Henrik Pontoppidan - Isbjörnen

Denfjärde nobelpristagare jag har läst i år är danske Henrik Pontoppidan som fick dela priset 1917 med sin landsman Karl Gjellerup. Tidigare har jag läst en av hans noveller Idyll som ingick i novellsamlingen Nobeller. Den här gången har jag tacklat Isbjörnen som är snäppet längre om 60 sidor men som komplicerades av att jag bara fick tag i den på danska via fjärrlån.

Det tog sin modiga tid att läsa och trots begränsad tillgång till lexikon har jag tillgodogjort mig det mesta av innehållet och verkligen gillat vad jag läst. Eftersom texten är dansk kan jag inte avgöra hurdant hans språkbehandling egentligen är, men eftersom jag gillar vad jag läser och skulle kunna tänka mig att läsa mera av Pontippidan, ser jag det som ett gott betyg hursomhelst.

Huvudpersonen Thorkild Müller utbildar sig till präst och hamnar av outgrundliga vägar på Grönland. Ett års tjänst är det tänkt men när båten kommer för att hämta honom följer han inte med. Han har förälskat sig en inhemsk flicka och bildar familj. Många år och flera barn senare när hustrun är död återvänder Thorkild till Danmark och en ny tjänst som sockenpräst. Han går klädd i grönländska kläder och han personlighet och sättet han utöver sitt yrke är lika udda varför det inte blir så lätt för honom i hans nya tjänst.

Motiveringen till hans nobelpris lyder:

”för hans fullödiga framställningar av nutida danskt liv”

Det som 1917 var dansk nutid är nu historisk tid men mänskliga känslor och beteenden förblir desamma. Berättelsen är skriven med stor värme och kärlek och jag kommer säkerligen att återvända till Henrik Pontoppidan. En gammal men ändå modern författare.