
Författarparet är båda advokater och deras styrka är såklart att de vet hur man läser lagen och gamla förhörsprotokoll och domstolshandlingar. De har tidigare skrivit facklitteratur inom juridiken och om de också låtit den här historien skrivas på samma sätt. Som det nu är så har de velat skriva det hela i en slags romanform av en biografi och det är inte särskilt lyckat. Det blir för mycket Hänt i veckan, för mycket snask och kvällstidningsstoff av det hela. Att fantisera om hur det kan ha gått till i kungens säng vid Haijbys och Gustav V träffar har jag ingen lust att spekulera i och än mindre läsa om.
Av någon outgrundlig anledning så förlöjligar de båda författarna både Gustav V sätt att tala och skriver ut hans repliker rent fonografiskt vilket får ett löjes skimmer över sig. En skånsk skeppare behandlas på samma nedlåtande sätt och en dansk vän till Haijby som båda förlöjligas för sitt idioms skull. Det är väl onödigt att påpeka att Haijby själv som Stockholmskis får sitt språk återgivet på ett korrekt svenskt sätt.
Kurt Haijby må ha varit omdömeslös, fågäng och lättlurad och det skiner igenom i boken. Han verkar aldrig lära sig sin läxa och går ständigt på nya minor. Det viktigaste med boken är ändå hur författarna beskriver rättsrötan som Haijby utsätts för.
Konspirationsteorierna fanns redan på 1930-talet och de lever vidare i boken. Vad som är sant och osant överlåter jag åt framtiden att utvisa när sekretessen i målet släpps. Här har författarna i alla fall gjort ett gediget arbete i sin forskning och de presenterar "sin sanning" på ett vederhäftigt sätt. Synd bara på allt runtikring som jag beskrivit ovan som drar ner betyget.
Här finns mera att läsa om Haijbyaffären.
2 kommentarer:
Jag valde ljudboksvarianten av Ers majestäts ... och älskade den! Lyssnaden till och med om några delar. Det är verkligen olika hur man upplever böcker.
skvaller som jag inte visste om Sjöström
Skicka en kommentar