Yrsa Stenius - Taxar, kärlek och sorg

Detta blir mitt första steg in i den nordiska litteraturen inför nästa års bokmässa. Yrsa Stenius kärleksförklaring till hundar i allmänhet och taxar i synnerhet är en jag länge tänkt läsa och just nu kändes det rätt tid. Såren från de två taxar vi själva ägt och måst avliva av olika orsaker börjar läkas och innan den processen var klar hade jag inte kunnat ta mig igenom Stenius bok.

Vi får inte bara lära känna de hundar som författaren ägt och känt utan samtidigt eller parallellt fått följa med henne på en slags självbiografisk resa där också hennes familjs historia, dess sommarställe varvas med Finlands bitvis blodiga 1900-tals historia.

Hon ägnar mycket tid, kanske alltför mycket tid, åt sorgearbetet och separationsångesten varje gång en hund dör eller det ultimata svåra beslutet måste tas av ägaren, leva och lida eller dö. Hennes bok är bitvis väldigt självutlämnande och frank.

Ruska, Vilma, Mira, Index och Taiga för att nämna några av taxarna har odödliggjorts i ett vackert porträtt där intet öga var torrt när jag läste och i hennes ord kände igen min egen sorg och smärta efter två förlorade vänner.

"Det gör ont men det hjälper att gråta. Och det kommer att gå över. Saknaden efter en hund tonar bort så småningom, särskilt om man skaffar sig nya hundar. Sin sista hund saknar man sannolikt tills man dör men det handlar i hög grad om att man saknar tillvaron med hund".