Så har jag kommit till den tredje av mina tyskaspråkiga böcker från senaste resan.
Efter första världskriget störtades de tre kejsardömena i Europa, Ryssland, Österrike-Ungern och Tyskland. Det var i sanning en omvälvningens tid och många ur den forna makteliten hade svårt att hänga med och anpassa sig till de nya förhållandena och sitt nya liv. Den tyske kejsaren Wilhelm II gick i exil till grannlandet Holland. Han bodde på ett litet slott och saknade inget egentligen. Omgav sig med en hovstat som följt honom i exilen, många tjänare och höll fortfarande på sina rättigheter och på etiketten, men hans rörelsefrihet var starkt omskuren. Han fick endast röra sig på ett område några kilometer stort. När hans gemål sedan fyrtio år dör blir ensamheten honom plågsam. Vem vill gifta sig med en föredetting? En som i omvärldens ögon var orsaken till det stora kriget och hade så många miljoner människors liv på sitt samvete? En gubbe på över 70 år?
Jo, Hermine ville. Hon var född prinsessa av ett mindre betydande hus, släkten Reuss (här var Frida Lyngstad också ingift i ett par år) där alla män döps till Heinrich. Hermines far var Heinrich XXII och brodern Heinrich XXIV. Hermine var änka med fem barn och dryga 40 år, 28 år yngre än ex-kejsaren när hon tackade ja till hans frieri. Wilhelms vuxna barn, de flesta äldre än den tilltänkta bruden var mindre förtjusta.
Der Kaiser und ich är Hermines egna memoarer och det är en enda lång försvarsskrift för Kaisern och ett försök till tillbakavisande av de rykten som var i omlopp om honom. Hon slår knut på sig själv för att beskriva den f d despoten som en vänlig herre som levde för sin trädgård, sina rosor, hur lite han äter och hur han aldrig nyttjar alkohol. Vi får veta att Kaisern älskar sitt dyra fosterland Tyskland över allt annat, är väl insatt i dess affärer och skulle vara beredd att komma till dess hjälp närsomhelst.
Det blir en ganska fadd smak i munnen när jag läst ut boken över vilken god man Vilhelm ärt är och så grymt ödet behandlat honom. Jag har inte belägg för mina teorier men tror att Hermines skäl att skriva boken var tvåfaldig. Dels ville hon rättfärdiga sig själv inför världen och inte framstå som en lycksökerska som gifter sig med kejsaren av tvivelaktiga skäl. Dels fanns det strömningar i Tyskland i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet, efter kaoset som Weimarrepubliken innebar, att monarkin skulle kunna restaureras. Skulle de tankarna bli verklighet var det såklart viktigt att framställa Kaisern i så god dager som möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar