Pengar är inte allt

Jocelyne är ganska nöjd med sitt liv trots att hon inte blev modeskapare i Paris och trots att drömprinsen aldrig kom. Istället gifte hon sig med Joselyn (jo, den där lilla bokstaven som skiljer deras namn åt har en viss poäng i berättelsen) och lever ett gott liv med honom. Hon driver en sybehörsaffär och dessutom en väldigt framgångsrik blogg om handarbeten. Detta är förutsättningarna i Gregoire Delacourts roman Allt jag önskar mig.

Jocelyne blir övertalad att spela på Lotto en vecka och vinner såklart storkovan. MEN vill hon ha pengarna??? Hon berättar inte för någon medan hon sakta vänjer sig vid tanken på vinsten och hur hennes liv kommer att förändras.

Det är en skön bok att läsa. Lyckan och pengar går inte hand i hand och pengar ger inte tillfredsställelse. Detta är en klassisk sanning och tror jag mindre vanlig idag.

Andra som läst Allt jag önskar mig är Fru E och Och dagarna går.

Tysk Torsdag - Wilhelmine av Bareith och hennes memoarer

 

Tidigare här på bloggen under vignetten Tysk torsdag har jag skrivit om Fredrik den store och hans bröder, här. Pojkarna har flera systrar och den äldsta av dessa var Wilhelmina. Hon stod sin bror Fredrik mycket nära och var bland annat införstådd med att han ville fly från Preussen och fadern. Detta förtroende kom att stå Wilhelmina dyrt. Hon blev isolerad från omvärlden, svulten och misshandlad om man får tro henne själv och hennes memoarer. Olika bedömare har visserligen sagt att Wilhelmina straffades men att det aldrig gick så långt som hon själv skrev i memoarerna.

När hon väl undsluppit det preussiska hovet och Berlin genom giftermålet med markgreven av Bareith blommade Wilhelmina ut. Tillsammans med maken förskönade de sin hemstad Bayreuth och Wilhelmina var musikalisk, spelade luta, och verkade som kompositör. Paret grundade ett universitet och hade besök av Voltaire i sin lilla stat.

Utgåvan är som tur väl är tryckt på engelska, annars hade det varit svårt för mig att ta mig igenom de nära 400 sidorna av gammalmodigt språk. Vill man ta del av Wilhelminas memoarer finns de tillgängliga på nätet genom Projekt Gutenberg i Tyskland. Se här.

Tysk torsdag

 

Wilhelmina av Bareith, född Preussen.

 

 

Sagobygden - Drakskatten i Sannaböke

Vi har fördelen att bo i Sagobygden. Hit räknas Alvesta, Ljungby och Älmhults kommuner. Här i sydvästra Småland har man gått samman för att bevara den muntliga berättartraditionen. Här levde märkliga sagoberättare, betydelsefulla sagosamlare och här finns otaliga sägenomspunna platser. Det är dessa 40 platser jag tänker presentera här på bloggen, en varje vecka. Småland är ett magiskt landskap som gömmer otaliga spännande och roliga berättelser och utflyktsmål. Centrum för själva Sagobygden ligger i Ljungby med dess Sagomuseum och årliga berättarfestival.

Drakskatten i Sannaböke

I Sannaböke slog Ingemar Larsson ihjäl en stor drake sommaren 1627. Han fann en stor skatt som draken vaktade. Hur kunde han besegra den väldiga draken?

 

Eftermiddagarna med Margueritte

Den gamla klichén att när man är gammal så sitter man i parken och matar duvorna stämmer in på början av boken Eftermiddagarna med Margueritte av Marie-Sabine Roger, men där slutar klichén och en alldeles underbar berättelse tar sin början.

Det är Margueritte som sitter bänken i parken när den medelålders Germain kommer förbi och av en impuls slår sig ner på bänken. Över många eftermiddagar djupnar deras samtal och vänskap. De är ganska omaka. Margueritte är en liten, gammal kvinna med ett förflutet med spännande resor och forskning kring vindruvskärnor. Hon älskar att läsa. Germain å andra sidan har knappt lämnat staden de bor i, är ganska obildad och knappt läskunnig. Hon bor på ett äldreboende och han i en husvagn i mammans trädgård.

Margueritte börjar läsa högt ur sina böcker för Germain och han lyssnar andäktigt och kommer med små inlägg och drar paralleller till sin egen vardag och människor han känner. Germain vågar sig t o m in på biblioteket alldeles själv och lånar en bok för att glädja Margueritte.

Germain är den förste att erkänna att han inte är särskilt beläst eller bildad men Margueritte behandlar honom med respekt och talar till honom som om han var någon. Det är viktigt att bli sedd och inte jämt idiotförklarad. Germain å andra sidan hyser stor beundran och ömhet för Margueritte. Han kan precis beskriva innehållet i hennes handväska som alltid är detsamma, bara titeln på boken hon bär med sig varierar. Det är väl inte så konstigt att Germain "adopterar" Margueritte som sin mormor. Han månar om henne, följer henne över gatan etc och konstaterar att
"vara fäst vid en mormor, det är inte mer vilsamt än att bli kär. Tvärtom."
Deras vänskap växer och Germain och Margueritte med den. Det har varit trivsamt att läsa om deras litterära samtal och härligt att följa med på resan när Germains läslust vaknar och börjar upptäcka en helt ny värld. De lär sig saker av varandra och tillsammans och författaren har lyckats skildra detta med stor humor och värme. Jag vill inte att boken ska ta slut och läser långsamt och med eftertanke, det är den värd. Detta är verkligen litteratur serverad på en guldkantad tallrik.

Eftermiddagarna med Margueritte är utgiven av Oppenheim förlag.

De sammansvurnas saga

Mitt sista bidrag till Utmaningen Tre på Tre och den sista isländska sagan på ett tag. Jag är ganska mätt på hjältar, dråp, släktfejder och ting och vill läsa något annat och kanske liiiite modernare.

De sammansvurnas saga som också kallas Bandamannasagan lär finnas i två versioner, en kortare och en längre och jag vet dessvärre inte vilken av de två som finns i utgåvan från 1940-talet som jag läst. Handlingen den här gången utspelar sig ca 1050-1055. Berättelsen kretsar kring Odd och Ospak. Den senare får anställning hos den förre att vakta får. Så småningom skär sig vänskapen mellan de bägge och Ospak gifter sig och flyttar till eget ställe. Då märker Odd att många baggar saknas. Ospak får skulden. Det blir tingssak och Odd får ta hjälp av sin far som han inte pratat med på många år. Naturligtvis är där ett mord längs vägen, mycket prat om heder män emellan och en och annan båtresa till Orkneyöarna.

Jag har gillat att läsa några av de isländska sagorna och ta del av kulturen. De är rappt skrivna utan krusiduller, överaskande nog med humor och det är aktion hela vägen. Faktiskt ett ganska modernt sätt att skriva.

Piratenposten del IX

Piraten talade vid en kongress för museinämnden i Mellansverige och anklagade svenska muséer för den alltför döda miljön. Han överaskade med att föreslå att man i de tidstypiska museiinteriörerna skomakerier, tunnbindarverkstäder etc skulle placera mästaren själv i uppstoppat skick. Muséerna skulle skriva kontrakt med hantverkarna om deras kroppar och avtala om en summa pengar som efter hantverkarens död skulle tillfalla änkan eller barnen. Detta skulle få många positiva följder. Inte bara besökarna skulle få en betydligt mer realistisk bild av av hur de gamla hantverksmiljöerna såg ut, utan hantverkarens barnbarn behövde inte gå till kyrkogården för att lägga dyra blommor utan istället hälsa på morfar på museet.

Så långt kommen i sitt anförande hade fnissandet spritt sig i bänkarna men en allvarsman som ännu inte fått Piratens galghumor klar för sig ställde sig upp och frågade: "Skulle herr författaren själv ställa sig till förfogande om man ville utrusta en författarverkstad i Kivik"? Piraten genmälde: "Utan minsta tvekan, men jag skulle insistera på att få pengarna i förskott medan jag levde och jag kan försäkra att det blev fan ta mig inte billigt".

Tummen ner

När bloggen Hyllan tidigare i år fyllde 5 år delade hon generöst nog ut böcker för att fira. Den som var hugad fick önska en bok från hennes hylla. Jag önskade och fick denna isländska bok av Yrsa Sigurdardottir, Den som gräver en grav. Inte för att jag gillar deckare utan för att jag alltsedan resa till Island i somras hyser en klockarkärlek till landet och dess litteratur.

Dessvärre ligger Yrsa Sigurdardottir eoner från de gamla sagorna språk- och stilmässigt men hennes böcker utspelar sig på Island och i den här boken fick läsaren sig en hel del ny kunskap om isländsk folktro och traditioner. Det är det som räddar berättelsen för den är varken särskilt bra eller spännande. Dessutom är huvudpersonen, Advokaten Þóra Guðmundsdóttir, rätt irriterande i sitt sätt att närma sig "fallet". Hon har ganska många egna befängda teorier om vem som är den skyldige till de bestialiska mord boken är uppbyggd kring. Den stackars tålmodige polisen får lyssna på fru advokatens teorier och till slut får hon visserligen rätt, men efter att först ha misstänkt i stort sett alla inblandade.

Även om jag gillar Island så är det här lite för dåligt för att jag ska fortsätta läsa henne. Jag har tidigare läst Det tredje tecknet och var inte heller särskilt imponerad av den.