Kjersti Annesdatter Skomsvold - Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Kjersti Annesdatter Skomsvolds bok Ju fortare jag går, desto mindre är jag. Den är visserligen bara 140 sidor och jag plöjde igenom boken mest för att jag skulle få en norska författare läst.

Det är egentligen en sorglig historia över bortkastat liv. Mathea heter huvudpersonen, ett fruntimmer av obestämbar ålder, kanske övre medelåldern. Hon och hennes man Epsilon bor i en lägenhet. Epsilon arbetar en Mathea går bara utom dörrarna när hon ska handla. Mathea lider nämligen av social fobi och står hellre och hellre än att söka livet utanför lägenheten står hon bakom gardinen och tittar fram i smyg. Hon lever instängd i sin egen själs begränsningar och är livrädd att råka komma ut i trappuppgången samtidigt som någon granne.

Baksidestexten utger boken för att vara humoristisk men det kan jag inte hålla med om, den är genomsorglig helt enkelt och tyvärr inte särskilt tilltalande. Jag både känner för Mathea och blir irriterad på henne men att läsa boken gav mig tyvärr inte så mycket.

SvD julklappslista

Några andra bloggare Violen och Och dagarna går har jämfört sig själva mot SvD julklappslista, vad de läst och vad de vill läsa. Min litteratursmak är väldigt blandad och jag går i första hand inte för nya böcker och kanske därför hittar jag bara tre jag vill läsa på listan och fyra som jag redan klarat av.

Läst:
Kerstin Ekman - Grand final i skojarbranschen
Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson - Se blomman
Elisabeth Åsbrink - Och i Wienerwald står träden kvar
Kim Thúy - Ru

Vill läsa:
Knut Stålberg - Två kära ovänner. Churcill och de Gaulle
Gunilla Thorgren - Ottar och kärleken. En biografi
Uwe Tellkamp - Tornet

Tematrio - Nobelpristagare

Den här veckan träffar Lyran mitt i prick i mitt speciella läsintresseområde, nämligen nobelpristagare. Speciellt roligt nu när vi ska bli kurskamrater på distanskursen Nobelpristagare i litteratur om 7,5 poäng på Umeå universitet.

Veckans fråga lyder: Berätta om tre Nobelpristagare du gillar eller är nyfiken på!
Jag gör ett mellanting och väljer en favorit och två som jag är nyfiken på.

1. Pär Lagerkvist är en alla tiders favorit hos mig. Dvärgen, Barabbas och en del av hans dikter är fantastiskt bra.

2. Danske författaren Henrik Pontippidan är jag nyfiken på men det verkar vara svårt att få fjärrlån till mitt bibliotek. Fick ett meddelande när jag försökte att den enda kopian som fanns, fanns på KB och de lånar inte ut sina böcker. Nähä, jag får väl försöka med antikvariat eller bokbörsen vad det lider.

3. Wole Soyinka har legat alltför länge i min bokhylla och väntat på sin tur. 2012 ska jag läsa honom.

Herta Müller - Flackland

När Herta Müllers debutbok, novellsamlingen Flackland utkom i Rumänien 1982 var den kraftigt beskuren för att passera censuren. Nu har den utgivits på nytt fast i ostympat skick. Ett tjugotal noveller, de flesta mycket korta och en rejält lång Flackland, döpt efter själva samlingen. Det är Flackland som är själva flaggskeppet i hela boken och den klart lysande stjärnan.

Jag njuter av att läsa beskrivningarna om hur trädgårdarna och husen i byn ser ut och är möblerade. Bymentaliteten beskrivs målande och skräckinjagande. Tål man inte grannbyn, hur ska det då vara med resten av världen? Texterna är förhäxande och sövande när de beskriver livets grå tristess i en sömning, efterbliven by. När tåget gick förbi kunde invånarna se de vackra kvinnliga passagerarna i sina fina klänningar men de åkte alltid förbi. "De var helt enkelt för vackra för att stiga av vid vår station".

Jag har läst ett par av Herta Müllers senare verk och det är intressant att se hennes utveckling som författare (till det bättre men det behöver väl inte sägas). Just Flackland skulle inte själv gett henne något nobelpris.

Jag fastnade för novellen Det schwabiska badet där det målande beskrivs hur hudflagorn från tre generationer flöt omkring på badvattnet som blev allt gråare för varje familjemedlem.  Det kanske mest fascinerande är att läsa de fyra noveller som den rumänska censuren tog bort 1982 och fundera över vad i texterna det var som ansågs så farligt för allmänheten att läsa.

Bilder från min trädgård vecka 49

Tänk, det trodde jag väl inte att jag skulle kunna hitta några bilder från trädgården i mitten av december. Men hör å häpna. Allt är inte frostkänsligt i trädgårdslandet och intaget. Palsternackorna drog vi upp i veckan och nu blommar julrosen som allra vackrast. När snöns smält bort så ser man de vita blommorna igen.

Kärlekspar från köksträdgården

Julrosen blommar precis rätt i tid.

Elisabeth Åsbrink - Och i Wienerwald står träden kvar

Det var med ganska höga förväntningar jag började läsa Elisabeth Åsbrinks Augustprisade bok Och i Wienerwald står träden kvar. Den här gången motsvarade boken förväntningarna och jag sögs in i berättelsen eller snarare berättelserna, för det är flera skeenden som skildras samtidigt.

Ramberättelsen handlar om Otto Ullman. Han var en judisk pojke som bodde med sin familj i Wien. Efter att Tyskland annekterat Österrike 1938 hårdnade klimatet för alla judar. Deras rättigheter inskränktes mer och mer och Ottos föräldrar sökte förtvivlat och förgäves en väg ut genom emigration. Det skulle inte lyckas för dem alla men genom Svensk Israelmission får de vårvintern 1939 ut Otto ur landet. Han hamnar på barnhem i Skåne först och sedan på slingrande vägar på olika gårdar i Småland och till Elmtaryd, Agunnaryd. Gården ägdes av familjen Kamprad. Bördig från Tyskland och med tydliga sympatier på nazisternas sida.

Ett scrapalster om Elmtaryd av 2008. Den lilla kuren
 till höger är "det första IKEA" där Ingvar Kamprad tog
 emot sina varor och skickade vidare via posten.

Kamprad son Ingvar, ungefär jämnårig med Otto, intervjuas av författaren och berättar om det säregna förhållandet mellan nazistsympatisören och den landsflyktige judepojken.  En säregen men inte helt ovanlig anomali.

Ottos föräldrars liv blir värre och värre i Wien De får lämna sitt hem, maten är knapp, de får lämna ifrån sig radio och kamera då dessa bland andra varor blev förbjudna att äga för judar. I mer än 500 brev till den älskade sonen i Sverige träder deras kärlek och längtan till honom fram. De offrade sin tillvaro med honom för att han skulle få en chans till ett bättre liv i ett fjärran land där han var säker.

Många av breven utgör ryggmärgen i Och i Wienerwald står träden kvar och det är kring dessa som Ottos historia, föräldrarnas historia och Ingvar Kamprads historia vävs. Parallellt får vi läsa om de hårdnade villkoren i Wien för judarna och den strikta och restriktiva invandrarpolitik som fördes gentemot flyktingar innan och under andra världskriget.

Elisabeth Åsbrink har ett bitvis vackert och nästan smeksamt språk när hon skriver om Otto och försöker fylla ut luckorna mellan breven i hans liv. Föräldrarn gjorde allt för att dölja för Otto hur svårt de hade det och när ordern om deportation till Theresienstadt kom skriver de det allra mest hjärtslitande brev man kan tänka sig till sin älskade gosse långt borta där alla förhoppningar för hans liv och framtid finns nedskrivna.

Museet i Theresienstadt visar hur det såg ut.
På varje våningssäng sov 2-3 personer.

Läs mer om boken på Elisabeth Åsbrinks hemsida och på författaren Thomas Nydahls blogg.

Antagen

Det blir högskolestudier även nästa termin för min del. Igår kom antagninsbeskedet att jag ska läsa 7,5 poäng per distans vid Umeå universitet. Kusen heter Nobelpriset i litteratur och så här presenteras den:
Om kursen:

I kursen studeras nobelpriset i litteratur ur ett estetiskt, sociologiskt och ideologiskt perspektiv. Litteraturprisets historia belyses genom ett antal exempel. Prisets kulturella och mediala betydelse uppmärksammas även. dessutom ägnas verk av årets litteraturpristagare särskild uppmärksamhet. Kursen ges via internet.

Det var tur att jag klickade hem Thomas Tranströmers samlade verk vid förra veckans Bokusbeställning!