Elisabeth Åsbrink - Och i Wienerwald står träden kvar

Det var med ganska höga förväntningar jag började läsa Elisabeth Åsbrinks Augustprisade bok Och i Wienerwald står träden kvar. Den här gången motsvarade boken förväntningarna och jag sögs in i berättelsen eller snarare berättelserna, för det är flera skeenden som skildras samtidigt.

Ramberättelsen handlar om Otto Ullman. Han var en judisk pojke som bodde med sin familj i Wien. Efter att Tyskland annekterat Österrike 1938 hårdnade klimatet för alla judar. Deras rättigheter inskränktes mer och mer och Ottos föräldrar sökte förtvivlat och förgäves en väg ut genom emigration. Det skulle inte lyckas för dem alla men genom Svensk Israelmission får de vårvintern 1939 ut Otto ur landet. Han hamnar på barnhem i Skåne först och sedan på slingrande vägar på olika gårdar i Småland och till Elmtaryd, Agunnaryd. Gården ägdes av familjen Kamprad. Bördig från Tyskland och med tydliga sympatier på nazisternas sida.

Ett scrapalster om Elmtaryd av 2008. Den lilla kuren
 till höger är "det första IKEA" där Ingvar Kamprad tog
 emot sina varor och skickade vidare via posten.

Kamprad son Ingvar, ungefär jämnårig med Otto, intervjuas av författaren och berättar om det säregna förhållandet mellan nazistsympatisören och den landsflyktige judepojken.  En säregen men inte helt ovanlig anomali.

Ottos föräldrars liv blir värre och värre i Wien De får lämna sitt hem, maten är knapp, de får lämna ifrån sig radio och kamera då dessa bland andra varor blev förbjudna att äga för judar. I mer än 500 brev till den älskade sonen i Sverige träder deras kärlek och längtan till honom fram. De offrade sin tillvaro med honom för att han skulle få en chans till ett bättre liv i ett fjärran land där han var säker.

Många av breven utgör ryggmärgen i Och i Wienerwald står träden kvar och det är kring dessa som Ottos historia, föräldrarnas historia och Ingvar Kamprads historia vävs. Parallellt får vi läsa om de hårdnade villkoren i Wien för judarna och den strikta och restriktiva invandrarpolitik som fördes gentemot flyktingar innan och under andra världskriget.

Elisabeth Åsbrink har ett bitvis vackert och nästan smeksamt språk när hon skriver om Otto och försöker fylla ut luckorna mellan breven i hans liv. Föräldrarn gjorde allt för att dölja för Otto hur svårt de hade det och när ordern om deportation till Theresienstadt kom skriver de det allra mest hjärtslitande brev man kan tänka sig till sin älskade gosse långt borta där alla förhoppningar för hans liv och framtid finns nedskrivna.

Museet i Theresienstadt visar hur det såg ut.
På varje våningssäng sov 2-3 personer.

Läs mer om boken på Elisabeth Åsbrinks hemsida och på författaren Thomas Nydahls blogg.