Detta är min första bekantskap med Alice Munro som då och då nämns i Nobelprissammanhang. Hon har på många bloggar och andra ställen omtalats som novellskrivandets drottning, en mästare i genren och annat dylikt. Jag är själv ingen vidare expert på novellsamlingar eftersom jag har läst för få för att få en ordenlig blick för genren. Enligt baksidestexten har de nio kvinnorna i lika många noveller alla en gemensam längtan efter kärlek och detta kan jag hålla med om. Kärlek kan ju ta sig olika skepnader och inte alltid vara kärleken mellan man och kvinna. Flera av novellerna flyter ihop och det är bara en eller två som jag verkligen kommer ihåg. Den allra sista novellen om kvinnan som blir dement samt den om den unga kvinnan med författardrömmar som lånar lite väl många karaktärsdrag av en äldre släkting med tråkiga konsekvenser.
1 kommentar:
Jag har boken liggande i min hylla och ser fram emot att läsa den. Ska ta den när jag känner lugnet för jag tycker nog att novellerna kräver det. Jag har läst För mycket lycka och Nära hem och de gillade jag. De är som du säger ibland snarlika berättelserna och miljöerna är de samma. Då gäller det att koncentrera sig :-)
Skicka en kommentar