Boktips till Sockenbladet 2013 - marsnumret

Maries ålderdomliga boktrippel

Det har varit väldigt inne ett tag med böcker där pensionärer är hjälte eller i vart fall huvudperson. Karin Brunk Holmqvist spottar i stort sett varje år ur sig en ny roman där pensionärer på företrädelsevis Österlen har huvudrollen, för att inte tala om den stora framgång som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann blev. Den här gången har jag valt att skriva om tre inte lika kända böcker där pensionärer är huvudpersonerna.  

Sara Beischer – Jag ska egentligen inte jobba här

Den här boken är lika mycket ett inlägg i debatten om privata äldreboenden som berättelsen om en ung flickas resa och utveckling under ett år. Moa är 19 år. Hon har skådespelardrömmar och är nyinflyttad i Stockholm. För att försörja sig innan hon kommer in på scenskolan jobbar hon på det privata äldreboendet Liljebacken.  

Parallellt som läsaren får följa Saras privata liv, där hon sitter på caféer och läser pjäser eller smyger in på genrep, tar hon sina första stapplande steg på äldreboendet och hennes möte med gamla kroppar, med kiss och bajs och döden. Det äcklar och skrämmer henne till en början. Läsaren får ta del av de äldres ångest inför döden men också glädjen över att se en vitsippsbacke och hur kärlek på boendet kan gestalta sig.  

Sara Beischer skriver rakt och realistiskt och skildrar verkligenheten sådan som den är. Här finns viktiga tankar att ta till sig, t ex att det är ett mycket tungt ansvar som läggs på unga och outbildade människor när de förväntas utföra sitt arbete. Hade det gällt barn i förskolan hade det inte accepterats skulle jag tro, men med äldre verkar det inte vara lika noga. Vi får följa en Moa som mognar och förändras genom sitt arbete. Gradvis märker hon att hon faktiskt tycker om de gamla och sörjer när de går bort. I slutet av boken låter hon sitt hjärta segra och beskrivningen över hur en av de boende, Gullan, sitter och väntar på henne är hjärtsnörpande och så verklig. 

Liksom många andra har jag en nära anhörig på boende och känner att hon har det bra som har utevistelse flera gånger i veckan och tas om hand på ett fint sätt. Man slutar inte att vara människa bara för att man blir gammal. 

Gerda Antti – Adamsson

Nora bor på hemmet Gullvivan. Det är hennes barn som övertalat henne att sälja gården och flytta till särskilt boende. De är oroliga för henne. Nu går en stor del av Noras tid åt till att sitta och fundera på sitt liv, det som varit, det som är nu och det som återstår att leva. Hela berättelsen utvecklar sig till en lång monolog där Nora gör upp med sig själv, sitt liv och de val hon gjort och alla andra. Nu på äldre dagar gör hon sig till språkrör för många äldre när hon ger uttryck åt sin känsla av att ha blivit marginaliserad och åsidosatt där hennes egen handlingskraft, det egna tyckandet och den egna viljan har tagits ifrån henne av hennes egna barn.  

Adamsons här är detsamma som människosläktet, alltså avkomlingar av Adam. Överhuvudtaget är de bibliska övertonerna många och hänvisningarna speciellt till Adams första söner Kain och Abel flitigt förekommande. Detta är en bok som rör sig framåt, i sidled och bakåt i ett ganska makligt tempo, men det blir inte tråkigt. Bitvis är hon ganska frän i tonen och hon skräder inte orden när det är något som Nora/Gerda inte tycker om. Gerda Anttis ord har stor genomslagskraft och Adamsons manar till eftertanke för alla oss yngre. Är det så här vi själva vill ha det en dag när vår ålderdom nalkas.  

Petra Holst – Så länge jag minns

I Petra Holst roman Så länge jag minns är 82-åriga Signe hjältinnan. En dag möter hon sin ungdoms stora kärlek Fabian på snabbköpet. Det är bara det att han ser precis likadan ut som 1950 och han känner inte igen Signe. Hela hennes vanliga tillvaro, som normalt består av kaffe med bästa väninnan Hjördis och bussresor till minneslunden för att besöka maken Axels sista viloplats, vänds upp-och-ner. Förhållandet till dottern Yvonne är ansträngt och Signe saknar barnbarnet Alice som bor i USA. Parallellt med att Signe försöker närma sig den unge Fabian får läsaren genom tillbakablickar ta del av Signes liv, mötet och förhållandet till Fabian, livet som skurgumma och inte minst äktenskapet med "reserven" Axel som hon gifte sim med när Fabian emigrerat.  

Petra Holst skriver enkelt och rättframt och läsningen flyter på bra. Hon tecknar Signes historia med ömhet och gör många fina betraktelser av vardagslivet. Är det en evigt ung Fabian som Signe träffat på eller finns det en annan förklaring? Signe ser över sitt liv, sina val och minnen. Hon försonar sig med sig själv och på vägen lär ut en viktig läxa. Att kunna glömma, gå vidare och kunna le igen och leva med sig själv och lita på sig själv är det allra viktigaste oavsett om livet och världen omkring dig stormar.