En palestinsk familj splittras och ett barn växer upp hos fienden. Detta författartekniska grepp för att läsaren ska känna sympati för bägge sidor, israeler och palestinier, är lite klumpigt och för konstruerat för att funka för mig. Boken är förvisso lättläst trots att ämnet är svårt. Jag känner igen många av världshändelserna som flimrat förbi i TV-rutan genom åren och det ger ändå en hållpunkt i boken. Jag googlar och återupplever massakern i flyktinglägren i Libanon och minns något som jag egentligen inte vill minnas.
På något sätt smälter inte världshistorien och släkthistorien ihop till en enhet och jag kommer tyvärr inte riktigt nära och har svårt att känna riktigt för alla de människor vars liv blivit förstörda t ex Dalia, som chockad bara tynar bort. Kanske är det mitt fel, kanske har författaren misslyckats?
Morgon i Jenin ingår i Lyrans Jorden-runt-resa på Asienturen.
4 kommentarer:
Har den där boken liggandes här hemma och den har legat länge i läshögen. Har hört att man "måste ge den hundra sidor och sedan blir den fantastisk". Det är just det där med att inledningen är seg som gör att jag drar mig. Hundra sidor är långt om det är segt.
Jag tyckte den var seg i mer än 100 sidor tyvärr.
Jag har hållit i den boken så många gånger, för att den ser så fin ut, men aldrig tagit hem den och nu blev jag ju inte lockad.
Jag gillade den här jättemycket :) Men mycket för att jag ärde mig en del om bakgrunden till hela konflikten, var sorgligt outbildad innan. Men delen med det bortrövade barnet (David?) var den jag tyckte minst om, hade inte behövts...
Skicka en kommentar