Petra Holst - Så länge jag minns

Det är inte helt ovanlig att äldre personer har huvudrollen i en bok men i Petra Holst nya roman Så länge jag minns är 82-åriga Signe hjältinnan. Karin Brunk Holmqvist kör sitt race sedan några år där ovana, lantliga pensionärer hamnar i olika situationer och just utkommen är Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg som jag just börjat på. Så länge jag minns hamnar i en kategori för sig och jag kommer att akta mig för att inte att bunta ihop de här i en klump.

Tillbaka till Signe 82. Hon möter sin ungdoms stora kärlek Fabian på snabbköpet. Det är bara det att han ser precis likadan ut som 1950, en slags version av Dorian Gray, och han känner inte igen Signe.  Hela henne vanliga tillvaro som normalt består av kaffe med bästa väninnan Hjördis och bussresor till minneslunden för att besöka maken Axels sista viloplats vänds upp-och-ner. Förhålladet till dottern Yvonne är ansträngt och Signe saknar barnbarnet Alice som bor i USA. Parallellt med att Signe försöker närma sig den unge Fabian får läsaren genom tillbakablickar ta del av Signes liv, mötet och förhållandet till Fabian, livet som skurgumma och inte minst äktenskapet med "reserven" Axel när Fabian emigrerat.

Petra Holst skriver enkelt och rättframt och läsningen flyter på bra. Hon tecknar Signes historia med ömhet och gör många fina betraktelser av vardagslivet. Är det en evigt ung Fabian som Signe träffat på eller finns det en annan förklaring? Själva upplösningen på den gåtan är inte helt lyckad och något av en besvikelse men vägen fram till upplösningen är läsvärd när Signe ser över sitt liv, sina val och minnen. Hon försonar sig med sig själv och på vägen lär ut en viktig läxa. Att kunna glömma, gå vidare och kunna le igen och leva med sig själv och lita på sig själv är det allra viktigaste oavsett om livet och världen omkring dig stormar.