga. Hon har fått hoppa över två klasser i skolan, men att hålla ett föredrag skrämmer henne. I ren desperation väljer hon att intervjua en hemlös i Paris och berätta hennes historia, varför det blev som det blev. Lous intervjuobjekt är den några år äldre No som hon träffar på en järnvägsstation och fascineras av.
De träffas och skapar ett slags förhållande. Lou frågar och No svarar, ibland. De blir goda vänner och det vänder upp och ner på Lous hela tillvaro. Lou blir besatt av att ”rädda” No. Tänk om No kunde flytta in hos dem? Lous familj är tragisk. Hennes mamma är deprimerad och pappan handlingsförlamad efter att en lillasyster till Lou dött för ett antal år sedan. Föräldrarna går med på att No ska få komma och bo hos dem. Nos inflyttning blir en katalysator för allihop, de mår bättre, inte minst Lou.
Jag gillade verkligen boken och struntar i om den klassas som ungdomsbok eller som vuxenlitteratur. Det är en bladvändare, en angelägen och aktuell bok. Jag fastnade för en passus i boken:
I vilket ögonblick blev det försent hur länge har det varit försent? Var det försent redan första dagen jag såg henne, eller för ett halvår, två år, fem år sedan?
Jag hoppas verkligen att det är aldrig är för sent att göra en insats eller att hjälpa en annan människa till ett bättre eller värdigare liv.
Läs boken. Den är värd det!
2 kommentarer:
Jag tyckte boken också var jättebra, så bra att jag köpte in den till den skola jag jobbar på och nu har jag läst den med mina 14 åringar. Jag tror alla tyckte om boken. Så det är nog både en vuxen och ungdomsbok,
Tack för dina tankar, jag har låtit boken flyta förbi mig men kanske ändå att jag ska ta och låna den på bibblan...
Skicka en kommentar