Serena kommer direkt från universitetet till sitt första jobb på MI5, Storbritanniens underrättelsetjänst. Hennes arbete är monotont och trist och hemma i sitt rum slukar hon mest böcker. En dag väljs hon ut som lämplig just p g a sitt stora litteraturintresse till ett nytt projekt "Sweet tooth". Det handlar om att ekonomiskt stödja författare som kan förväntas skriva artiklar, romaner och berättelser med den rätta politiska färgen. Serena blir sambandsofficer med en snygg och begåvad ung författare och det går som det går. Ljuv musik uppståt MEN han vet inte vem hon egentligen är eller var hon jobbar.
Jag har läst mig till att Ian McEwan har lånat många av sina egna drag till Serenas författare och tillåter sig att skoja friskt med sina läsare. Läsaren leds sakta mot det klimax som måste komma och när det kommer är det lite av ett västgötaklimax för mig. Berättelsen räcker inte riktigt inte till. Det hela är faktiskt lite långtråkigt och kommer på mig själv att nästan somna. Det saknas något i berättelsen, kanske är det en själ.
3 kommentarer:
Låter lite krystat... Ian McEwan har jag inte läst, några väntar i bokhyllan, jag tror inte jag sett någon film heller...
Jag blev inte heller särskilt förtjust i romanen, varken i berättelsen i sig eller den avslutande twisten. McEwan kan ju berätta bra, men det här kändes lite för konstruerat och tillrättalagt.
Jag har läst ett par böcker av McEwan. Försoning tyckte jag var rätt bra men Cemensträdgården gillade jag inte alls.
Skicka en kommentar