Jag glömmer lika fort som jag läst

Det har blivit en del noveller på sista tiden, inte minst senaste nobellpristagaren Alice Munros samling Brinnande livet. Det var alltså med viss förhoppning jag plockade upp årets första nobelpristagare, William Faulkner och hans novellsamling En ros åt Emelie. Men det var långt ifrån Munros moderna och stiliga stilistiska sätt. Det blev en jobbig läsning och minst en omlåning från biblioteket. Hur kan 239 sidor fördelade på tio noveller vara så svåra att plöja igenom? Det enda undantaget var titelnovellen, En ros åt Emelie som jag sögs in i.

William Faulkner fick sitt pris 1949 strax efter andra världskriget. Hans miljö är landsbygden i sydstaterna, vita och svarta, fattiga och rika, mycket jakt, oärlighet och lurendrejeri. Varken språket, miljön eller innehållet tilltalar mig.

Vissa bakslag får man räkna med men min nobelprisläsarkampanj går vidare. William Faulkner var nr 73 av totalt 110 pristagare. Alltså återstår mig 37 författarskap att läsa. De senaste åren har jag betat av ett halvdussin om året och med den farten bör jag vara klar år 2020.

Mikrorecensioner, uppsamlingsheat 2013

Sedan i början av året har jag deltagit i en Facebookcirkel om Brasilien berättar, Ljud av steg. En novellsamling av uteslutande brasilianska författare. Två av författarna har skrivit ett gäng med s k mikronoveller. En genre som i alla fall jag har svårt att ta till mig. Men nu, ändå, så använder jag formen till att göra ett uppsamlingsheat på några av 2013 års lästa böcker som jag ännu inte bloggat om.

Rosas buss av Fabrizio Silei och Maricio A.C. Quarello är berättelsen om hur Rosa Parks vägrade resa sig upp på en buss i de amerikanska sydstaterna för att ge sin plats till en vit person. Detta skedde 1955 och på kort sikt innebar det en busstrejk. På längre sikt märktes hennes handling på ett annat sätt. Den amerikanska medborgarrättsrörelsen grundades som så småningom ledde till förändringar i diskrimineringslagstiftningen. Rosas Buss berättas av en äldre man, en farfar, för sin sonson och är full av tecknade, fina illustrationer.

Magdalena Ribbing berättar den spännande historien om hennes äldre släkting som på 1700-talet var med i konspirationen kring Gustav IIIs mord. Adolph Ludvig Ribbings liv och äventyr överträffar verkligen fiktionen. Efter kungens död på maskeradbalen tvingas Ribbing i landsflykt. Han lever i Schweiz, Danmark, Frankrike och Belgien. Han gifter sig men längtar hela tiden tillbaka till Sverige och sin gamla mor. Den vackre kungamördaren är en spännande bok och jag tänker att den skulle göra sig utmärkt väl som film. Den gode Adolph Ludvigs liv var fyllt av sånt som fängslar.

Fay Weldeons bok En styvmors dagbok var den sämsta boken som jag läste klart 2013. Ju mindre sagt om den, desto bättre. En tunn historia, fåniga och platta karaktärer, obefintliga miljöbeskrivningar och en huvudperson som jag retade ihjäl mig på.

 

Det fanns en tid när jag verkligen uppskattade Arto Paasilinnas böcker, hans fiffighet, roliga karaktärer och dråpliga situationer. MEN det var då. Jag fortsätter slentrianmässigt att lyssna på de nya böckerna som kommer ut, men utan något större engagemang. Uppdrag skyddsängel handlar om en man som efter döden får i uppdrag att skydda en man på jorden. Skyddsängeln går in för sitt uppdrag men det mesta går fel.

Det nakna ögat - Tysk torsdag

En ung vietnamesisk flicka Anh, reser som gymnasist på ett stipendium till dåvarande Östberlin och DDR.  Hon ska hålla ett föredrag på en ungdomskonferens, men kommer aldrig hit. En ung västtysk man, Jörg, bjuder på några drinkar och smugglar henne över gränsen till Bochum i väst där Anh vaknar upp helt ovetande om hur hon hamnat här. Detta är inledningen på Yoko Tawadas bok Det nakna ögat. Yoko är japanska som sedan flera år är bosatt i Tyskland.

Anh bor hos Jörg i flera år i ett något surrealistisk tillstånd av icke-vara. Hon är papperslös, det enda främmande språk hon förstår är ryska och får därför idén att hoppa på ett tåg till Moskva. Dessvärre tar hon tåget i "fel" riktning och hamnar i Paris. [Här någonstans får jag stora svårigheter med läsningen. Jag tappar taget och intresset och boken ligger orörd i ett par veckor. ] Anh får hjälp av först en prostituerad kvinna som hon inte kan prata med och bor länge tillsammans med henne i en källarskrubb.

Det enda som roar henne är bio. Hon går dit varje dag och ser helst bara filmer med Catherine Deneuve. Faktum är att kapitlen i boken är döpta efter Madame Deneuves olika filmer. Denna poäng går mig förbi eftersom är jag är tämligen obildad och ganska ointresserad av film. MEN jag kan inte låta bli att dra paralleller med boken jag skrev om i söndags, En egen plats, där hjältinnan också var passionerat, för att inte säga patologiskt intresserad av film.

Anh träffar sedan några människor som hjälper henne med inte alltid så lyckosamma följder. Hon genomgår förbjudna medicinska experiment på huden, hon arresteras, hon får missfall och till slut sluts cirkeln på ett otillfredsställande sätt.

Detta är en bok som jag blev trött av, jag såg ingen mening med intrigen, den sa mig ingenting och dessutom retade jag mig på Anh. Berättelsen är surrealistisk och allt sammantaget gör att jag inte kan uppskatta språket eller något annat med den.

Tysk torsdag

Sagobygden - Skea dåre

Vi har fördelen att bo i Sagobygden. Hit räknas Alvesta, Ljungby och Älmhults kommuner. Här i sydvästra Småland har man gått samman för att bevara den muntliga berättartraditionen. Här levde märkliga sagoberättare, betydelsefulla sagosamlare och här finns otaliga sägenomspunna platser. Det är dessa 40 platser jag tänker presentera här på bloggen, en varje vecka. Småland är ett magiskt landskap som gömmer otaliga spännande och roliga berättelser och utflyktsmål. Centrum för själva Sagobygden ligger i Ljungby med dess Sagomuseum och årliga berättarfestival.

Skea dåre

En gumma från Skeagård hade varit på julottan i Angelstad kyrka. Hon hade bråttom hem och sprang det fortaste hon kunde. En bit från kyrkan fick hon slag och dog. Där står nu en sten som liknar en framåtlutad springande gumma.

En egen plats

Boken har legat länge och väntat på rätt tillfälle att läsas, och då blev det inte i pappersform utan som ljudbok. Charlie Beale dyker upp i en sömnig liten stad i Virginia där det aldrig begåtts ett brott. Redan här i början av boken står det klart att innan boken är slut kommer ett brott att begås och att Charlie Beale kommer att vara inblandad på något sätt. Robert Goolricks bok En egen plats, är en kärlekshistoria som försöker sticka ut redan innan läsningen börjar. Boksidorna är nämligen ojämnt skurna för att likna en äldre, sprättad bok. Denna yttre finess gör varken till eller ifrån ska det visa sig.

Charlie stannar i sömniga Brownsburg, jobbar som slaktare och skaffar sig några vänner, mest av allt skaffar han sig mark, gårdar och mera mark. Det allra mesta skriver han i hemlighet över på Sylvain Glass som han har förälskat sig i. Hon är gift med, jag köpt, av en äldre man och till Charlies ilska vägrar hon lämna sin make som har hållhakar på henne. Sylvain är en vacker ung flicka som drömmer bort sina dagar på biografer och ser massor av filmer. Hon låter sy upp filmstjärnornas vackra klänningar och lever i sin egen drömvärld.

Temat äldre man, yngre flicka är lite uttjatat tycker jag och själva storyn är inte heller så originell. Slutet är inte svårt att räkna ut, det är vägen dit som borde varit intressant att skriva om, men det lyckas inte Robert Goolrick med. Jag kommer nog dessvärre att glömma bort boken ganska snart.

Det kom ett mejl...

För ett tag sedan blev jag kontaktad av Ragni Svensson, doktorand vid Lunds universitet. Hon var i färd med att förbereda en föreläsning i bokhistoria med titeln "Pocketböcker, billigböcker och nya tekniker". Anledningen till att jag och bloggen blev inblandad var ett inlägg jag skrev i somras om de s k 25-öresromanerna, se här. Speciellt min illustration av de två pigromanerna jag köpt fångade hennes intresse och hon ville använda bilden i sin digitala föreläsning.

Självklart gav jag min tillåtelse och fick som tack credit i texten som studenterna kan ladda ner. Dessutom väcktes min nyfikenhet av själva ämnet Bokhistoria. Det vore verkligen ett spännande ämne att lära sig mera om.

Piratenposten XIV

Piratenposten tillägnas författaren Fritiof Nilsson Piraten. Jag har botaniserat lite bland äldre upplagor av tidningen och stött på följande historia.

Fritiof Nilsson Piraten (som för övrigt skrev statuterna till Gastronomiska Akademien med Sten Broman) brukade äta en ensam och lång middag på Savoy på själva julafton. Efter middagen tog han färjan till Köpenhamn. Skälet till det var att det fick också en del fångar från Malmö Centralfängelse göra. Piraten följde med och höll öronen öppna, vilket så småningom resulterade i färgstarka, fantastiska historier.

Detta är den sista av anekdoterna om Piraten som jag hittat i Piratenposten.