Här har jag hamnat på efterkälken

Det har tagit mig lång tid att nå fram till Åsen. En av förra årets hyllade debutromaner av författaren Katarina Fägerskiöld. Kanske var den värd väntan. Trots att jag läste ut den för flera veckor sedan har jag inte riktigt kunnat blogga om den. Det beror på att jag faktiskt är osäker på vad jag egentligen tycker.

Huvudpersonen i boken är Sofi. Hon är ung och vet egentligen inte vad hon vill med sitt liv. I väntan på livet jobbar hon på en gård, nej hon sliter på en gård och låter sig utnyttjas av bonden och hans familj. Det är allehanda fysiska och farliga arbetsmoment som hon gör och däremellan sitter hon barnvakt och bakar åt familjen. Något eget liv verkar hon inte ha och den kärlekshistoria hon faktiskt åstadkommer är bara ett sorgligt försök. Den romantiserade bild av bondelivet eller livet på landet som förekommer i media och i vissa glättiga månadstidningar är bara att glömma. Här inte bara doftar det gödsel utan också blod, svett och tårar. Det är svensk realism av bästa slag. Dessutom har Katarina Fägerskiöld en talang för humor och det hon skriver är riktigt roligt mitt i all skit.

Landsbygden är numera exotisk då de flesta av svenskar idag bor i städer eller i varje fall i tätorter. Just detta var temat på en föreläsning på Bokmässan i höstas som jag lyssnade till tillsammans med några bloggvänner. Anna har gjort en utmärkt sammanfattning av seminariet här. Dessvärre försvann Katarina Fägerskiöld i den mansdominerande samlingen och jag fick inget större grepp om henne. Hon har själv jobbat med lantbruk och Sofis erfarenheter är självupplevda. Jag ser fram emot en ny roman av samma författare.