Nu har också jag äntligen läst Sjukdomen, del två i Jonas Gardells serie Torka aldrig tårar utan handskar. Böckerna är inte bara en framtida klassiker utan redan nu en klassiker, en berättelse om hur det var att vara homosexuell på 80-talet att komma ut när islossningen från omgivningen äntligen började smälta bara för att stigmatiseras av den nya stora epidemien som bara verkade drabba homosexuella, AIDS.
Karaktärerna vi lärde känna i första boken, som jag skrev om här, utvecklas och fördjupas. Benjamin och Rasmus bor numera ihop, deras relation utvecklas, fördjupas och sätts på många svåra prov. Gardell beskriver ångesten inför att att berätta för om sin sexuella läggning för familj och vänner mycket realistiskt och trovärdigt. Det är lätt att föreställa sig att många, många har delat denna vånda som Rasmus i boken känner.
Beskrivningarna över hur AIDS-sjukdomen härjar en människokropp är mycket realistiskt skrivna och inget för de äckelmagade. Det är ett effektfullt författarknep att varva romanen med tidningsartiklar, insändare och diverse rubriker från 1980-talet för att spegla tiden syn på denna nya farsot och på de homosexuella.
Jonas Gardell läser sin egen bok och gör det med bravur och jag ser fram emot nästa del.
3 kommentarer:
Av någon anledning har jag inte läst del 2 trots att jag har den här hemma. Väntar på rätt läge. Vad det nu är ...
Jag har både ettan och tvåan kvar att läsa och är säker på att det blir böcker som kommer stanna i minnet för avsevärd tid framöver.
Det måste vara fantastiskt att höra Gardell läsa den!
Skicka en kommentar